Empati

Just du debatteras det i Svd här och här om man ska ha rätt till sjukskrivning om ens barn dör. För är sorg en sjukdom?

Nej, "normal" sorg är ingen sjukdom, utan ett tillstând som vi alla upplever flera gânger under livet. Om vi har tur. Enda garantin att slippa sorg är att aldrig älska nâgon, och det vore väl ännu värre?

Men den som förlorar ett barn har ingen "normal" sorg. Man kan inte gâ vidare i livet, för det finns inget liv att gâ vidare med. Man fâr hitta andra vägar, hitta pâ ett nytt liv, för det andra är spârlöst försvunnet. Och det tar tid. Det finns nämligen inget normalt med att barn dör, och vi kan aldrig vara förberedda pâ det. Man kan aldrig riktigt acceptera att ens barn är borta. Det tar ofta lâng tid att kunna samla sig sâ mycket att man kan vara sâ pass "normal" att man kan jobba. Har barnet varit sjukt är föräldrarna totalt körda i botten. Var det en olycka är de ofta i chock.

Alla är ju olika. Ett par i min närhet förlorade sin fyraâring efter ett halvârs kamp mot cancer. Pappan började jobba efter en mânad, mamman var hemma i nästan ett âr. Hon blev försörjd av sin familj under tiden, men eftersom varje individ ska vara självförsörjade i Sverige fâr man väl bli sjukskriven istället.

Jag blev själv delvis en annan person sedan lilla O dog. Här är hennes historia, berättad i bilder som har fastat pâ min näthinna:

september 2003: Smâ treâriga knattar börjar i skolan. En liten blond kille slâr följe med en söt, râdjursögd flicka pâ väg till skolan. De bor pâ samma gata och blir kompisar.

december 2003: Lilla O, den râdjursögda flickan läggs in pâ sjukhus. Föräldrarna till klasskompisarna gör insamlingar och köper leksaker och filmer. Barnen fyller sjukhussalens väggar med färglada teckningar där det stâr BLI FRISK, PRINSESSA!

mars 2004: Sista besöket pâ sjukhuset. Föräldrarna ser ut som magra, hâlögda spöken när de sitter och väntar pâ den korta besökstiden till intensivvârdsavdelningen. När de blir insläppta är tröttheten borta: de ler och smâpratar. Lilla O är totalt svullen i ansiktet och hâller ett fast grepp om mammans lillfinger. Hon säger nâgot och pekar mot oss, tre andra mammor som stâr bakom glaset. Lilla O kämpar för att lyfta huvudet. Vi vinkar och ser glada ut.

juli 2004: 06.30 pâ morgonen är det fortfarande mörkt ute. Bleka ljus fladdrar vid en vit kista där lilla O ligger bakom ett glas. Föräldrarna beter sig som sömngângare, men är samlade. Vi andra fixar med te och bröd och ser samlade ut, men har PANIK!! Detta har inte hänt, vi drömmer väl???

agusti 2004: Jag kämpar med en gnisslande järntrappa pâ hjul tills jag placerar den under nitchen. Gravarna pâ kyrkogârden ligger i tre vâningar, med marmorplattor framför, som gravstenar. Jag tar min rosa bukett och klättrar upp. "Jaha, vad bra! De har ingen marmorplatta, utan bara en tunn gipsvägg! Vad skönt!" Jag sätter mig nära väggen och mumlar inât: "Var inte rädd, lilla vän! Vi ska snart komma pâ ett sätt att fâ ut dig härifrân!!"

En kanske inte helt normal reaktion. Men det finns inget normalt med att fyraâringar dör. Jag var en tuff brud innan detta hände. Nu blir jag târögd när jag ser en död sköldpadda pâ TV.

Lilla O har numera en fin gravsten. Med foto pâ en leende, dansande tjej med lângt hâr och râdjursögon. Och inskriften: "Te amamos hasta el cielo...de ida y vuelta"