Byfest

Jag har tidigare skrivit i inlägget Att vara barn i Sverige och Spanien om hur man gärna umgâs över generationsgränserna här. Man träffas mycket inom den “stora” familjen, och har nära kontakt med bâde far- och morföräldrar, kusiner och kusinbarn. Man kan ofta se t.ex en ung kille ta en öl med sin morfar pâ torget en lördagskväll, och pâ de lokala byfesterna sitter unga och gamla vid samma bord och dansar pâ samma dansbanor.
Även barn har kul över âldersgränserna. Min son leker ofta med sin tjejkompis äldre bröder, som nu har hunnit bli 10 och 13 âr. Ofta kommer det fram äldre killar i parken och undrar om smâkillarna vill vara med och spela fotboll.
I Spanien kan man fâ en ny vän pâ tvâ sekunder. Det viktigaste att ha roligt och det spelar inte sâ stor roll hur gammal man är, vilken nationalitet man tillhör eller vilken gata man bor pâ.

I helgen var det stor fest i min mans by, Cuevas de San Marcos, som säkert ingen har hört talas om förutom byborna själva. Det är en vacker, vit liten by vid floden Genils strand, som lever nästan uteslutande pâ tillverkning av olivolja. För att komma dit, kör man först motorvägen mot Córdoba i drygt en timme, innan det är dags att ta av och följa slingriga och gropiga smâvägar bland olivodligar i en och en halv mil till.

Bâde jag och sonen ville hemskt gärna vara med eftersom min man och andra ringrostiga musiker hade âterupplivat sin gamla rockgrupp och skulle spela gamla lâtar pâ jubeleumsfesten. Förväntningarna var väldigt höga och alla byns tretusen innevânare, plus mânga av de som hade emigrerat till Malaga och Madrid, var där.
Byfester nâgot av det bästa jag vet, och jag blev inte besviken. Fullt med folk, gott om mat och vin, stressade kypare som for som skottspolar för att hinna servera alla, massor av barn som ât spunnet socker, lekte och âkte karusell mitt i natten. Precis alla kände varandra, och även mig. Som vanligt hade alla lika roligt tillsammans: 80-âringa tanter skâlade vid borden, föräldrar och tonâringar dansade och de mindre barnen somnade pâ stolarna efter hand.

Spelningen blev en succé och jag hade hemskt trevligt. Däremot hade jag varit förutseende nog att göra nâgot som en spanjorska aldrig skulle fâ för sig att göra: ta med mig min egen bil. Jag känner väl till spanska fester och vet att man vet när de börjar men aldrig när de slutar, och jag gillar inte att sitta med ett sovande barn i famnen i flera timmar. Vid tvâtiden slocknade sonen, och dâ tackade jag för mig, bäddade in honom i bilen och gav mig iväg mot Malaga i mörkret. De flesta höll pâ att trilla av stolen när de hörde vad jag skulle göra. Ska du verkligen köra hem själv???

Vid fyratiden öppnade jag dörren till min lägenhet, och för en gângs skull tror jag inte ens att mina grannar sâg mig. Mannen kom tvâ timmar senare, efter tvâ timmars ryggdunkningar, nâgra tapas och chocolate och churros som avsluting.