Kulturkrockar (kedjeinlägg)

Av Tolken fick jag en inbjudan att vara med i en kedja. Vi ska skriva om ett nytt ämne den 20:e i varje mânad. Den här gângen ska det alltsâ handla om kulturkrockar.

Nuförtiden fâr jag mest kulturkrockar när jag âker till Sverige. Men den största kulturkrocken upplevde jag när jag lärde känna min förra pojkväns familj i Malaga för sexton âr sedan. En stor, glad familj som träffades minst varje helg. De var uppväxta i Malaga centrum, men ändâ väldigt traditionella. Som det brukade vara pâ den tiden. Och sâ är det fortfarande i de flesta familjer.

Vi hade träffats en hel del ute, och dâ märktes inte skillnaderna. Mina svägerskor var riktiga festprissar som älskade att gâ pâ restaurang, byfester och bröllop. Alla satt tillsammans och ât och pratade vid samma bord.

Därför blev det en riktig kulturkrock när vi träffades hemma hos varandra. Värdinnan passade upp, och när vi var färdiga med maten satte sig samtliga män och tittade pâ fotboll och snackade, medan samtliga kvinnor dukade av och fakiskt ocksâ diskade, torkade disken och plockade in den i hyllorna. När vi var hemma hos mig, brukade jag säga: “nej, men vi kan väl ocksâ sätta oss? Disken tar jag och X ikväll sedan...” men dâ blev de liksom nervösa och klarade inte av att sitta still när disken var kvar i köket.

Första chocken fick jag när jag blev hembjuden till min svärmor pâ lunch för första gângen. Min pojkvän och hans bror, 28 och 25 âr bodde ocksâ där, vilket är vanligt i spanska familjer. “Sen är det bra för henne att ha nâgon som hjälper till hemma, eftersom hon lider av reumatism” förklarade han.

När jag kom dit luktade det redan väldigt gott i lägenheten och mamman stod i köket med spisen full av grytor och stekpannor. Jag frâgade om jag kunde hjälpa till med nâgot, men nejdâ, det var bara att sätta sig (nu efterât förstâr jag att jag skulle ha insisterat)

Vi bänkar oss vid bordet i salongen, där allt är framdukat. Mamman kommer hasandes frân köket (hon har mycket riktigt reumatism) med en rykande, hemlagad fisksoppa ett stort fat med räkor och ett annat med fyllda ägg. Efter det kommer spättafiléer och smâ ihoprullade fiskar som biter varandra i stjärten. Sönerna tar för sig:

-Mamma, var är brödet? Âh, det här var ju verkligen jättegott...men du, den här ölen är ju inte min favorit. Har du inte Cruzcampo? (Mamman hasar ut i köket) Mmm, det var bättre. Cocacolan är förresten varm, vi fâr ha is i den i sâ fall (has, has)...

Jag satt och ât med ögonen stora som tefat. Visst, sönerna var ju verkligen till stor “hjälp” i det här huset. Men senare föstod jag att de aldrig fick göra nâgot. De hade byggt ett inglasat uterum, köpte tvättmaskin och lagade elkontakter. Men tvätten fick de aldrig röra och köket fick de knappt gâ in i. Allt var extremt uppdelat i mans- och kvinnogöra och mammorna satte stor stolthet i att göra precis allting själv. Min nuvarande svärmor är ännu värre, eftersom hon aldrig lät sin man eller son ens laga elkontakterna. Hon berättar stolt att de aldrig behövde röra ett finger hemma. Min man behövde inte ens gâ upp för att äta frukost – hon bar upp den pâ en bricka till honom varje morgon. Helt annorlunda är det förstâs om det finns döttrar i huset. De uppmanas att hjälpa till eftersom de mâste lära sig hur man gör.

Trots allt blev jag och mina underliga idéer snabbt accepterade, eftersom jag var utlänning. Mina svärmödrar protesterade inte för att jag bodde ihop med deras söner utan att vi gifte oss – sâ gör man väl i “utlandet”. Hade jag varit spanjorska hade jag däremot blivit betraktad som omoralisk och folk hade undrat om mina föräldrar hade gett mig en dâlig uppfostran. Fortfarande blir det stor kalabalik om en tjej i 25-ârsâldern kommer pâ idén att flytta ihop med sin pojkvän. Sâ gör man helt enkelt inte om man har en spansk uppfostran. Det mâste âtminstone finnas ett spikat datum for bröllopet.
Jag blir heller inte sâ hârt kontrollerad som mina spanska tjejkompisar blir av sina svärmödrar. En berättade att hennes svärmor gâr och “synar” sonen varje gâng de träffas, för att se om skjortorna är ordenligt strukna och byxkanten fint uppsydd.

Nu är det ju södern jag beskriver. Storstäderna är modernare, men man ser spâr av den här mentaliteten där ocksâ. Faktiskt blir jag förvânad när jag ser samma uppträdande hos svenska mödrar ibland. De har ju liksom ingen “ursäkt”, i det svenska samhället är det ju nästan lag pâ att man ska ge barnen en jämlik uppfostran. Sâ varför ser man sâ ofta mammor som passar upp pâ sina vuxna söner?

Här kan ni läsa om andras kulturkrockar: Tolken, Nejma, Emma, Frankrikeliv, Brazilian Linda, Pumans Dotter, Therese