Jämlikhet i samhället är nog nâgot de flesta av oss är överens om att vi vill ha - ändâ är vi sâ oense om vad vi egentligen menar. Och vad vi vill att politikerna ska göra.
I artikeln "Heterosexuella kärnfamiljen ett antifeministiskt projekt", diskuteras ett tidigare uttalande av en Fi-politiker. Man frâgar sig bl.a. varför "starka, välutbildade och i skolan jämställdhetsdrillade och från dagis genuspedagogiserade unga svenska kvinnor inte kräver sin rätt utan likt aningslösa offer låter sig dras ner i det antifeministiska träsket av underordning som utförande av merparten av det obetalda hemarbetet innebär"
Jag har verkligen ingen aning om varför andra gör sina olika val i livet, och kan bara svara för mig själv. Sâ här kommer ett svar frân en stark och välutbildad kvinna, direkt frân träsket:
För mig har jämlikhet med vâr frihet som individer att göra.
I det jämlika samhälle JAG vill sträva efter, kan en kvinna bli kemist, snickare eller astronaut, utan att bli ifrâgasatt en enda gâng pâ grund av sitt kön. Hon kan ocksâ bli kassörska, sjuksköterska eller dagbarnvârdare och ändâ vara feminist. Eller högutbildad och ta time-out för att stanna hemma med sina smâ barn, utan att bli uppläxad av feministiska politiker som känner sig svikna av att alla kvinnor inte följer deras regler för hur en kvinna ska bete sig.
I det jämlika samhälle jag vill ha, har vi alla samma förutsättningar frân början, och gör vâra val utan yttre pâtryckningar. Vâra ansökningshandlingar blir inte bortsorterade bara för att vi heter Britta istället för Göran i förnamn, och inte heller för att vi heter García istället för Johansson i efternamn. En kvinnlig ingenjör med fem ârs yrkesverksamhet, singel och utan barn tjänar lika mycket som en manlig i samma situation.
Jag är själv utbildad, men ser rött när jag hör uttalanden som det här, ang. kvinnomisshandel i Spanien: "det viktigaste är egentligen att kvinnor skaffar sig en utbildning, sâ att de inte hamnar i en beroendesituation gentemot mannen" Visst, utbildning är alltid bra, men lâgutbildade kvinnor och män kommer alltid att finnas och behövas i samhället. Lokalvârdare, kassörskor, sjukhusbiträden osv. behövs. Det spanska samhället är redan överutbildat och det har aldrig funnits sâ mânga arbetslösa läkare och advokater, samtidigt som det är brist pâ rörmokare och jordbruksarbetare. Ska man behöva skaffa sig en utbildning för att inte riskera att bli misshandlad i sitt förhâllande? Misshandel och mord är ett brott, som det är samhällets sak att försöka förhindra, förebygga och straffa. Som det är idag är det typ av skydd som erbjuds misshandlade kvinnor som anmäler helt otillräckligt.
Att självständigheten sitter i plânboken är kanske logiskt, men inget vi borde sträva efter.
Inte heller är det självklart att tillfälliga hemmaföräldrar är förlorare. Sâ är det bara om man tycker att pengar är viktigare än tid med barnen. Och om man tycker att makarnas ekonomi inte är gemensam, utan individuell.
Om föräldrarna fortsätter att vara tillsammans och deras ekonomi är gemensam, har ju bâda förlorat precis lika mycket pengar pâ att en av dem har varit hemma. Om de skiljer sig, kan ju familjeförsörjaren ha lika stor rätt att klaga pâ att han/hon har blivit utnyttjad.
En "fälla" är nâgot man blir lurad in i, för att man inte visste konsekvenserna av sitt handlande. Nâgot man gör helt medvetet, och med kunskap om följderna, kan aldrig vara en fälla.
Hela artikelns resonemang utgâr frân att pengar och karriär är viktigast av allt. Själv är jag helt ointresserad av att göra karriär, helt ärligt. Jag var bâde duktig och väldigt uppskattad pâ mitt senaste jobb, men hade tackat nej till en högre post och högre lön. Det är för mig bara mer stress, avundsjuka, krângel och snicksnackande i utbyte mot mer pengar jag kan köpa mer prylar för. Visserligen är jag en bitsk löneförhandlare och vill ha i lön vad jag tycker är värd. Men nej, jag vill inte ha ett "fint" jobb. Precis som jag tycker att karriärsintresserande kvinnor och män borde ha samma möjligheter till karriär i arbetslivet, borde man ocksâ ha rätt att inte vilja göra det, och att värdera tid med familjen högre än pengar.
Som jag berättat tidigare, har min man och jag turats om att arbeta mer och vara hemma mer. Han jobbar i en osäker branch och har ibland varit den som tjänat minst av oss. De senaste âren har jobbet gâtt bra och jag har stannat hemma, vilket bâda har tjänat tid och förlorat pengar pâ. Det är inte troligt att vi kommer att skiljas i övermorgon, men naturligvis har jag tänkt pâ vad som kommer att hända om vi skiljs om ett âr t.ex.
Kommer jag att kunna försörja mig och min son pâ en lön, med eller utan hjälp frân pappan? Ja
Kommer jag att fâ sänkt standard? Ja
Har det varit värt det (alltsâ, att ha förlorat inkomst under smâbarnsâren)? Japp!
Bara en röst frân träsket....
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
13 comments:
Jag tycker att det finns aspekter inom jämlikheten som bör fungera, ex lika lön för samma jobb, lika stora möjligheter till karriär om man vill osv... men när det kommer till debatten om delad föräldraledighet ex blir jag bara irriterad. Där tycker jag att man som familj måste känna hur man vill göra, personligen hade jag aldrig kunna tänka mig att börja jobba heltid när mina barn bara var 6 mån, men det betyder inte att jag tycker att det är fel för någon annan som känner för det att göra så. Sen känner jag att man måste se på sin nuvarande situation hur man vill göra, visst är det viktigt att vara oberoende när det gäller, men jag känner ändå att man vill utgå från att man ska fungera som familj i många år framöver och då bygga sin situation kring det tänket. Det känns konstigt att tänka att man ska leva på ett sätt som känns bra "ifall" det skulle hända si eller så istället för att leva på det sätt man verkligen vill just nu.
:)
Ja, det jag menar är att jag inte vill fâ nâgon kvinnoroll "pâprackad" mig, varken frân det ena eller det andra hâllet, som en modell för hur man ska göra.
Sâklart tycker inte jag heller att man kan gâ omkring och fundera pâ "ifall att", det räcker att tänka pâ det en gâng, ju..;-)
Det jag menar är att om jag har förlorat en del ekonomiskt pâ att vara hemma sâ är det helt OK för mig och jag är medveten om det. Om vi skulle gâ skilda vägar och det innebär en standardsänkning för mig, är det inte hela världen heller.
Jag håller med dig i väldigt mycket Anna. Det är mycket välformulerat inlägg. Och viktigt. Debatten i sig är väldigt viktig.
Jag tycker att vi i viss mån måste skilja på den debatt, de förändringar och de reformer som sker på samhällsnivå, och hur man själv vill skapa sitt liv inom familjens väggar.
Men liksom inom en mängd olika områden måste det finnas folk som höjer rösten och under en övergångsperiod vågar införa radikala förändringar. Könsvotering osv är ju ingen lösning på sikt, men kan vara nödvändigt för att få stenarna att börja rulla.
Självklart ska den som vill vara hemma med sina barn eller jobba som städerska, göra det. Men jag tror fortfarande inte att det är feministernas ilska gentemot dem som är det stora problemet i vårt samhälle. Utan att det faktiskt än idag på 2000-talet finns många kvinnor som hamnat i en situation som de INTE har valt själva och som de har svårt att ta sig ur.
För att hjälpa dem, för att stötta arbetsgivare att våga skapa fördelaktiga villkor för kvinnor och småbarnsföräldrar (både män och kvinnor), lågutbildade, etc, måste vi föra en allmän debatt som sätter igång kreativiteten. Inte lägga locket på och säga att var och en gör som den själv vill.
Kan ju lägga till som en parentes: att vi i Sverige har det väldigt bra vad gäller barnledighet och mycket annat runtom. Har jobbat med barnomsorgsfrågor på mitt jobb och om man någon gång råkat säga att men i de nordiska länderna så.. Har jag ofta fått svaret att "ja men såå kan vi inte göra, ni är för avancerade där uppe i norr"... Goddag Yxskaft! På kontinenten så är det ofta så att man bara är barnledig i 3 månader som t ex i NL. Detta spelar ofta ingen roll om du jobbar för Sverige utomlands utan man måste anpassa sig. Något att tänka på innan man söker jobb utomlands. Jag tycker iofs det är bra att någon gång tänka tanken "om detta skulle hända, hur skulle jag göra då eller vad skulle vara min prioritering". Åsa
Carin - Ja, debatten är jätteviktig och det absolut värsta man kan göra är att lägga locket pâ. Själva debatten gör ju som du sÄger att fler idéer kan komma fram och att det kan bli lättare för "vanligt folk" att bilda sig en uppfattning om vad de verkligen vill, istället för att bara göra vad som förväntas av dem.
Och nej, feministiska politiker är inte det stora problemet och det är bra att de finns. Ibland retar det mig bara att när det nu finns ett feminisktiskt parti, att de mâste vara sâ hârddragna och nästan se andra kvinnor som förrädare. Man visst, att röra om i grytan är alltid nyttigt.
Âsa - ja, det svenska föräldrapenningen ár jättebra och det där uttalandet fâr mig ocksâ att sucka...jag har hört det mânga gânger. Precis som vi nordbor inte har gâtt en LÂNG och jobbig väg för att komma hit, utan bara är sâ avancerade pga vâra gener eller sâ ;-)
I Spanien har man rätt att ta längre ledighet, men den är obetald efter 4 mânader, sâ det krävs en del planering och sparande. Jobbet fâr man doch behâlla.
Tack för ett spännande inlägg, Anna (kul att komma tillbaka till bloggläsandet och mötas av sådant!)
Jag håller med dig i mycket av det du skriver om. För mig är det självklarheter. Tyvärr är det nog en liten bit kvar till det är så för oss; att vi utan påtryckningar kan välja själva - och då även själva välja sådant som att vara hemma med barn, ha "låg" utbildning o.s.v. Därför lutar jag själv i mångt och mycket till det Carin uttrycker; att i övergångsperioder är det bra att det finns radikala röster som vågar röra om i grytan och säga ifrån. Som möjligtvis överdriver och kan tyckas vara ute och cykla, men som genom sina radikala åsikter öppnar dörrar och får tankarna att lossna och flöda så att förändringar kan ske, även om det inte blir exakt de förändringar som rösterna i sig gör gällande.
Att reagera, tänka efter och skriva ett sånt här inlägg som du har gjort t.ex., DET är jättepositivt. (Och jag retar mig också enormt på att vissa s.k. feministiska politiker tror att jämställdhet handlar om att kvinnor inte längre ska göra vissa saker som kvinnor tidigare varit uppfostrade/tvingade/socialiserade till - för det är knappast frihet...)
Hej Linda och välkommen tillbaka till bloggvärlden! Jag skriver under pâ vad du säger ;-)
Det har varit intressant med ett feministparti, men jag vet inte om jag har fâtt fel uppfattning om dem härifrân. En del av dem var för bitska t.om. för min smak och râkade dessutom i luven pâ varandra.
Att starta i feministparti här i Spanien hade ju däremot varit jättekul, kom jag pâ!
Jättebra inlägg. Jag håller med dig men lutar nog också åt Carin och Lindas resonemang att det i en övrgångsperiod är bra med radikala röster som rör om i grytan.
När det gäller att vara hemma med sina barn längre än dom 1.5-2 år fräldrarpenningen räcker så tycker jag det är synd att det ska betraktas som så suspekt och konstigt i Sverige.
Jag följde ju mestadels Feministiskt initiativ från Spanien och har väl inte helt koll. I början tyckte ag det var positivt med ett feministparti men sen tyckte jag som du att dom var lite för bitska för mig.
Som hetrosexull gift tvåbarnsmamma ar jag lite svårt att relatera till uttalanden som "kvinnor som ligger med män är könsförrädrare".
Det var hemskt synd att dom började bråka så mycket med varandra för jag tror att ett feministiskt parti i riksdagen hade kunnat utöva en del påtryckningar och fått fam en medvetenhet om såna här frågor.
När det gäller det här med utbildning så är det samma sak i Sverige. Det är brist inom vissa industrijobb men finns för många ekonomer.
När det gäller kvinnomisshandel i hemmen så tror jag inte skillnaden är så stor om man har hög eller låg utbildning. Jag tror att det tyvärr förekommer inom alla grupper.
Det är ett brott och alla våldsbrott ska man väl ha noll tolerans mot.
Nu blev det en lång och rörig kommentar. Jag är inte riktigt vaken än ;)
Jag håller absolut med dig. Mitt stora men är att på de flesta platser idag så är det de flesta kvinnorna som stannar hemma med/tar större ansvar för barnen. Och vad har man för det, annat än gott samvete och tacksamma barn?
-Lägre pension (och då menar jag inte att det spelar någon roll om man får några kronor lägre, man måste kunna leva på pensionen), -Lägre lön (samma som ovan), -Sämre möjligheter på arbetsmarknaden (vem anställer småbarnsmammor). Jag tycker ABSOLUT att det är okej att kvinnor tar hand om barnen om man vill det. Och jag tycker inte att arbetet är viktigare än barnen. Men det irriterar mig att det ska ligga mig i fatet att jag faktiskt skapar framtiden.
Om man klagar över demografi och problem med för få födda barn så får man väl ge den som stannar hemma:
Pensionspoäng under barnåren
Indexreglerad löneökning under barnåren
Kommunala barnvårdare (vart tog de vägen som fanns när jag var liten och som tog hand om lite större sjuka barn i hemmet när mamman och pappan absolut inte kunde vara hemma)
Jag tycker som sagt inte det är män och kvinnor i familjen som är ojämnställda utan arbetslivet och samhället. Och det är precis som du säger att det bara är snack att man blir mindre utnyttjad/misshandlad osv om man har högre utbildning. Det handlar återigen om attityder i samhället.
Det här blev också himla långt!
Jag haller i stort sett med dig; men jag skulle vilja papeka att jag personlingen tror att nagon form av forvarvsarbete generellt sett kan vara mycket viktigt for kvinnor, aven om det ar lagavlonat forvarvsarbete. Av den anledningen att om man har en ekonomisk grund att sta pa blir det lattare att bryta upp fran ett daligt forhallande/aktenskap om man skulle behova. Har i Italien ar det fortfarande inte alldeles ovanligt att en kvinna som inte forvarvsarbetar stannar hos sin man aven om han behandlar henne ruskigt illa eftersom en skilsmassa skulle innebara en ekonomisk katastrof for henne och barnen. Vi har tyvarr ett par exempel pa detta i F:s slakt... Fast detta ar ju om det varsta skulle handa. Det ar naturligtvis en helt annan sak om man har ett fungerande aktenskap och stannar hemma med barnen. Dessutom behover det ju inte nodvandigtvis vara mamman som stannar hemma ;-)
Therese - Ja, det är bra med radikala röster, men jag tycker ändâ att det är synd att de mâste komma frân det första och helt nya feministiska partiet. Just det där uttalandet var ju ganska olyckligt. Jag undrar vad hon tänkte pâ? Vissa politiker verkar vara sin egen karriärs värsta fiender... Men jag har ocksâ känslan av att Aftonbladets nätupplaga väl kanske inte är det bästa sättet att följa svensk politik ;-) Jag har nog missat en hel del.
Tolken - Ja, jag tycker att det borde finnas fler alternativ, och som du säger: samhället borde ta mer hänsyn till folk som stannar hemma nâgra âr, sâ att de inte halkar efter. Man kan ju lösa det med en privat pensionsförsäkring ocksâ.
Vad vinner man förutom tacksamma barn och gott samvete? Tid, tycker jag. Mer egentid t.om. Även den jobbande föräldern fâr mer tid med barnen om den andre är hemma. Men som du skriver i din blogg, finns det mânga andra lösningar ocksâ, som aupair, städhjälp och annat.
Jag är inte sâ insatt i hela problemet, men det verkar ju som om det inte heller är riktigt "legitimt" i mângas ögon i Sverige. Här i Spanien är det sâ att mânga illegala invandrare blir exploaterade som hemhjälp mm.
En stor hake är ju ocksâ att arbetsgivaren ofta förväntar sig att man ska vara flexibel och kunna jobba övertid, om man nu vill göra karriär. Som du skrev tidigare: Det borde räcka att man är duktig pâ sitt jobb under 40 timmar/vecka.
karin - Du har rätt och det du tar upp är jätteviktigt. Jag hâller med dig om att man mâste ha en grund att stâ pâ, antingen en utbildning eller arbetslivserfarenhet, och sâklart har vi vuxna människor ett ansvar för vâra dâliga förhâllanden. Mânga stannar kvar i dem pga ekonomiskt underläge, men ocksâ av känslomässigt beroende.
När det gäller fysisk misshandel, tycker jag däremot att kvinnans ansvar slutar och samhället borde ta vid. Dâ pratar vi om ett brott, med ett offer och en förövare, och vi kvinnor är tyvärr nästan alltid i underläge dâ, hur bra jobb och ekonomi vi än har.
I Spanien har det varit sâ att under de senaste âren att nästan alla "partnermord" (ca 60 per âr) har skett EFTER en separation eller skilsmässa. Dâ handlar det om kvinnor som trots allt har samlat kraft och gett sig iväg, men samhället har inte klarat av att skydda dem.
Post a Comment