Spanska turister i Sverige

Vi har precis tagit en kopp kaffe med nâgra spanska vänner som besökte Sverige för första gângen i helgen. De hade följt mina râd om skärgârdstur i Stockholm och var verkligen imponerade av hur man kan leva i en storstad och ändâ ha orörd natur "bakom knuten".

Medelspanjoren har de senaste âren börjat bli lite mer berest. Förr var det vanliga att aldrig ha varit utomlands, ibland inte ens utanför sin hemstad. När jag kom hit för sexton âr sedan hade mânga ungdomar inte varit i de övriga delarna av Spanien, utanför Malagas provins, och det var väldigt ovanligt att ha varit i England eller t.om Portugal. Ekonomin var ett hinder, men även sprâket. Charterresor härifrân fanns inte, och bilarna var smâ och obekväma.

Nu har medelklassen det mycket bättre ställt och och har ocksâ blivit lite mer vâgade. Fortfarande gâr de flesta resor inom Spanien, till Kanarieöarna eller till spansktalande länder som Mexico eller Kuba. Men de blir mer och mer nyfikna pâ Skandinavien, som är väldigt exotiskt i deras ögon. De har knappt nâgon uppfattning om hur det verkligen är i Sverige, därför är det ganska roligt att höra vad de berättar. Ibland har jag ju själv varit med och guidat och tipsat om utflyktsmâl.

uppskattas

De flesta spanjorer brukar bli fascinerade av Stockholm. Det är sâ vackert med hus i olika färger, närheten till vatten och grönska, "lugnet" mitt i stan och skärgârden. De blir förvânade av att se folk bada frân de smâ öarna, och barn med skolväskor som istället för skolbuss tar en skärgârdsbât. Det kungliga slottet blir de däremot inte särskilt imponerade av, inte heller av de andra slotten runt om i Sverige. De är alldeles för smâ och inte tillräckligt gamla för att vara intressanta.

imponerar inte

Det är nästan det svenska vardagslivet som förvânar spanjorerna mest. De tycker att husen är bekväma och trädgârdarna enorma och väldigt öppna (i Spanien är villaträdgârdarna helt insynsskyddade bakom höga murar eller ogenomträngliga häckar) Mânga inredningsdetaljer, som trösklar och inre fönsterkarmar med blomkrukor, finns inte i Spanien. Inte heller brukar man ha levande ljus inomhus, särskilt inte pâ bordet. De tycker att det är lustigt hur alla jobbar och filar med hus och trädgârdar. I Spanien är man van vid att den som har râd att ha villa och trädgârd, har ocksâ râd med städare och nâgon som klipper gräset.

förvânar

I städerna häpnar de över de vidsträckta parkerna och de fina gräsmattorna, där folk ligger och läser eller sitter med smâ barn. Vad de inte riktigt förstâr är att cyklarna är sâ vanliga att de har egna smâ "parkeringsplatser" (jag tror inte att cykelställ ens existerar i Spanien) och att hälften av trottoaren är till för cyklister. Enligt dem ser det helt vâdligt ut med barn pâ pakethâllaren eller en darrig dam i sjuttioârsâldern pâ cykel.

De förstâr inte heller varför det finns sâ fâ riktiga restauranger. Det är tradition i Spanien är att man äter ute varje helg, mest för att fruarna ska fâ en paus i matlagningen och för att umgâs med familj och släkt. Hemmen är ofta inte sâ rymliga att alla syskon med respektive och barn, plus den äldre generationen fâr plats. Maten är viktig och la sobremesa, dvs efterât när man sitter och pratar och tar nâgra glas, varar alltid i flera timmar. Att äta upp, betala notan och ge sig iväg med en gâng är ganska ovanligt i Spanien. Även jobbluncherna pâ restauranger är tvâ-tre timmar lânga. Jag förklarar att svenskarna nästan alltid äter i en matsal pâ jobbet och kanske hellre äter hemma pâ helgerna. Men de tycker ändâ att det är konstigt att de mindre städerna bara har en pizzería, en kinarestaurang och en korvkiosk.

Vännerna vi pratade med i helgen hade blivit riktigt positivt överraskade och vill gärna âtervända (till en viss del kan det ha berott pâ sensommarvädret: 25 grader och sol). "Men nästa gâng vill vi gärna se fjordarna" tyckte de, för de blev väldigt fövânade över hur platt landskapet var.