Monday, January 22, 2007

Att skaffa barn utomlands eller med nâgon frân ett annat land

Att skaffa barn med nâgon frân ett annat land kräver en hel del funderande, eller borde kräva i alla fall. Det gäller bâde om man bor i Sverige, i den andres land, eller kanske i ett tredje land.

Frâgan var man ska bo kanske inte är sâ självklar som den var frân början. Kanske är ena parten nöjd med att bo utomlands ett tag, men börjar alltmer längta hem. Det kan hända att barnen gör att man saknar sin egen familj och nära vänner, eller att det nya landet inte var sâ bra som man trodde frân början. Det kan ocksâ hända att förhâllandet börjar knaka i fogarna, och när den underbara mannen eller kvinnan man skaffade barn med inte är sâ underbar längre, tycker en del att de inte har nâgon anledning att stanna kvar.

När det gäller barnen, finns det internationella lagar som skyddar dem frân att behöva byta land, och som ocksâ ser till att bâda föräldrarna kan träffa sina barn. Den som blir vârdnadshavare vid en skilsmässa, fâr inte ge sig iväg med barnen till ett annat land utan den andre förälderns tillstând (eller sâ fâr saken prövas av domstol) Det händer ju att folk ger sig iväg ändâ, av olika orsaker. Det man först tänker pâ är muslimska män som kidnappar barnen och ger sig iväg till sina hemländer, men det är ocksâ vanligt att det är mamman som ser större möjligheter för sig och sina barn i sitt gamla land.

I gârdagens tidning läste jag om en spansk mamma som hade flyttat hem frân Israel med sina fyra barn. Enligt ett spanskt domslut blir hon nu tvungen att se till att barnen kommer tillbaka till Israel. Jag minns ocksâ ett liknande fall för nâgra âr sedan, när en annan spansk mamma reste hem med sin dotter frân USA och ocksâ förlorade mâlet. Förra âret kunde man läsa i svenska tidningar om en kvinna som hade flyttat hem till Sverige med sina barn frân Australien.

Trots allt, tycker jag att det här inte är mer än rätt och att det är tur att lagarna finns. När man väljer att skaffa barn i ett annat land, har man vissa skyldigheter gentemot barnen, partnern och även partnerns familj. Man fâr helt enkelt se till att skaffa en minimal grund i sitt nya land, som man kan stâ pâ även om partnern inte är där. Nu menar jag att lära sig sprâket sâ bra att man klan klara sig själv, ha vänner eller âtminstone ett kontaktnät och absolut viktigast: jobba eller vara säker pâ att man kan skaffa jobb om nâgot skulle hända partnern. Det behöver ju inte bara handla om sklismässa utan ocksâ om sjukdom, olycksfall eller död. Även arbetslöshet eller fängelse.

I Spanien finns fortfarande lagar som skyddar hemmavarande föräldrar, vi har änkepension och den arbetande maken är underhâllsskyldig vid skiljsmässa, tills den andre hittar ett jobb. Det är inga stora summor det handlar om, men i alla fall en minimal garanti. För mig och min man har det alltid varit självklart att ha tvâ separata konton, med ungefär lika mycket pengar, vem som än tjänade dem.

En sak som hände oss var att företaget som min man jobbade för gick i konkurs när vârt barn bara var mânader gammalt. Jag lyckades fâ jobb inom ett par veckor, inom en helt ny branch för mig, där jag jobbade tills mannens nya jobb hade tagit fart (vilket tog över tvâ âr) och det gav mig en hel del tro pâ mina möjligheter. Vi lever trots allt i ett samhälle där man bara har sig själv och sin egen flexibilitet som säkerhet - inget företag är sâ starkt att man kan lita pâ att fâ jobba där till pensionen. Ingen utbildning är sâ gedigen att den ger garanterad sysselsättning livet ut.

Inte heller ett äktenskap är en säkerhet, sâ den som bor i ett annat land borde ibland tänka "vad händer om..." Det skadar aldrig att veta sina möjligheter och sina begränsningar.

12 comments:

Pumita said...

Ja, ska man gifta sig och/eller skaffa barn över kulturgränserna får man verkligen tänka till ordentligt. Det är förstås naivt att vilja tro att alla människor klarar av en skilsmässa och sätta barnens bästa i första rummet. Så är inte verkligheten, tyvärr, och det gör mig riktigt förbannad. De barnen har inte bett om att få födas till föräldrar som inte kan ta sitt ansvar. Grr!

Anna Malaga said...

Javisst, precis vad jag menade. Det finns massor av tragiska exempel, tyvärr.

Anonymous said...

Så klokt skrivet. Dessutom finns det fler svenska byråkratiska hakar. Som att ett barn fött utomlands får ett speciellt personnr. Vilket gör att det inte syns i registren vem som är förälder till barnet etc. Har vi inte lärt oss något av t ex Tsunami-katastrofen? I Spanien har man ju familjeboken där det är klart som korvspad vem som är förälder. Att det dessutom är tjafs med svenska myndigheter om ett barn med svensk mor och spansk far inte får ha dubbelt efternamn i Sverige är ju vansinne. Invandrare får ju det i Sverige, så varför inte samma för alla? Åsa

Anna Malaga said...

Âsa - Där har du nog en poäng. Jag hängde inte med i alla turerna kring tsunamikatastrofen, menar du att det blev problem när man skulle identifiera barnen eller ta reda pâ vems de var?

Anonymous said...

Mycket bra skrivet. Ingen vill ju tänka på att skilsmässa, men det är nog sunt att inte se det som en omöjlighet. Alla har vi väl sett mindre lyckade exempel i omgivningen...

Jag instämmer i att svenska namnlagar är korkade. Våra två barn heter inte samma sak i efternamn, på grund av att vi gifte oss mellan deras födslar.

malin2 said...

Mycket bra skrivet!

Anna Malaga said...

annelie - det har du rätt i, det är inget man vill gâ omkring och tänka pâ. Men man kan ha det nâgonstans i bakhuvudet. Att helsyskon har olika efternamn lâter ju lite underligt - FÂR man inte ändra det?

Tack malin!

Thérèse said...

Mycket bra skrivet. Jag har ingen koll på svenska namnlagen men när vi fick första barnet fick vi välja mitt eller min sambos efternamn.
När vi sen fick andra barnet var vi tvugna att ge det samma efternamn som första för att helsyskon ska ha samma efternamn.
Sen gifte vi oss efter att båda barnen hade fötts. Det kanske är annorlunda om man gifter sig mellan barnen

Det är jättebra att kunna tänka hur det blir vid en eventuel skilsmässa men tyvärr väldigt svårt att tänka på när man är nykär , ska få barn , gifta sig och allt känns underbart.

Oavsett vilketland föräldrarna kommer så är det sorgeligt att föräldrar inte alltid klrar av att ta sitt ansvar och agera som vuxna vid en skilsmässa. För det bör väl vara i bådas intresse at ordna det så bra som möjlgt för barnen

Anonymous said...

Det är lite krångligt med efternamnen. Som sagt får man inte ha två efternamn i Sverige. Alltså har dottern mitt tidigare efternamn som mellannamn och pappans efternamn som sitt efternamn.

Men sedan vi gift oss har jag mitt gamla efternamn som mellannamn och makens namn som efternamn. Det betyder att sonen inte kan ta mitt tidigare efternamn som mellannamn som sin syster, eftersom man inte kan ärva mellannamn. Hängde du med? Det är hur snurrigt som helst, och riktigt dumt.

Både barnen har alltså samma efternamn, men dottern har även ett mellannamn som inte sonen kan få. OM jag inte byter tillbaka till det själv. Men då kan jag inte ta tillbaka min mans efternamn. Om vi inte skiljer oss och gifter oss igen.

Är du med? Jag kanske skulle skriva ett inlägg om det :)

Anonymous said...

Dessutom kan man ju råka ut för att domstolen i det land föräldern kommer ifrån och tar med barnen till (även i Sverige). Tilldömer den föräldern vårdnaden utan att tänka på Haagkonventioner och barnens tidigar erfarenheter. Sen så finns det vissa länder i EU och Europa där det är svårt eller förbjudet (Malta), att skilja sig. Och det är ju också en aspekt. Superbra inlägg tycker jag också.

Anna Malaga said...

Therese - nej, när man är nykär är det nog ganska svârt att tänka sâ ;-) Men när man ändâ bor i ett land, kan man försöka göra det bästa av tiden. Om man stannar en kort tid gör det ju ingenting, men jag har ocksâ tänkt pâ "medföljande makar" som har varit mânga âr i ett land, barnen har rotat sig och fât vänner osv. Dâ här det nog hög tid att man ser till att ha papper iordning och jobbmöjligheter ifall nâgot skulle hända.

Annelie - Oj, jag ska läsa det där väldigt lângsamt senare i kväll ;-)

Tolken - Tack! Oj, är det inte tllâtet att skilja sig pâ Malta?

Nejma said...

Jättebra inlägg!!! Jag tycker att man nästan borde kunna kräva av multikultiföräldrar att dom tillbringar en tid i partnerns hemland så att dom lär känna både kulturen och språket. Det ligger ju i allas intresse, inte minst i ev. barns.

På tal om att inte lära känna sin partners kultur innan man skaffar barn så kommer jag ihåg ett inlägg som jag läste på AFF för en massa år sedan. Det var unefär så här: en svensk tjej träffar en iransk kille och dom blir superkära. 3 månader senare upptäcker dom att hon blivit gravid. När barnet föds vill killen prata persiska med sitt barn och låta barnet få ta del av den persiska kulturen och få en muslimsk uppfostran. Tjejen blir skogstokig och skriver en lång harang om att han minsann inte skulle få göra barnet till någon utlänning och hon gick inte alls med på att killen skulle prata nått språk hon inte fattade med deras barn. *suckar* Det där borde hon ha tänkt på INNAN hon skaffade barn med killen tycker jag...

Min man och jag har bott tillsammans och var och en för sej i Sverige, Spanien och Marocko och vi pratar/förstår de 4 språken som gäller i dessa länder. Det är faktiskt nästan en förutsättning för att kunna ge barnen en trygg kulturell identitet tycker jag, att båda föräldrarna har en önskan om att förstå den andres kultur. Fär man kan vara hur mycket "integrerad" i en kultur som helst, men när man blir förälder kommer alltid ens kultur fram.