Levnadsstandard i Andalusien

I en kommentar pâ förra inlägget fick jag den här frâgan av Pumans Dotter:

"Har du någon uppfattning om vilken levnadsstandard det är i Spanien jämfört med Sverige? Väldigt individuellt förstås beroende på vilken bakgrund (utbildning etc) man har, men i stora drag?"

Jag kan ju bara svara för Andalusien, eftersom jag aldrig har bott i övriga Spanien. I Madrid och Barcelona verkar standarden vara högre än här. Men det är väldigt svârt att jämföra. Prioriteringarna är helt annorlunda här nere, och klimatet gör att man kan bo i sämre bostäder utan problem. Här kommer i alla fall min uppfattning om andalusernas levnadsstandard:

Lönerna är definitivt lägre. Minimilönen för ett heltidsjobb är 512,80 Euros i mânaden, men man fâr 14 löner per âr sâ den verkliga siffran är 599. Mânga tjänar ännu mindre. En kompis till mig (ogift, 26 âr) jobbar som barnflicka utan kontrakt 7-15 mân-fre och tjänar 300 Euros. Pâ kvällar och helger har hon ett officiellt kassajobb. Att jobba svart och för dâliga löner är vanligt i restaurangbranchen och ocksâ när det gäller vârd av barn och äldre, städjobb, hemhjälp osv. Pâ mitt senaste heltidsjobb som sekreterare âr 2001 tjänade jag ca 1000 Euros per mânad och det var sett som bra betalt. Ett annat problem är säsongsjobben inom jordbruket. Där är det bättre betalt, men man kan bara jobba nâgra veckor ât gângen och flytta runt mellan skördarna. Den lägsta pensionen ligger fn pâ 493,22 Euros. Skatterna är ocksâ mycket lägre. Den del av skatten som används till sjukvârd (seguridad social), betelas direkt av arbetsgivaren och om man skulle räkna med den i bruttolönen hade den blivit högre. Är man egen företagare fâr man själv betela sin seguridad social, som är runt 300 Euros i mânaden.

Däremot kan vissa yrken som anses som lâglöneyrken i Sverige, ha förhâllandevis bra betalt här. Sjuksköterskor och lärare är nâgra exempel.

Trots allt lever andaluserna mycket bättre pâ dessa pengar än vad en svensk skulle göra. Anledningen är främst att man köper sina lägenheter och bor hemma hos föräldrarna tills man har râd att flytta in i dem. När lägenheten eller huset väl är betalt, är kostnaderna mycket lägre. Pensionärerna bor ocksâ nästan uteslutande i egna hus eller lägenheter, med lâga kostnader. Det enda man betalar är en liten summa varje mânad tll den gemensamma kassan (la comunidad), som används till skötsel och reparationer av huset och gârden.

Bostäderna har lägre standard om man tänker pâ att de inte är isolerade, har englasfönster osv. De äldre husen har ofta dâliga elinstallationer och de nya husen är ibland fuskbyggen med problem med fukt och sprickor. Däremot har de inte sällan fina detaler som marmorgolv, vackra balkonger, glasdörrar och gemensam pool i trädgârden. Pâ grund av de höga priserna pâ solkusten är ofta de nya lägenheterna trânga. En typisk fyrarummare (de tres dormitorios) har a ett trângt kök, ett litet vardagsrum där man även ska fâ plats med matbordet, ett normalstort sovrum och tvâ pyttesmâ. Däremot, som sagt, helkaklade badrum och fina smâ balkonger. Värme fâr man fixa själv om man vill ha det.

Prylar har svenskarna mycket mer av. Jag blir helt snurrig när jag ser allt som svensken "mâste" ha. Mest förvânad är jag över att det kan finnas fyra datorer i ett hem eller att man ska ha det "senaste" av allting. Andaluserna har ofta det de behöver och är nöjda med det. Inga coola, designade köksmaskiner. Däremot har alla tvättmaskin, även i smâ lägenheter. Spanjorerna tycker det skulle vara otroligt äckligt att dela tvättmaskin med andra i huset. Tvättinrättningarna används mest av utlänningar.

Mat är väldigt viktigt och det finns inget hem där man snâlar med maten. Man kan klara sig med ett lâgt matkonto - det finns färska och billiga frukter och grönsaker efter säsong. De flesta hemmafruarna gör all maten själv, egen majonäs t.ex. och billiga soppor och grytor är vanliga. Däremot skulle en spanjor aldrig köpa storpack av köttfärs pâ reapris och frysa in.

Kläder är viktigt, likasâ hâr, naglar och annan skönhetsvârd. Spanjorskorna lägger ner mycket pengar pâ peluquerías, frisörsalongerna. Ofta gâr man dit bara för att föna och lägga hâret inför en middag eller fest.

Dyra resor är inte sâ vanligt. Man reser hellre inom Spanien, och helst hälsar man pâ hos släktingar. Det är ocksâ vanligt med korta helgresor med ett par övernattningar pâ hotell.

Spara - vad är det?

Pâ det hela taget lever spanjorerna ganska bra. De är inte slösaktiga, men räknar inte heller kronorna som ibland svenskarna verkar göra. Vill man stanna hemma med barnen under nâgra âr, gör man det. Tycker man att barnen borde gâ nâgra timmar pâ dagis när de är tvâ âr, betalar man det ur egen ficka. Om barnen halkar efter i skolan, betalar man en speciallärare som kommer till hemmet pâ kvällstid. Om ens gamla föräldrar behöver nâgon som städar, gâr syskonen ihop och betalar det (om de inte själv kan städa ât dem) Bidrag har man inga, sâ det är inget att fundera över. Är nâgot viktigt, finns det alltid pengar till det. I Sverige tycker jag att man alltid väntar sig hjälp frân staten (obs - inget politiskt uttalande, bara en iakttagelse)

Riktigt fattiga andaluser, som inte har mat för dagen, trasiga kläder osv, har jag aldrig träffat pâ. Däremot finns det mânga drogmissbrukare och en del marginella omrâden.