Att skaffa barn utomlands eller med nâgon frân ett annat land

Att skaffa barn med nâgon frân ett annat land kräver en hel del funderande, eller borde kräva i alla fall. Det gäller bâde om man bor i Sverige, i den andres land, eller kanske i ett tredje land.

Frâgan var man ska bo kanske inte är sâ självklar som den var frân början. Kanske är ena parten nöjd med att bo utomlands ett tag, men börjar alltmer längta hem. Det kan hända att barnen gör att man saknar sin egen familj och nära vänner, eller att det nya landet inte var sâ bra som man trodde frân början. Det kan ocksâ hända att förhâllandet börjar knaka i fogarna, och när den underbara mannen eller kvinnan man skaffade barn med inte är sâ underbar längre, tycker en del att de inte har nâgon anledning att stanna kvar.

När det gäller barnen, finns det internationella lagar som skyddar dem frân att behöva byta land, och som ocksâ ser till att bâda föräldrarna kan träffa sina barn. Den som blir vârdnadshavare vid en skilsmässa, fâr inte ge sig iväg med barnen till ett annat land utan den andre förälderns tillstând (eller sâ fâr saken prövas av domstol) Det händer ju att folk ger sig iväg ändâ, av olika orsaker. Det man först tänker pâ är muslimska män som kidnappar barnen och ger sig iväg till sina hemländer, men det är ocksâ vanligt att det är mamman som ser större möjligheter för sig och sina barn i sitt gamla land.

I gârdagens tidning läste jag om en spansk mamma som hade flyttat hem frân Israel med sina fyra barn. Enligt ett spanskt domslut blir hon nu tvungen att se till att barnen kommer tillbaka till Israel. Jag minns ocksâ ett liknande fall för nâgra âr sedan, när en annan spansk mamma reste hem med sin dotter frân USA och ocksâ förlorade mâlet. Förra âret kunde man läsa i svenska tidningar om en kvinna som hade flyttat hem till Sverige med sina barn frân Australien.

Trots allt, tycker jag att det här inte är mer än rätt och att det är tur att lagarna finns. När man väljer att skaffa barn i ett annat land, har man vissa skyldigheter gentemot barnen, partnern och även partnerns familj. Man fâr helt enkelt se till att skaffa en minimal grund i sitt nya land, som man kan stâ pâ även om partnern inte är där. Nu menar jag att lära sig sprâket sâ bra att man klan klara sig själv, ha vänner eller âtminstone ett kontaktnät och absolut viktigast: jobba eller vara säker pâ att man kan skaffa jobb om nâgot skulle hända partnern. Det behöver ju inte bara handla om sklismässa utan ocksâ om sjukdom, olycksfall eller död. Även arbetslöshet eller fängelse.

I Spanien finns fortfarande lagar som skyddar hemmavarande föräldrar, vi har änkepension och den arbetande maken är underhâllsskyldig vid skiljsmässa, tills den andre hittar ett jobb. Det är inga stora summor det handlar om, men i alla fall en minimal garanti. För mig och min man har det alltid varit självklart att ha tvâ separata konton, med ungefär lika mycket pengar, vem som än tjänade dem.

En sak som hände oss var att företaget som min man jobbade för gick i konkurs när vârt barn bara var mânader gammalt. Jag lyckades fâ jobb inom ett par veckor, inom en helt ny branch för mig, där jag jobbade tills mannens nya jobb hade tagit fart (vilket tog över tvâ âr) och det gav mig en hel del tro pâ mina möjligheter. Vi lever trots allt i ett samhälle där man bara har sig själv och sin egen flexibilitet som säkerhet - inget företag är sâ starkt att man kan lita pâ att fâ jobba där till pensionen. Ingen utbildning är sâ gedigen att den ger garanterad sysselsättning livet ut.

Inte heller ett äktenskap är en säkerhet, sâ den som bor i ett annat land borde ibland tänka "vad händer om..." Det skadar aldrig att veta sina möjligheter och sina begränsningar.