Natten förvirrar

En av mânga exilkubaner i Spanien är Dinio, som har en bar i Puerto Banús och blev känd för sin relation med en minst 30 âr äldre spansk sângerska. Han tillhör kanske inte världens begâvningar, men har myntat ett uttryck som jag tycker är huvudet pâ spiken: La noche confunde (natten förvirrar). När han fick frâgan om varför han hade fotograferats i en mörk gränd med en tjej som inte var hans oficiella sällskap, blev svaret "..öh..alltsâ, jag var förvirrad. Natten förvirrar".

I början av 90-talet jobbade jag pâ diskotek i Torremolinos, och har sett pâ nära hâll hur lätt det är att bli förvirrad eller t.o.m. förlorad i nattlivet. För mig var det ett perfekt jobb: min dâvaranade sambo var DJ, barjobbet var kul och omväxlande, jag träffade en massa intressant folk frân hela världen och hade framför allt roligt. Men med en hälsosam distans till La Noche. Det kändes mest som att vara pâ besök, en gäst i verkligheten, och det bästa av allt var att fâ lära känna människor som man sällan träffar pâ i en kontorsmiljö eller i andra "vanliga" jobb.

Nattens fauna kan indelas i olka grupper. I Torremolinos fanns en mycket liten grupp creatures of the night, av transvestiter och andra spektakulära varelser som bara existerar pâ natten. Den stora gruppen nattarbetare var unga helhyllekillar frân vanliga familjer i Malaga, eller lite äldre som hade startat egen bar. Helt normala, förutom att de levde "dubbelliv" - de flesta hade familj med barn i stan, och levde som singlar pâ natten. Om kanske 60% av alla dagarbetande spanska män är otrogna ibland (min gissning), är samma siffra för de som jobbar i nöjesbranchen 100% (ingen gissning den här gângen). De yngre killarna hade ofta en "novia oficial", alltsâ en officiell spansk flickvän, som de var pâ bio och diskotek med en kväll i veckan. Resten av tiden ängnades ât en rad inofficiella flickvänner ... Det här gänget hade roligt i den nattliga världen, men hade ocksâ en viss distans till den, som deras traditionella spanska släkt och vänner gav dem.

Mest fascinerande var den stora gruppen illegala invandrare frân Marocko och Algeriet. Definitivt ordentligast av alla nationaliteter, och med ett fast mâl som var viktigare än allt annat: att kunna komma hem till sina föräldrar och syskon med pengar i fickan. De var precis lika vanliga helhyllekillar som spanjorerna, och med samma starka familjekänsla, men deras tillvaro var hârdare, deras bakgrund fattigare och deras framtid definitivt osäkrare. De hade de sämsta jobben, men hade ett beundansvärt jämnmod och en livsfilosofi som gjorde dem rustade att klara hârda prövningar.

Ganska tragisk var en liten grupp som kallades "nattens prinsessor" - unga spanska tjejer som inte âkte hem med elvabussen som sina jämnâriga väninnor. De stannade kvar pâ diskoteken hela nätterna, varje natt, hela sommaren. Inte bästa stället för en tonâring, men tyvärr betydligt bättre än deras hemmiljö.

Lite trâkigt var ocksâ att se det stora antal "strävsamma par" frân olika delar av världen, som kom hand i hand och drömde om att jobba en sommar i semesterparadiset. Det höll sällan längre än en vecka. Ofta var det tjejen som var van vid nordbornas fâordiga ärlighet, och inte genomskâdade sydlänningarnas smickrande oärlighet.

Men myntets verkliga baksida var det osynliga nät som mânga nykomlingar fastnade i. De var ibland utlänningar, ibland frân andra delar av Spanien, och de verkade pâ nâgot vis flamma upp och brännas sönder som tändstickor. Det värsta exemplet jag sâg var en ung, snygg tjej med ett hyfsat välmöblerat huvud, som kom frân en by i norra Andalusien med en vännina. De sökte jobb, men hittade bara ett försäljningsjobb inom time-sharing. Pâ kvällarna var de ute i Torremolinos. En vecka senare hade hon börjat som Relationes Publicas pâ ett diskotek. Veckan därefter hade hon samma jobb, men pâ en bordell. "Lite trist", menade hon (med lite dimmig blick), eftersom folk faktiskt kan tro att jag jobbar där inne ocksâ. Här började jag frâga om hon kanske inte skulle ta och resa tillbaka till byn ett tag, eller om nâgon därifrân kunde komma och hälsa pâ... Veckan därefter syntes hon med handväska, rufsigt hâr och stapplande gâng i ett gathörn lângt frân centrum.

Det här var lângt före internets och dokusâpornas tid - nu finns det ett stort urval av parallella världar man kan förirra sig in i. Jag har nog aldrig förstâtt hur man kan fastna i sâdana här fällor. Drogerna är ständigt närvarande i natten - men mâste vi prova dem? Den korta tid jag levde de noche var nog den mest lärorika i mitt liv och jag har svârt att tänka mig att jag skulle ha kunnat fâ ut mer av den tiden med hjälp av droger, snarare tvärt om.

Jag tror att jag sparar den biten till min âttioârsdag (om jag har turen att komma dit) Dâ är livet kanske inte sâ spännande längre och man kan behöva lite förvirring (om man nu inte fâr den gratis vid den âldern). Dessutom tror jag att jag hoppar över smâpotatisen och hoppar direkt pâ LSD - lite hallucinationer gör säkert âlderdomshemmet trevligare.

Den som lever fâr se.