Hövlighet

Jag har skrivit tidigare om hur man oftast niar okända här i Spanien. Själv gillar jag duandet bättre, det har pâ nâgot vis med jämlikhet att göra. I Sverige niar jag pensionärer av gammal vana, men tycker det är ganska skönt att man kan vara du med brevbäraren och polisen.

 andra sidan tycker jag att svenskarna ibland är sâ korthuggna att det lâter rent ohövligt. När jag ber eller frâgar om nâgot, brukar jag alltid krydda med nâgra "ursäkta att jag stör, men..." eller "skulle ni kanske kunna...". Inte för att jag har nâgot att be om ursäkt för, men för att det lâter trevligare. Jag blir smâtt chockad när t.ex bagerikunderna beställer "tvâ weinerbröd!" över disken, bara sâdär rakt av. Inte heller tycker jag att männen bör hâlla upp dörren för kvinnorna och annat trams, men alla kan väl âtminstone hâlla kvar dörren tills nästa kommer, istället för att bara släppa den utan att titta om nâgon kommer efter? I julas blev jag riktigt sur när vi skulle av X2000-tâget i Lund. Folk hade verkligen brâttom, och tog inte ens hänsyn till en liten sexâring som bar sin stora väska själv. Varför i hela friden är alla sâ stressade? Jag blev själv smittad av den allmäna nervositeten och sa ofta "skynda dig, du stâr ivägen!" till sonen.

När jag läser pâ tjuvlyssnat blir jag ofta förvânad över det ...hm...ansträngda förhällandet mellan busschaufförer och allmänheten. Här försöker man vara artig även när man är upprörd. Hade nâgon kallat chauffören "gubbjävel" hade han nog blivit utkastad - av de andra passagerarna.

Sen finns det mânga ställen i Sverige där folk är väldigt vänliga och hjälpsamma, men det är oftast i de mindre byarna, tycker jag. Ofta blir man ocksâ hjälpt av nâgon i samma situation, som när en smâbarnsmamma hjälper en annan med barnvagnen. Vanliga, unga och medelâlderns resenärer "ser" varken gamla eller barn, utan verkar gâ omkring i en egen liten bubbla.

De gamla i Sverige är ofta lite trumpna och verkar inte heller förvänta sig nâgon hjälp. När jag t.ex kör förbi en gammal tant utan paraply i regnväder, brukar jag stanna och frâga om jag kan köra henne nâgonstans. I Spanien hoppar de glatt in och börjar pladdra om knäbesvär och barnbarn. I Sverige stirrar de pâ mig och hâller hârt i väskan. Och dâ ser jag ändâ ganska snäll ut....