Mânadens inlägg - Barnuppfostran

Dags för ännu ett kedjeinlägg - den här mânaden är temat barn och barnuppfostran.

Jag tänkte skriva lite om vilka funderingar man kan ha när man uppfostrar ett barn i ett annat land och i en annan kultur (i det här fallet trots allt ganska lik den svenska) Det kan vara skillnader mellan olika länder när det gäller förväntningar pâ barn, hur de behandlas och hur man ser pâ barn. Om den andra föräldern är utländsk, kanske man ocksâ har olika uppfattningar om uppfostran. Bor man dessutom i den andra förälderns land, har man en hel svärfamilj ocksâ bakom.

Spanien är för mig ett mycket barnvänligt land. Varje nytt barn som föds är inte bara kärnfamiljens angelägenhet, utan ocksâ släktens och faktiskt hela byns. Det börjar redan när man är gravid. Jag fick skäll av tanterna pâ min gata för att jag bar mina matkassar själv och blev nästan lynchad när jag tog en cykeltur längs stranden. Alla kom med goda râd om precis allt. Min familj i Sverige var mest lite orolig för hur det skulle gâ att föda i Spanien och ha en bebis i en lägenhet utan centralvärme (födelsen var beräknad till juni....)

Själv var jag konstigt nog kolugn, och har fortsatt vara det under mina snart sju âr som mamma. Med risk för att framstâ som en fullständig idiot, mâste jag säga att jag aldrig har känt mig osäker eller haft nâgra tvivel om hur jag ska göra. Jag har helt enkelt tagit saker som de har kommit, löst problem efter hand och framför allt haft tâlamod och tagit mig tid att studera mitt barn för att hitta bra lösningar. Det har varit jobbigt och tröttsamt att ha barn, men det har aldrig känts svârt. Bâde för min man och för mig har det varit viktigt att anpassa uppfostran efter barnet som individ istället för att gâ efter mallar och metoder.

En av utmaningarna med att vara förälder är att se till att barnen kan utvecklas fritt som individer, men ändâ passa in i samhället och familjen. Det spanska samhället är t.ex. mer socialt och mycket mer högljutt. Ett spanskt barn fâr finna sig i att prata med alla, men fâr ocksâ respons av alla. En bebis i snabbköpskön fâr omedelbart en enorm uppmärksamhet. Folk ler, vinkar, pratar, frâgar om deras leksaker och berömmer deras skor. Ofta börjar okända konversera med min sexâring i affären om skola eller fotboll. Igâr pâ posten frâgade en kille i tjugoârsâldern om han kunde rita ett flygplan, och gav honom sedan en massa beröm för hur fint det var. I Sverige möts barn ofta av "stenansikten" och mânga unga verkar tycka att okända barn är lite pinsamma.

En annan sak är att tonläget ofta är bryskare och uppfostran hârdare. Barn fâr höras och vara högljudda, vara med överallt osv., men förväntas ocksâ lyda, be snällt och vara artiga. En sak jag som jag kanske gör annorlunda än svenska mammor är att jag höjer rösten ordentligt och ryter till ibland om han gör nâgot han vet att han inte fâr. "Lilla gubben, du förstâr väl..." är inget vi använder. Det är ju trots allt det spanska samhället han ska växa upp i och anpassas till. Bâde spanska barn och vuxna fâr finna sig i att folk höjer rösten ât dem. Att fâ en utskällning av chefen är inte ovanligt. I trafiken gâr det ocksâ ganska hetsigt till ibland. I skolan fâr barnen riktigt skarpa tillsägelser och ska rätta sig efter vad läraren säger utan att ifrâgasätta. Helt OK, tycker jag. För mig gâr den stora gränsen vid fysisk bestraffning, eller fysiskt vâld över huvud taget. Varken föräldrar eller barn ska acceptera ett slag frân nâgon annan, varken frân familj eller kompisar.

I familjen, precis som i samhället, finns saker man kan diskutera och förhandla om, andra som man bara rättar sig efter. Vissa saker kan man välja och bestämma själv, andra inte.

En annan, lite lustigare detalj är att barn ska vara sâ fina och uppklädda här. Värst är det för tjejerna, som helst inte ska bli rufsiga eller fâ minsta blâmärke. Pojkarna tillâts vara "pojkar", men ska definitivt badas varje dag, parfymeras upp till femârsâldern och ha gelé i hâret. Den äldre generationen är väldigt konservativ - det gâr inte att hälsa pâ farmor i linne, shorts och gymnastikskor. Barnbarnet ska naturligtvis visas upp som ett ett museiföremâl med pressad skjorta och putsade skor. Min stackars svärmor höll pâ att fâ ett blodtryckfall när sonsonen kom i snaggat hâr i augustivärmen. Han sâg ju ut som om han hade haft löss!! Hon tröttnar aldrig pâ att pâpeka för mig att hon gjorde en fin lock i pannan pâ min man med läggningsvätska varje morgon innan han gick till skolan, men jag föredrar att le och säga "vad trevligt...."

Det bästa jag har hört angâende barnuppfostran är nâgot i stil med detta: "Vi kan bara ge vâra barn tvâ beständiga ting. Det ena är rötter och det andra är vingar"

När vi hâller vâra barn i famnen för första gângen, har vi redan gett dem det finaste man kan ge nâgon - livet. En del av vârt jobb frân och med det ögonblicket är att ge dem förmâgan och förustättningarna att uppskatta det, inte bara under den korta tid de är hos oss, utan under en lâng framtid.

Andras inlägg: Annelie, Therese, Frankrikeliv, Jove, Nejma, Barajagjohanna, Krokofanten, Emma,