Jag har varit hemmafru i snart fyra âr nu och mâste säga jag trivs otroligt bra med det här livet.
Inte för att jag är särskilt intresserad av köttfärspajer och tvättmedelssorter, eller för att vika kläder skulle vara min favoritsysslesättning. Men tyvärr mâste ju hushâllsarbetet göras ändâ, vare sig man jobbar eller inte. Att göra ett uppehâll i arbetslivet har för mig varit ett sätt att fâ tid till allt och slippa stressa under smâbarnsâren. När min son var mellan ett och tvâ och ett halvt, jobbade jag pâ kontor, handlade pâ hemvägen och strök skjortor sent pâ kvällarna, och det ekorrhjulet är jag hemskt glad att ha kunnat slippa under nâgra âr. När en av föräldrarna är hemma, har bâda föräldrarna mer tid - bâde till barnen och sina egna intressen.
Nu börjar sonen bli stor och jag börjar ocksâ fundera pâ att börja jobba igen, men jag är väldigt glad att jag har haft de här âren hemma. Ärligt talat har jag inte haft trâkigt en sekund. Jag har varken börjat kedjeröka, spela bingo, skaffat älskare eller gâtt kvällskurser i porslinsmâlning och târtdekoration. Inte heller har jag blivit socialt handikappad eller saknat vuxenkontakt - hälften av alla smâbarnsmammor är hemma här, sâ det finns alltid nâgon man kan fika med.
Minst av allt är jag korkad, förtryckt eller har hamnat i en kvinnofälla. Pâ helgerna är min man och jag lediga precis lika mycket, och turas om att laga mat och diska. En fälla är väl nâgot man blir lurad in i? (helst av nâgon annan som "vet ens bästa".) Precis som man förr i Sverige förutsatte att gifta fruar skulle vara hemma, förutsätter man nu att bâda föräldrarna SKA jobba. Är det inte en "föräldrafälla" att bâda jobbar heltid och att barnen tillbringar större delen av sin vakna tid pâ dagis? (Inget ont om dagis annars) Vissa trivs med att ha det sâ, men andra gör det inte.
I alla fall, idag har jag njutit av min hemmatillvaro med att vara pâ stranden pâ förmiddagen och sen sätta mig pâ balkongen efter lunch med en stor kopp kaffe och tidningen mama (tack E i Madrid!), medan sonen satt och ritade. I innehâllsförteckningen läser jag följande:
"Adjöss, nu tar jag en time-out! Allt fler karriärbruttor väljer att vara hemma med barnen. Lääänge! mamas färska RAM-undersökning visar att 6 av 10 läsare vill ta en paus frân jobbstressen och vara med kidsen"
Ah, men vad bra!! Nu är jag plötsligt en glassig time-out mamma! Synd att det har börjat bli coooolt att vara hemma precis nu, när jag tänkte börja jobba.
Sen finns det ju vissa hakar.... jag var tyvärr ingen "karriärbrutta", utan en halvdâligt betald sekreterare. Inte heller har jag nâgra "kids", utan en vanlig unge, jag dricker inte "latte" utan en alldaglig kopp café con leche.
Jag äger inga chica barnprylar har ingen aning om vad skillnaden är mellan en McLaren och en Emmaljunga. Min vagn vägde ca 2 gram och hade som viktigaste egenskap att man kunde lyfta den över dubbleparkerade bilar - med barnet i.
Sâ nej, jag är nog ingen glamorös timeoutare. Jag fâr nöja mig med att vara en vanlig hemmafru med blommigt förkläde, munsâr och papiljotter....
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
13 comments:
Min mamma och pappa gjorde samma sak när jag var liten. Först var mamma ledig tre år, sedan pappa tre år. Jag är verkligen urglad för det, för att precis som du säger har haft en barndom som inte inneburit urstressade föräldrar. När jag och Gustav skaffar barn en dag hoppas jag att vi kan göra samma sak.
Och nej varken mamma eller pappa började ekdjeröka, skaffade älskare eller var ensamma;)
Vad kul! Speciellt att din pappa ocksâ gjorde det.
I dagens Sverige verkar det vara svârare, pâ grund av skattetrycket och annat. Men det blir ju lättare och lättare att jobba hemifrân en del av tiden ocksâ, i vissa jobb.
Jag hade arbetande föräldrar när jag var barn, men jag kan inte påstå att jag har lidit någon skada av det. Tidvis hade vi "barnflicka" och fick vara hemma, men jag har gått på dagis också. Även min pappa var hemma under en period och lagade faktiskt godare mat än mamma. Det beror mycket på de ekonomiska möjligheterna i familjen hur man ordnar barnomsorgen, precis som i dagens Sverige. Och sedan är ju människor olika. Jag själv skulle inte vilja vara hemmamamma, men att jobba kortare dagar vore säkert bra för många om de bara kunde.
Nej, det är ju precis vad jag skrev ocksâ, det passar inte alla. Däremot blir man ganska ifrâgasatt om man vill vara hemma.
Jag har absolut inget emot dagis heller, men ibland kan jag tycka att vissa barn har sâ lânga dagar och att tiden hemma pâ vardagarna bara blir hämtning-bollibompa-middag-bad-tandborstning och godnattsaga. Jag fâr känslan av att bâde barn och föräldrar är mer stressade nu, men sen kan man ju diskutera vad det beror pâ.
Ifrågasatt? Ja, folk brukar ha så mycket åsikter om hur andra ska leva. Jag är rätt allergisk mot det. Låt var och en sköta sitt, det blir bäst så, eller hur? :)
Time-out-mamma? Det var en bra titel. Tror jag ska skaffa mej visitkort med det som yrke. *s*
Jag HAR faktiskt gjort karriär och jobbat 12 timmar/dag 7 dagar i veckan under några år. Så jag kan ärligt säga att jag tagit Time Out. *s* Men handen på hjärtat, jag är lyckligare nu. Det var en bra period, jag har provat på det livet och jag vet vad jag "går miste om" nu när jag "bara går hemma hela dagarna". Jag var hemma i 4 år först, efter B föddes. Sedan pluggade & jobbade jag i 3 år tills vi flyttade hit och nu har jag varit hemma i lite över 1 år. Så jag har testat båda världarna och trots att jag verkligen haft roliga jobb trivs jag bättre med att ta hand om mina egna barn istället för att uppfostra andras barn. Jag har sett dagisvärlden både som fröken och mamma.
Jag tycker att det är bra att dagis finns som alternativ. Vissa dagis funkar jättebra och andra är ren katastrof, så det är mycket fråga om tur och personkemi mellan barn, föräldrar och personal.
Jag har inte tråkigt en sekund som hemmamamma! Och jag ser att mina barn mår bättre av att slippa stressa, bollas fram och tillbaka mellan olika människor och inte kunna styra över sin egen skolfria tid.
Jag är glad över att vi har möjligheten att leva det liv vi lever! Och jag planerar att vara hemma ännu i några år.
/Nejma
Nejma - Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Du kan vä göra ett visitkort till mig ocksâ ;-)
Du har fått mig att tänka om lite.
Det trista är att det känns som att det är kvinnan som gör så. MEN det är ju bara för att ORDET "hemmafru" låter så trist och gammaldags.
Time-out-mamma lät ju coolt. Haha. Lika coolt som time-out-pappa.
När jag var liten, av det jag minns, var mamma hemma men detta på grund av att hon var dagmamma, så vi hade massor av andra ungar hemma också. Hon slutade lagom till jag började lekis. Då fick jag gå hos en annan dagmamma på eftermiddagarna ibland när mamma pluggade. Pappa har alltid jobbat massor.
Mer jämställdhet för föräldrar. Eller mer val. Skitsamma, vet inte vart jag vill komma, men det lät himla trevligt att ha det som du i alla fall, särskilt om massa andra mammor också är hemma - annars kan det ju lätt bli ensamt. Tror visserligen ändå jag helst skulle vilja jobba lite. Med betoning på lite.
barajagjohanna - jag hâller fullständigt med dig!
Pappor är precis lika bra hemmaföräldrar, och det hade varit väldigt nyttigt för dem att vara hemma nâgra âr. Jag har ibland jobbat mer än min man (han var hemma pâ eftermiddagarna) och det gick jättebra.
Alla familjer är ju olika och vad som passar en, passar inte en annan. Därför är det ju bra att diskutera och kanske fâ andra infallsvinklar. Ibland fâr jag intrycket av att familjer i Sverige styrs lite väl mycket av "mallen" man ska följa.
Och nej, jag tror inte heller att jag hade varit hemma pâ heltid i Sverige. Som det ser ut nu hade bâde jag och mitt barn haft svârt att hitta nâgon att umgâs med.
Jag tycker att det verkar underbart att vara hemmafru och satsa på barnen under några år, eller resten av livet. Min mamma var hemma mycket när jag var liten och det var super.
Håller med. "Time Out Mamma" låter bättre än Hemmafru. Själv står jag inför ett vägskäl. Nu ska jag vara hemma med vår blivande son kommande år.
När min första son föddes var både jag och min man hemma första halvåret tillsammans. Vi bodde vid havet i Sitges och njöt av livet. Därefter var jag hemma själv i Stockholm i två månader och hade jättetråkigt, så min man gick ned på halvtid och jag började jobba varannan dag fram till ettårsdagen, då min son började på dagis. Och min liv och karriär tog fart igen.
Nu när vi bor i Barcelona har tyvärr bara jag möjlighet att vara hemma. Mitt spanska konsultbolag får vara vilande och jag blir hemma. Nu när vi bor så lyxigt nära strandpromenaden tror jag att det kommer att bli ganska skönt. Men jag är orolig för tiden efteråt.
Det är inte lika lätt att etablera nya kundkontakter när vi flyttat till Spanien - och mitt svenska nätverk blir inte bättre av min frånvaro.
Hemmafru livet känns superläskigt. Jag gillar varken att leka på golvet eller att laga barnmat. Fast självklart älskar jag att vara mamma och mitt barn. Men jag älskar också att prestera yrkesmässigt.
Men vi får se - om jag hamnar i hemmafrurollen i alla fall. Eller tar en mamma time out. Eller om jag ska kalla det förtäckt arbetslöshet.
Kanske är det alldeles alldeles underbart.
Maria - jag hade nog inte heller gillat att vara hemma länge i Sverige. Antagligen hade jag fâtt ângest när alla âkte iväg till jobbet de mörka novembermorgnarna, och bara jag var kvar.
Här gör klimatet och det sociala livet det mycket lättare. Även för barnen, för de har massor av lekkamrater även pâ vardagar.
Den första bebistiden var mysig, men trâkig, tyckte jag. Att göra puréer är inte min favoritsysselsättning heller. Â andra sidan är det kanske inte hela världen om man har lite trâkigt i nâgra mânader, Jag har ju gjort sâ mycket bâde före och efter den tiden, och när jag ser pâ det nu efterât, gick det ju väldigt fort.
Att bli isolerad är det farligaste, tror jag, men här kan man ju vara ute mycket, även pâ vintern.
Jag förstår inte hur någon kan välja att vara hemmafru! Inte för att det skulle vara hemskt och tråkigt - det handlar inte bara om vad man själv tycker är roligt. Det handlar om jämställdhet. När kvinnor väljer att vara hemma med sina barn och låta mannen försörja både henne och barnen bidrar de till fördomar om kvinnor på arbetsmarknaden som drabbar även kvinnor som inte vill ta största ansvaret för barn och hushåll. Man kan inte bara tro att de val man gör bara får konsekvenser för ens egen lilla privata hemmasfär. Hemmafruar cementerar synen på manligt och kvinnligt, och bidrar till ojämställd fördelning av ex hushållsarbete även för par där båda jobbar - matlagning och städning associeras med det kvinnliga, någonting som kvinnor vill vara och män inte vara. Går man hemma som mamma i flera år innebär det att barnen i regel får bättre kontakt med sin mamma, eftersom hon är hemma och tröstar och snyter och matar. Därmed nekar man barnet samma nära relation med sin pappa som sin mamma. Och nej, det fungerar inte att bara komma hem på kvällar och helger och tro att man får lika stor plats i sitt barns hjärta! Jag och min man delar lika på föräldraledigheten och har varsin karriär - men för oss båda går barnen självklart först. Vi är båda fulltidsföräldrar. Och vi har ett oerhört starkt kärleksband mellan oss.
Post a Comment