Ett annat av vâra stamställen

Om man vill köra norrut frân Malaga, kan man ta den fina motorvägen som gâr över Antequera och sen vidare mot Sevilla, Córdoba eller Granada. Men man kan ocksâ ta en kurvig, gropig och väldigt lângsam bergsväg, som otroligt nog var det enda sättet att ta sig norrut för trettio âr sedan.

Pâ den vägen, halvvägs till Granada, hittade vi den här restaurangen i den lilla byn Venta del Rayo för tio âr sedan. Vi var en grupp pâ ett tiotal personer som hade gjort en arkeologisk utflykt, det var sent pâ dagen och vi var väldigt hungriga. Restaurangen var nyöppnad; ett boningshus med en tillbyggnad där det fanns plats för tio smâ bord. Nära ingângen stod en get bunden och betade.

Vi var de enda gästerna och blev väl omhändertagna. Ägaren tände en stor brasa i den öppna spisen (uppe i bergen blir det riktigt kallt pâ vintern) och dukade fram olika specialiteter frân den egna gârden. De födde upp fâr och getter, sâ vi fick smaka riktigt möra lammkotletter och choto (killing), hemlagade pommes frites, hemlagade flamenquines (serranoskinka som rullas ihop och paneras) väldigt goda oliver frân byn Montefrío i närheten, enorma sallader och sist men inte minst kaffe och tarta de queso, spansk ostkaka. Den känns lite plastig när man köper den i affärerna, men den hemlagade är väldigt god och mäktig. Sötare än den svenska och fastare i konstistensen, och den brukar serveras med ett lager hallon- eller blâbärssylt ovanpâ och lite grädde.

Ägaren, som hade fru och tonârig dotter som enda anställda, var helt till sig av glädje över vâr goda aptit. Han berättade vitt och brett om de olika rätterna och bjöd generöst pâ drinkar efterât (det är föresten vanligt att man blir bjuden pâ drinkar efter maten om man har ätit en ordenlig lunch). När notan kom, blev det bara ca 80 kronor per man, och vi hade ätit sâ mycket att vi nästan rullade iväg.

När vi kom ut genom dörren var geten borta.....

Vi har fortsatt âka hit ett par gânger om âret. Nu med barn, som har flamenquines som favoriträtt. Restaurangen är däremot inte tom längre, utan full av stora lângbord med glada familjesammankomster. Till och med engelsmän och tyskar har hittat hit. Ägaren har blivit äldre och börjar fundera pâ att dra sig tillbaka, i ett hus som han har byggt i utkanten av byn. Dottern är snart klar med sin läkarutbildning och har fâtt en massa böcker av oss, som hon blev väldigt glad för.

I gâr var det dags igen, trots att det fortfarande nästan är för varmt för att âka upp i bergen. Bästa tiden är i början av mars, när sluttningarna är fulla av blommande mandelträd.