En liten roadtrip mot Algeciras

Idag gick inte sonen till skolan, eftersom han hade haft "feber" i natt och sâg hängig ut i morse (sâ ser i och för sig hela familjen ut, fram till elvasnâret).

Istället hämtade vi Nejma och hennes barn vid flygplatsen och körde dem till Algeciras, där de tog bâten över Gibraltarsundet till Ceuta. Idén var att de skulle slippa ta tâg och buss med all packningen, och det kan man förstâ eftersom de hade 7 väskor med sig, varav en vägde 28kg!

Jag "träffade" Nejma pâ ett nätforum för nâgra âr sedan. Dâ bodde hon fortfarande i Stockholm, med man och tvâ barn, men funderade pâ att bosätta sig i Marocko med barnen i ett âr pâ prov. Verkligen en annorlunda idé, särskilt med tanke pâ att de flesta gör precis tvärtom - flyttar frân Marocko till Europa pâ jakt efter en bättre framtid och större möjligheter för sin familj. Ovanligt ocksâ med tanke pâ att hon flyttade till makens hemland - medan han stannade kvar i Stockholm.

Men när hon förklarade tankarna bakom blev jag verkligen imponerad. Efter ett och ett halvt âr i en kustby i Marocko, kan man ocksâ säga att hon har lyckats med vad hon föresatte sig. Barnen har lärt känna sitt andra hemland, sin marockanska familj och och har fâtt en ny vardag utan stress. De gâr i en spansk skola, men pratar ocksâ arabiska och svenska. Nejma själv har lyckats med konststycket att bosätta sig i ett samhälle som pâminner om Spanien pâ femtiotalet, rusta upp ett hus och klara av de marockanska byrâkratin utan att kunna sprâket, och dessutom vara interkontinental särbo.

Vi hade inte träffats pâ riktigt förrän idag, sâ det var ju spännande och kul. Hon var lika trevlig som jag hade väntat mig, och barnen otroligt snälla och väluppfostrade. Väskorna var fulla till bristningsgränsen efter semestern i Sverige, stackars storebror bar pâ en ryggsäck som verkade vara full av bly, men det visade sig vara gardiner! Det ska bli kul att se hur de ser ut när de sitter uppe.

Resan gick bra och det var toppenväder. Nejma hade gâtt upp klockan tre, men underhöll ändâ med historier om när hon blev bjuden pâ koben av sin svärmor och när hon flög till Barcelona för 20 âr sedan med höns bland passagerarna. Tyvärr var det väldigt svârt att hitta en bra restaurang längs vägen. Vi hade inte tid att ge oss in i byarna, och vägen frân Marbella till Algeciras var bara kantad av flotta golfklubbar och andra roliga klubbar med rosa fasader och fantasifulla namn. Till slut blev vi tvungna att köra in pâ ..ähum...McDonalds sâ att barnen skulle fâ äta nâgot innan bâten gick.

Hamnen i Algeciras var helt enorm, men det var lätt att hitta färjeläget, som hade en ny och fräsch byggnad och där allt verkade fungera bra. Hoppas att de hann med bâten och kom fram bra.