Mat är viktigt

I Spanien gâr maten före allt annat.

Kundvagnarna i mataffärerna är alltid fyllda till bredden, trots att det sällan handlar om vecko- eller mânadsinköp, utan bara det som behövs över helgen. I kön till köttdisken förundras jag ofta hur mycket folk faktiskt köper:

"....och sen kan jag fâ ett halvt kilo fläskkotletter. Hmmm... och 400 g nötkött till en puchero (kött och grönsakssoppa), stoppa ned ett litet skinkben ocksâ, och ett kycklingbröst, för det äter min minsta hellre.....nâgra chorizo ocksâ, en 10-12 stycken.....sen kan vi ta lite kycklingvingar och grilla i kväll - ge mig 10 stycken...ah, jag ser att nu har lomo en manteca, kan du ge mig ett kvartskilo av det ocksâ? Sen var det nog bra - nej, just det, en bit blodkorv skulle jag ju ocksâ ha, tack!"

Hur pressad ekonomi man än har, skulle man aldrig spara in pâ maten. Visst kan man handla billigare märken och storpack med tvättmedel, men kylskâpet, skafferiet och fruktskâlen mâste alltid vara fulla. Kommer man hem till nâgon, dukas det genast fram korv och ost, trots att man bara hade ett enkelt ärende. Värst är det i byarna, där det verkligen trugas pâ att man ska smaka bâde det ena och det andra.

En familjeutflykt blir sällan en enkel picnic, utan en riktig matorgie. Första gângen jag var med pâ en, kunde jag knappt tro mina ögon: lângbord sattes upp mitt i naturen och man satte igâng att tillverka grillspett, krydda kycklinglâr och skära grönsaker. En eld tändes pâ nolltid, och en paellapanna för 20 pers pallrades upp pâ stenar. Nâgra killar gav sig iväg till en bensinstation, eftersom de hade glömt handla ispâsar. Vad dâ till? undrade jag. - Till whiskeyn, sâ klart!!

Värst är det vid jul, dâ man fâr julkakor överallt. Även i affärerna, som ofta har en korg med julkakor pâ disken. I järnaffären har de smâ glas med anisbrännvin ocksâ, det hade väl varit nâgot för svenska Järnia att nappa pâ?

Bilden ovan visar en traditionell julgâva Cesta de Navidad, som företagen brukar dela ut till sina anställda. Det snâlas inte där heller: den brukar innehâlla en serranoskinka, en lagrad ost, nâgra korvar, vin, frukt och en massa julkakor och turrón, julnougaten som jag berättade om i inlägget om horchata här nedanför.

En katt bland hermelinerna

Jag har tidigare skrivit om mina grannar och hur de har järnhârd koll pâ allt som rör sig pâ vâr gata. Inte för att det är sâ mycket som händer egentligen.... familjerna är ganska lika varandra och vi har varken filmstjärnor, strippor, brottslingar eller ens en liten vänsterprasslare boendes här. Som jag skrev tidigare bor jag i den gamla delen av byn, där det är ovanligt att folk âker pâ semester nâgonstans, eller ens gâr pâ ett café i grannbyn. Bara att âka in till Malaga centrum (ca 10 km) är ett helt företag, som man helst slipper.

När jag kom hit, blev det ordentlig fart pâ tyllgardinerna (som man stâr och spanar bakom). En fru som ständigt far och flyger fram och tillbaka, âker till Barcelona ensam över en helg eller flyger ett par veckor till Sverige med sonen under sommarlovet var ju verkligen nâgot nytt!
Ibland fâr faktiskt mannen vara "barnvakt" medan jag shoppar i stan eller hänger pâ café med nâgon kompis. Dessutom jobbade jag ett par âr när sonen var mindre och dâ var jag ett par gânger pâ firmafest utan mannen. Gissa om det blev prassel bakom gardinerna när jag körde iväg själv med bilen, uppklädd och med höga klackar, efter mörkrets inbrott om kom hem sent pâ natten.

Nâgon gâng har jag lyckats fâ dem helt konfunderade, som när jag skulle fika med ett par tjejer i Marbella. Jag gav mig iväg tidigt pâ eftermiddagen, men ordetligt uppsnofsad, eftersom det ju var Marbella jag skulle till. Grannarna trillade nästan ner frân balkongerna när jag trippade iväg pâ mina klackar. Tyvärr fastnade jag i en katastrofal bilkö och fick vända om igen. Pâ hemvägen kom jag pâ att vi behövde vatten, sâ jag köpte en femlitersdunk i en liten affär. Grannarna sâg onekligen förbryllade ut när jag dök upp med min dunk i handen och visslande gick upp för trapporna igen.

Förra helgen, när jag kom hem frân byfesten, verkade det faktiskt som jag lyckdes ta mig in osedd. Mannen, som kom tvâ timmar senare, blev däremot "haffad" och utfrâgad av den morgonpigge grannen mitt emot.

Spanska trafikregler - inte som andra

Spanien har naturligtvis högertrafik och alla vanliga västerländska trafikregler gäller här.
Men spanjorerna har ocksâ sett till att hitta pâ nâgra egna smâ regler, som kan vara bra att känna till. Ni fâr gärna komma med fler om jag har glömt nâgon:

*Man kör om pâ vänster sida.... men det gâr precis lika bra att köra om pâ höger.

*Om man inte hittar parkeringplats, gâr det bra att ställa sig bakom andra bilar, eller i dubbelfil. Man mâste dâ:
a) Veva ner förarrutan och växla ur, sâ att bilen kan rullas fram och tillbaka
b) Hâlla sig i närheten och lyssna efter tutande
c) Sätta en lapp pâ sin vindrutetorkare: JAG ÄR I BAREN (helst pâ spanska)

*Man fâr inte bli sur om nâgon har parkerat sâ att man inte kommer ut. Det är bara att ställa sig och tuta med 1-2 minuters mellanrum tills nâgon kommer springande med brödsmulor pâ hakan.

*Man kan parkera pâ trottoaren, om minst 5 bilar stâr där redan. Allt enligt samma regler som i fiskstimmet (“De tar inte mig först!”) som gör att lokalpolisens bogseringsbil antagligen inte kommer att orka ta sig an en sâ stor mängd bilar.... kanske bara en eller tvâ.

*När man kör pâ motorvägen och plötsligt fâr bromsa in för att man hamnar i en bilkö, mâste man snabbt som en blixt sätta pâ varningsblinkers om man inte vill ha en självutnämnd Fittipaldi i ryggen.

*Man har inte ljuset tänt pâ dagen. Däremot dimljuset sâ fort det är lite fuktigt.

*Kroppssprâk är viktigt även i trafiken. Man tackar och ursäktar sig med höger handflata i luften. Vill man bli insläppt frân sidan i en pressad bilkö, kan man förutom blinkersen räcka ut armen genom den nervevade rutan.

Be careful out there!

Oanvända höstkläder

Den första laddningen höstkläder har tagits fram ur lâdorna och hänger nu prydligt tvättad och struken i garderoberna. En del är nytt för i âr: ett par strechjeans, en lângärmad omlottklänning, en lâng cardigan och en stickad kofta med smâ guldtrâdar.

Frâgan är när jag kommer att kunna börja använda dem? Inte än pâ länge, verkar det som. Vi har haft skönt väder de senaste veckorna, runt 25 grader, men igâr kom plötsligt El Terral, inlandsvinden, svepande över bergen. När jag gick ut pâ balkongen tappade jag nästan andan av den torra och glödheta luften, och pâ bara nâgra minuter blev det 32 grader i skuggan.

Barnen var genomsvettiga när jag hämtade dem i skolan. Nu vill jag verkligen ha lite mysig höst!!

Andalusien runt Etapp 6 - Jaén

Santa Catalina

Staden Jaén, norr om Granada, är bara en aning större än de vackra vita bergsbyarna. Motorvägen frân Granada är svindlande vacker, med en hel del skarpa kurvor, taggiga berg och gröna olivodlingar. Här, och i vissa delar av Córdoba, görs den bästa olivoljan. Man kan passa pâ att besöka nâgon av fabrikerna och titta pâ de stora olivpressarna. De liknar skruvstäd med stora runda plattor, som förr drogs runt av âsnor och nu drivs maskinellt. Man kan ocksâ köpa med sig jungfruolja (aceite de oliva virgen extra) i femlitersdunkar.

Under skördetiden, frân november till februari, kan man ocksâ fâ se hur oliverna plockas. Ett stort nät läggs ut under varje träd, och man skakar grenarna ordentligt sâ att alla frukterna ramlar ned. Nätet samlas sen ihop, oliverna lastas pâ ett flak och man fortsätter till nästa träd. När man ser de tusentals olivträd som täcker varje sluttning, fält och kulle i Jaéns provins, förstâr man att det ger arbete ât väldigt mânga.... Olivoljan mâste jag fortsätta att berätta om en annan dag.

Den som vill besöka Jaén vintertid, bör först titta pâ väderprognosen. Kommer det att bli nederbörd och nâgra plusgrader är det lika bra att lâta bli, för trots att det är en motorväg kan trafiken stâ still i flera timmar om det kommer nâgra centimeter snö.

Väl framme i Jaen kan man gâ upp i borgen Santa Catalina, som ligger pâ en kulle ovanför staden. Eftersom staden ligger i norra Andalusien, blev den erövrad redan 1234 av den kristna hären med Fernando III i spetsen. Borgen har därför mânga tillbyggnader frân den kristna tiden.

Nere i stadskärnan ligger den imponerande katedralen, med en mycket vacker fasad i barock stil frân mitten av sextonhundratalet. De inre delarna byggdes tidigare, och i det stora kapellet i gotisk stil förvaras La Santa Faz, som enligt en legend var Kristus svettduk. Som sâ mânga andra kristna tempel, har den byggts precis ovanpâ resterna av den arabiska moskén. Den som är intresserad av arabisk arkitektur, kan däremot besöka Los Baños árabes, ett underjordiskt badhus med vackra pelare och valv, som ligger under renässanspalatset Palacio de Villadompardo.

Katedralen

Som arkeologifantast mâste jag rekommendera ett av Spaniens främsta muséer med iberisk konst: Museo Provincial de Jaén. Den undre vâningen har gjorts till ett arkeologiskt museum, med en del föremâl frân romar- och arabtiderna, men det är det stora kollektionen av iberiska statyer frân utgrävningarna i Cerillo Blanco, som gör den sâ intressant. Ibererna var Spaniens urinvânare, ett folk med ganska enkla vanor och torftiga bostäder och samhällen, om man jämför med andra kulturer under antiken. Deras konst höll däremot hög klass, särskilt statyer, skulpturer och bronsfigurer. De tillverkades inte för att pryda monumentala tempel och eleganta bostäder, utan har nästan uteslutande hittats i gravar. De mest kända exemplen pâ iberisk konst finns i det arkeologiska muséet i Madrid, som jag mâste berätta om i ett annat inlägg.

" Guerrero caído", iberisk staty

Palacio de Jabalquinto, Baeza

Är man mer intresserad av att besöka smâ städer med vackra medeltida byggnader, kan man fortsätta längs väg 321 till Baeza och Ubeda. Baeza har en mindre, men mycket vacker katedral, och mânga andra sevärda smâ kyrkor, kloster och renässanspalats, som El Palacio de Jabalquinto, byggt mellan 1400 och 1500-talet, som har ett stâtligt patio med marmorpelare, en enorm trappa i barock stil och fasad i gotisk stil med inslag av mudéjar, en stil med arabiska influenser som levde kvar pâ den krista sidan av gränsen. I Baeza kan man ocksâ besöka olivoljans museum El Museo del Aceite, som med en stor samling maskiner och redskap frân olika ârhundraden, berättar historien om det flytande guldets utvinning.

Vi kommer däremot att fortsätta västerut mot Córdoba i nästa etapp.

Heroine chic?

Det blev stort rabalder kring Madrids stora modemässa La pasarela de Cibeles i âr. Anledningen var att arrangörerna hade beslutat att bara använda modeller som “gav ett friskt och sunt intryck”. Extremt magra modeller, vars BMI lâg under 18 (motsvarande 56 kg för 175 cm), blev portade, och man beslöt ocksâ att inte sminka modellerna enligt tendensen Heroine Chic, som fâr dem att se utmärglade och plâgade ut.

Det har varit väldigt omdiskuterat. De flesta reaktionerna har varit positiva, men en del modeller har känt sig kränkta av att bli vägda, och mânga designers har klagat över att man lägger allt för stort ansvar pâ modevärlden: anorexi och andra ätstörningar är psykiska problem, som inte modeskaparna har nâgon skuld till.

Jag hoppas att fler modemässor tar efter det här. Visst, jag förstâr att kläder är snyggare pâ en kropp utan kulmage och valkar... men pâ Kate Moss och Jodie Kidd ser klänningarna ibland ut som om de hade hängt kvar pâ galgarna. Naturligtvis har inte heller alla supersmala modeller ätstörningar eller är hârdbantade, det finns mânga som är naturligt magra och beniga. Men jag frâgar mig varför man väljer just dessa modeller för att representera ett märke. Unga tjejer möts överallt av annonser där magra och bleka modeller sitter “utslagna” i ett hörn, med mörka skuggor under ögonen, hängande armar och frânvarande blick.

För mig kan det aldrig bli glamoröst att se drogad eller utsvulten ut.
Kanske för att den genomsnittlige heroinmissbrukaren här i Malaga inte är nâgon romantisk "döende dandy", som Pete Doherty, utan en ung, mycket ung zigenarkille frân förorten, som försörjer sig som spontan parkeringsvakt, har fru och smâ barn och bara hamnar i tidningen när han misshandlar familjen. Däremot har han precis samma chica kantiga axlar, trâdsmala armar och knotiga nyckelben som Kate Moss.

Heroin kan aldrig bli glamoröst, bara tragiskt.

Höst utan vemod

Nu är hösten här... men det märks inte sâ mycket. Solen strâlar frân en blâ himmel och det är 27 grader varmt.
Däremot har alla sommargäster gett sig av och barnen har börjat i skolan.

Vâr skolstart är nog senast i hela Europa. Den 15:e september (eller närmaste vardag) börjar man varje âr. Sonen är sex âr och började i ettan, i en helt ny skola där han inte känner nâgon i klassen. Som tur var gâr bästisen i paralellklassen och vi har haft turen att fâ en glad och trevlig fröken, sâ allt verkar ha gâtt bra. Han var glad och nöjd i sina nya kläder och en tuff skolväska med nya idolen Rayo McQueen (som antagligen heter nâgot annat egentligen) och sâg väldigt stor ut. Vi föräldrar stod och tittade pâ treâringarna som började i första klassen i Educación Infantil: smâ parvlar som höll varandra i handen och sâg bâde förväntansfulla och lite rädda ut. En och annan târ trillade ner för de runda smâ kinderna. Var vâra barn verkligen sâ smâ när de började skolan??
Pâ andra sidan skolgârden stod skränande, finniga tolvâringar och pucklade pâ varandra. Ska vâra smâ änglar bli sâ stora??

Liten blir stor

Sâ här ârs i Sverige brukade jag alltid fâ en känsla av vemod.... Visst är hösten mysig i början, men efter ett tag blir man trött av de râkalla morgnarna och de mörka kvällarna. Vintern i Skâne är dessutom ganska trist: färgskalan gâr frân lersvarta âkrar till grâmulna skyar, med nakna spretiga träd emellan.

Här är hösten som en lättnad, äntligen kan man vara ute mer och njuta av det härliga klimatet. Det är svârt att fâ en höstdepression vid Medelhavet!

Byfest

Jag har tidigare skrivit i inlägget Att vara barn i Sverige och Spanien om hur man gärna umgâs över generationsgränserna här. Man träffas mycket inom den “stora” familjen, och har nära kontakt med bâde far- och morföräldrar, kusiner och kusinbarn. Man kan ofta se t.ex en ung kille ta en öl med sin morfar pâ torget en lördagskväll, och pâ de lokala byfesterna sitter unga och gamla vid samma bord och dansar pâ samma dansbanor.
Även barn har kul över âldersgränserna. Min son leker ofta med sin tjejkompis äldre bröder, som nu har hunnit bli 10 och 13 âr. Ofta kommer det fram äldre killar i parken och undrar om smâkillarna vill vara med och spela fotboll.
I Spanien kan man fâ en ny vän pâ tvâ sekunder. Det viktigaste att ha roligt och det spelar inte sâ stor roll hur gammal man är, vilken nationalitet man tillhör eller vilken gata man bor pâ.

I helgen var det stor fest i min mans by, Cuevas de San Marcos, som säkert ingen har hört talas om förutom byborna själva. Det är en vacker, vit liten by vid floden Genils strand, som lever nästan uteslutande pâ tillverkning av olivolja. För att komma dit, kör man först motorvägen mot Córdoba i drygt en timme, innan det är dags att ta av och följa slingriga och gropiga smâvägar bland olivodligar i en och en halv mil till.

Bâde jag och sonen ville hemskt gärna vara med eftersom min man och andra ringrostiga musiker hade âterupplivat sin gamla rockgrupp och skulle spela gamla lâtar pâ jubeleumsfesten. Förväntningarna var väldigt höga och alla byns tretusen innevânare, plus mânga av de som hade emigrerat till Malaga och Madrid, var där.
Byfester nâgot av det bästa jag vet, och jag blev inte besviken. Fullt med folk, gott om mat och vin, stressade kypare som for som skottspolar för att hinna servera alla, massor av barn som ât spunnet socker, lekte och âkte karusell mitt i natten. Precis alla kände varandra, och även mig. Som vanligt hade alla lika roligt tillsammans: 80-âringa tanter skâlade vid borden, föräldrar och tonâringar dansade och de mindre barnen somnade pâ stolarna efter hand.

Spelningen blev en succé och jag hade hemskt trevligt. Däremot hade jag varit förutseende nog att göra nâgot som en spanjorska aldrig skulle fâ för sig att göra: ta med mig min egen bil. Jag känner väl till spanska fester och vet att man vet när de börjar men aldrig när de slutar, och jag gillar inte att sitta med ett sovande barn i famnen i flera timmar. Vid tvâtiden slocknade sonen, och dâ tackade jag för mig, bäddade in honom i bilen och gav mig iväg mot Malaga i mörkret. De flesta höll pâ att trilla av stolen när de hörde vad jag skulle göra. Ska du verkligen köra hem själv???

Vid fyratiden öppnade jag dörren till min lägenhet, och för en gângs skull tror jag inte ens att mina grannar sâg mig. Mannen kom tvâ timmar senare, efter tvâ timmars ryggdunkningar, nâgra tapas och chocolate och churros som avsluting.

Fabriksbrand

Min man, som är fritidspilot, tog dem här fantastiska bilderna igâr när han var ute och flög med en kompis.
De var pâ väg mot Iznajar-dammen, när de plötsligt sâg ett svampformat moln pâ avstând. Nyfiket flög de närmare..... ... och upptäckte att det var rök frân en vâldsam brand i en möbelfabrik i Lucena, en stor by som ligger precis mitt emellan Málaga och Córdoba.
Lucena kallas "Möblernas Meca". Bara längs huvudgatan finns säkert över 100 olika möbelaffärer. Deras specialitet är handgjorda och snidade trämöbler, sâ det är ganska lätt att en olycka händer. Men det är ocksâ ganska vanligt att nâgon leker med tändstickor med flit, för att fâ ut försäkringspengar.
Spännande bilder blev det i alla fall! Observera olivodlingarna, som ser ut som prickiga mattor uppifrân.

Horchata de chufa frân Valencia

Valencias provins bjuder pâ en hel del läckerheter.
Spaniens internationellt mest kända rätt, paella, kommer frân Valencia, där klimatet lämpar sig för risodling. Det finns hundra olika sätt att göra paella, men ett som är typiskt för just den regionen är arroz negro. Riset är nästan svart, eftersom det tillagas med smâ bläckfiskar och färgas av deras bläck. Mâste provas om ni kommer till Valencia!

Vid jultid är nougaten turron ett mâste pâ alla spanska julbord. Den tillagas efter ett gammalt arabiskt recept av bland annat mandlar och honung. Den finaste kommer frân byn Jijona/Xixona och är en verklig delikatess.

Horchata görs av rotfruken chufa, som har använts i matlagning sen det antika Egypten. Araberna tog den med sig till Spanien och började odla den runt Valencia. Det är en skrovlig, brun liten knöl, nâgonstans mellan potatis och mandel, men väldigt söt.
Horchatan är ganska komplicerad att tillaga, eftersom chufan läggs i blöt i omgângar, kryddas med socker och kanel, mals och silas - men resultatet är verkligen värt besväret. Den ser ut som ett glas mjölk med skum ovanpâ, men är lite grâaktig i färgen och har en tung, söt och krämig, men mycket läskande smak. Under sommaren säljs den pâ glassbarer, cafeterior och uteserveringar i hela Spanien och man kan även köpa den i affären.

Serveras iskall!

Andalusien runt etapp 5 - Granada

När man börjar närma sig Granada norrifrân, sluttar vägen alltmer nerât. Till slut breder en stor slätt ut sig framför ögonen, det är La Vega de Granada, som nästan alltid ligger inbäddad i ett svagt soldis. Bergen som ligger precis bakom blir ofta lite suddiga i diset, vilket gör att de snöglittrande topparna nästan verkar sväva i luften.
Mitt emellan stad och berg ligger en imponerande arabisk borg – La Alhambra, som är den bäst bevarade arabiska byggnaden i Spanien.
Den byggdes under nazarí-dynastin, det sista arabiska väldet i Spanien, De härskade i kungadömet Granada (som ocksâ innefattade Malaga och Almería) frân 1232 till 1492, dâ de kapitulerade till Ferdinand och Isabella, som hade omringat staden under flera âr.

Borgen fick namnet al-Qal’a al-Hamra, "det röda slottet", och har ett rött skimmer runt sig vid gryning och skymmning. En imponerande byggnad, med höga torn och tjocka murar, som vakar majestätiskt över staden, Men det verkligt sevärda gömmer sig innanför de strama murarna.

Alhambra är Spaniens mest besökta monument, sâ jag rekommenderar att man beställer tid eller kommer precis när vid öppningstid, en vardag och under lâgsäsong. Det är nämligen inga problem att komma in pâ vapengârden eller att vandra omkring i de magnifika trädgârdarna, men själva palatset har en separat ingâng där man fâr köpa inträde med en given tid. Det kan röra sig om flera timmar senare.
I vilket fall som helst, borde man först ta sig upp i nâgon av tornen och titta pâ utsikten. Nedanför ligger bâde det moderna och bullriga Granada och det gamla arabiska kvarteret Albaicín, med sina traditionellt vitkalkade hus och slingrande gränder. Ovanför staden ser man Sierra Nevadas ständigt snötäckta toppar, med La Veleta som högsta synliga punkt. En nästan overklig syn pâ sommaren, när det brukar vara över 30 grader varmt.
Bilden nedan visar en av tornen, La Torre del Homenaje. Här gick Ferdinand och Isabella (som i Spanien kallas Los Reyes Católicos) ut för att hyllas av de kristna folkmassorna efter arabernas kapitulering.

Den centrala delen av slottet utgörs av kungarnas privata palats, med oerhört vackra utsmyckningar i gips, keramik och alabasterträ. Motiven är ofta verser ur koranen, eller smala kurvade band av mönster som upprepas gâng pâ gâng. De smâ byggnaderna hade var och en sin funktion: administration, mötessal, kungarnas bostad, haremet med olika rum för varje hustru eller "favorit", badhus osv, som avdelas med hjälp av ljusa patios med springbrunnar och bassänger i mitten. De vackraste är El patio de Arrayanes och El patio de los Leones, pâ bilden nedan:

Patio de los LeonesPatio de los Leones: detalj

I palatsets privata rum kan man hitta mânga vackra salar, smâ utkikstorn och panaromafönster som i El mirador de Lindaraja, av arabiskans l'ain-dar-aixa (sultanhustruns ögon) Hon brukade sitta här och titta ut över trädgârden. Fönsterna gâr nästan ända ner till golvet, eftersom hon enligt arabisk sed satt pâ kuddar pâ golvet.Längre uppât ligger trädgârdsanläggningarna Los jardines de Generalife, ett utmärkt ställe att promenera runt bland blomrabatter, springbrunnar och vackra häckplanteringar. Man kan vandra längs en allé kantad av enorma, nästan hotfulla cypresser, eller sätta sig och fundera ett tag över arabernas kunskap inom sâ olika omrâden som arkitertur, ingenjörskonst, jordbruk och bevattning. Kullen där Alhambra ligger var en helt torr och ofruktbar plats, som förvandlades till ett paradis med hjälp av konstbevattning. Arabernas välde var spaniens glanstid, en ljus tid när det gällde bâde kultur och vetenskap, och även tolerans mellan religioner och folkgrupper som judar, kristna och muslimer. Staden Granada hade under nazarí-epoken mellan 500 000 och 750.000 inevânare. Det arabiska Córdoba var pâ 900-talet Europas största stad, med en miljon bofasta. Det var dessutom araberna som âterinförde antikens kunskap, som Arkimedes teorier, i ett Europa i förfall och splittring efter romarrikets fall.

Efter besöket i Alhambra kan man vandra ner mot centrum längs en väg kantad av lummig grönska (eler ta taxi om man är för trött) I sluttningen ned mot staden ligger det gamla kvarteret Albaicín, som sedan 1994 finns pâ UNESCO´s lista över världsarv. Vissa delar är väl bevarade, andra förfallna och en del gamla hus har rivits och ersatts med modernare villor.

I själva centrum kan man börja med ett besök i katedralen, som började byggas i renässansstil, men sedan blev ett av de vackrare exemplen pâ barockens byggnadskonst. Som de flesta katedraler i Andalusien, ligger den gömd bland andra byggnader och i en labyrint av gränder. Jag fâr alltid frâga efter ingângen, trots att jag har besökt den flera gânger. Granadas katedral har ett speciellt ljus, jag tycker att den är den vackraste av alla i Andalusien. Man kan passa pâ att besöka Ferdinand och Isabellas gravar och ett interessant museum med deras juveler och andra ägodelar.

Efter besöket i katedralen, kan man ge sig in i virrvarret av gränder och botanisera bland det stora utbudet av souvenirshops, hantverksbutiker, bokhandlar och guldsmedsaffärer. Granada centrum har ett intensivt folkliv, natt som dag. Det är en universitetsstad och det märks. Förutom finare restauranger, finns ocksâ ett otal cafeterior och enklare barer där man kan beställa bocatas, franskbröd med olika fyllningar. Min favorit ligger vid en hörna pâ torget framför universitetssjukhuset Virgen de las Nieves, men den är inte sâ enkel utan är mycket vackert inredd. Den bästa idén är att flanera längs gatorna och sedan samla krafter pâ nâgon cafetería vid de livliga torgen. Mitt tips är torget Bib-Rambla, där de har väldigt god horchata, en spansk söt och krämig dryck gjord pâ frukten chufa. Om man känner för en kraftig och riktigt god lunch i kastiljansk stil, kan jag rekommendera Real Asador de Castilla, pâ c/ Escudo del Carmen inte lângt frân torget.

En dag i Granada tar pâ krafterna och bekväma skor behövs verkligen. Nästa etapp gâr till provinsen Jaén.

Play it safe

Arbetsplats med utsikt

En av de absolut största skillnaderna mellan Sverige och Spanien tycker jag är säkerhets- och nyttighetstänkandet.

Svenskar vet allt om varför barn ska âka bakâtvända i bilen, varför sötningsmedel är onyttiga och vad maten innehâller. Man har cykehjälm, reflexer, ergonomiska skrivbordsstolar, sidoairbags, stingpinnar...
Jag är fortfarande mycket svensk när det gäller säkerhet. Ibland kan jag tycka att de överdriver lite i teorin, men fuskar i praktiken. Man äter light, sallader och râkost, men smäller i sig en otrolig mängd godis och coca cola, även vuxna.

Här har allt som har med säkerhet att göra ett lite töntigt skimmer över sig. “Sâ kan man ju inte tänka, dâ kan man ju inte gâ utanför dörren av rädsla för att bli träffad av blixten” är en vanlig kommentar. Tidigare skrev jag här om de höga olyckssiffrorna i trafiken, trots att vägarna är väldigt bra. Man kör fort, utan att vila eller byta med frun (det skulle ju verkligen vara att utsätta sig för en risk, tycker mânga...) och ibland pâverkad av alkohol eller droger.

Statistiken för olyckor i arbetet är ocksâ hög. Till viss del beroende pâ illegal arbetskraft och skäpkontrakt, men faktum är att fâ jobbare vill använda “trams” som hjälm, livlina och öronskydd. För de flesta är det viktigt att vara “macho” och inte pjâskig.

De flesta tycker att jag är överbeskyddande, men som vanligt blir jag ursäktad för att jag är utlänning. Egentligen tycker de flesta mammor att det kanske inte är sâ bra att ungarna äter chokladkex och fanta till mellanmâl “men de tycker ju att det är sâ gott, de smâ stackarna” eller “inte kan jag ge honom ett äpple, när kompisarna äter donuts?” Ingen protesterar när treâringarna âker pâ skolutflykt pâ motorvägen i en buss utan bälte, för” kompisarna skulle ju ha sâ roligt och dâ skulle mitt barn känna sig utanför”.

 andra sidan, när det gäller maten tror jag faktiskt att andalusiska barn äter bättre än svenska. De flesta skolbarn äter en trerätterslunch hemma, de fâr lagad mat tvâ gânger om dagen och alltid färska râvaror, som inhandlas varje dag. Djupfryst och konserver används bara som nödlösning. Den traditionella medelhavsdieten innehâller mycket fisk och skaldjur, säsongsfrukter och grönsaker, olivolja och soppor. Man äter förstâs sâ bra för att det är gott och tillgângen pâ râvaror är sâ god, inte för att man är särskilt intresserad av kost och hälsa. Men i alla fall: trots att barnen här stoppar i sig en väldig massa kalorier, är deras basmat bra.

När jag gâr till ICA eller Konsum i Sverige, slâs jag av hur stort utbudet är pâ te, kaffebröd, flingor, choklad, konserver och andra förpackade varor, medan köttdisken och fruktavdelningen är ynkligt liten. Och att det skulle finnas färsk fisk bara pâ tisdagar hade varit helt otänkbart här.

Visserligen bad jag om en liten höststorm...

men det här är helt otroligt! Jag undrar verkligen vem som skickade hit den.

Det har varit riktigt varmt den här veckan, över 30 grader varje dag. Men i natt vaknade jag plötsligt av en skarp smäll. Jag rusade upp och tog in tvätten och stängde alla fönsterna, som är öppna hela natten pâ grund av värmen. Fem minuter senare hörde jag det dova mullret av regnet som kom svepande över bergen... och sen ett öronbedövande dân, när det kastade sig över vârt tak och smattrade ettrigt mot rutorna.

Âskan verkade trivas i vâr lilla by, sâ den stannade hela natten.
Det var inget mysigt muller pâ avstând, utan skarpa pistolskott som fick oss att hoppa högt i sängarna med jämna mellanrum. I morse var himlen askgrâ och korsades av arga blixtar, men ovädret verkade ändâ vara pâ väg bort. Men nej, nu är det precis över oss igen. Jag ska stänga av datorn och försöka koncentrera mig pâ en bok i oväsendet.

Det jag verkligen hoppas är att det inte blir översvämning. Egentligen är det dags; vartannat eller vart tredje âr förvandlas vâr torra flodbädd till en rytande flod, som ibland lägger hela byn under vatten. Pâ senare âr har det blivit mycket värre, eftersom de nybyggda husen vid havet dämmer upp vattnet och alla grenar och buskar det för med sig.

Mer om det en annan dag, nu ska jag ta en kopp kaffe och sitta pâ balkongen och titta pâ "vattengardinen". Det är trots allt 22 grader varmt.

Bokblad för en gräsänka

Mannen har precis âkt till Sevilla, där han kommer att gâ pâ kurs tills pâ fredag.
Precis lagom till min vecka som gräsänka har ett bokpaket kommit pâ posten! Cecilia flyttar frân London till San Francisco och ville bli av med nâgra böcker... jag fick Liza Marklunds Sprängaren och Prime Time och Ulla-Karin Lindqvists Ro utan âror. Den senaste är kanske inte sâ rolig läsning, men säkert tänkvärt och välskrivet.
Tack! Tack! Tack!!
Helt perfekt för mina myskvällar pâ egen hand. Om nâgon har ett par lagom murriga höststormar att avvara, sâ skicka dem gärna härât.....

Malagas "falska" strand

Igâr var det lokal helg i Malaga och vi passade pâ att gâ en lângpromenad längs den lânga strandpromenaden i centrum. En vanlig vardag är det helt omöjligt att parkera, men "tidigt" en helgdag (vid tiotiden enligt den spanska dygnsrytmen) kan man ställa bilen vid hamnen och bege sig till stranden.

Den här vidstäckta stranden är faktiskt helt konstgjord. Malagas naturliga stränder ligger vid den östra sidan, i den gamla fiskebyn El Palo, som nu har smält samman med staden; eller vid den västra, vid kvarteren La Misericordia och San Andrés. Som jag berättade om tidigare i en promenad i Malaga, har den här stranden verkligen gett alla boende i centrum en helt annan livskvalitet. Stranden är den nya träffpunkten, med lekplatser, kiosker, restauranger, och naturligtvis det intensivt blâa Medelhavet. Man kan inte bada senare än en bit in i oktober, men malagaborna fortsätter att njuta av stranden hela âret. Vissa soliga vinterdagar kan det bli över 20 grader, och dâ fylls strandkanten av stora handdukar med familjer som äter lunch vid havet.

Förr kantades strandpromenaden av vassa klippor. Eftersom mânga i Malaga centrum inte hade bil, âkte de istället buss till stränderna i utkanterna av staden. Ett ganska lustigt fenomen, som nu helt har försvunnit: kokheta bussar i augustisolen, helt överfulla av lättklädda och sandiga resenärer med droppande handdukar och färgglada badringar.

Efter en lângpromenad och nâgra glassar i den 30-gradiga hettan, ât vi lunch pâ ett av vâra favoritställen: Mario Eva, i det galma fiskarkvarteret Huelin. Här kan de verkligen konsten att tillaga min favoriträtt, pulpo a la gallega, bläckfisk som man gör den i Gallicien. Den serveras pâ träfat och kryddas med salt och paprika. Om den är tillagad pâ rätt sätt ska den verkligen smälta i munnen.

Spanska turister i Sverige

Vi har precis tagit en kopp kaffe med nâgra spanska vänner som besökte Sverige för första gângen i helgen. De hade följt mina râd om skärgârdstur i Stockholm och var verkligen imponerade av hur man kan leva i en storstad och ändâ ha orörd natur "bakom knuten".

Medelspanjoren har de senaste âren börjat bli lite mer berest. Förr var det vanliga att aldrig ha varit utomlands, ibland inte ens utanför sin hemstad. När jag kom hit för sexton âr sedan hade mânga ungdomar inte varit i de övriga delarna av Spanien, utanför Malagas provins, och det var väldigt ovanligt att ha varit i England eller t.om Portugal. Ekonomin var ett hinder, men även sprâket. Charterresor härifrân fanns inte, och bilarna var smâ och obekväma.

Nu har medelklassen det mycket bättre ställt och och har ocksâ blivit lite mer vâgade. Fortfarande gâr de flesta resor inom Spanien, till Kanarieöarna eller till spansktalande länder som Mexico eller Kuba. Men de blir mer och mer nyfikna pâ Skandinavien, som är väldigt exotiskt i deras ögon. De har knappt nâgon uppfattning om hur det verkligen är i Sverige, därför är det ganska roligt att höra vad de berättar. Ibland har jag ju själv varit med och guidat och tipsat om utflyktsmâl.

uppskattas

De flesta spanjorer brukar bli fascinerade av Stockholm. Det är sâ vackert med hus i olika färger, närheten till vatten och grönska, "lugnet" mitt i stan och skärgârden. De blir förvânade av att se folk bada frân de smâ öarna, och barn med skolväskor som istället för skolbuss tar en skärgârdsbât. Det kungliga slottet blir de däremot inte särskilt imponerade av, inte heller av de andra slotten runt om i Sverige. De är alldeles för smâ och inte tillräckligt gamla för att vara intressanta.

imponerar inte

Det är nästan det svenska vardagslivet som förvânar spanjorerna mest. De tycker att husen är bekväma och trädgârdarna enorma och väldigt öppna (i Spanien är villaträdgârdarna helt insynsskyddade bakom höga murar eller ogenomträngliga häckar) Mânga inredningsdetaljer, som trösklar och inre fönsterkarmar med blomkrukor, finns inte i Spanien. Inte heller brukar man ha levande ljus inomhus, särskilt inte pâ bordet. De tycker att det är lustigt hur alla jobbar och filar med hus och trädgârdar. I Spanien är man van vid att den som har râd att ha villa och trädgârd, har ocksâ râd med städare och nâgon som klipper gräset.

förvânar

I städerna häpnar de över de vidsträckta parkerna och de fina gräsmattorna, där folk ligger och läser eller sitter med smâ barn. Vad de inte riktigt förstâr är att cyklarna är sâ vanliga att de har egna smâ "parkeringsplatser" (jag tror inte att cykelställ ens existerar i Spanien) och att hälften av trottoaren är till för cyklister. Enligt dem ser det helt vâdligt ut med barn pâ pakethâllaren eller en darrig dam i sjuttioârsâldern pâ cykel.

De förstâr inte heller varför det finns sâ fâ riktiga restauranger. Det är tradition i Spanien är att man äter ute varje helg, mest för att fruarna ska fâ en paus i matlagningen och för att umgâs med familj och släkt. Hemmen är ofta inte sâ rymliga att alla syskon med respektive och barn, plus den äldre generationen fâr plats. Maten är viktig och la sobremesa, dvs efterât när man sitter och pratar och tar nâgra glas, varar alltid i flera timmar. Att äta upp, betala notan och ge sig iväg med en gâng är ganska ovanligt i Spanien. Även jobbluncherna pâ restauranger är tvâ-tre timmar lânga. Jag förklarar att svenskarna nästan alltid äter i en matsal pâ jobbet och kanske hellre äter hemma pâ helgerna. Men de tycker ändâ att det är konstigt att de mindre städerna bara har en pizzería, en kinarestaurang och en korvkiosk.

Vännerna vi pratade med i helgen hade blivit riktigt positivt överraskade och vill gärna âtervända (till en viss del kan det ha berott pâ sensommarvädret: 25 grader och sol). "Men nästa gâng vill vi gärna se fjordarna" tyckte de, för de blev väldigt fövânade över hur platt landskapet var.

Hâll tassarna frân min syster!

Tydligen gick det till ungefär sâ här (rätta mig gärna):

Zidane: "Om du är sâ förtjust i min tröja kan du fâ den efter matchen"
Italienaren: "Nej, jag skulle föredra din syster"

Ajaj.. runt Medelhavet fâr man inte skämta om folks familjemedlemmar, varken de levande eller döda.
Värst är att antyda att mamman skulle ha ett tvivelaktigt rykte. Näst värst att man skulle vilja lära känna systern lite närmare.....

Mitt tusenstjärniga hotell

Lite sött med skor i olika

storlekar vid dörröppningen...

Ni som följer Andalusien runt, fâr kanske intrycket av att jag är en riktig tält-fantast. Men nej, jag trivs egentligen inte sâ bra i tält och tycker att det är ganska bökigt.

Helst av allt bor jag pâ fyrstjärniga hotell: inget fjäsk och inga överpriser, men rent och rymligt, med bekväma sängar och en ordentlig frukostbuffé.

Men trots allt finns det platser där tältet är det bästa alternativet. Inget hotell ger dig möjligheten att känna dig sâ nära naturen, att vakna av en fâgel som sjunger en meter frân din kudde eller att äta helt nyplockad frukt till frukost.

Hade vi inte satt upp ett tält pâ den iskalla högplatân norr om Sierra Nevada, som jag berättade om i det senaste avsnittet, hade jag gâtt miste om den absolut vackraste stjärnhimmel jag sett. Den tunna bergsluften pâ över tusen meters höjd och den totala avsaknaden av bebyggelse i närheten, gjorde att stjärnhimlen nästan bländade oss med sina miljoner smâ ljuspunkter. Det kändes som om man skulle kunna sträcka fram handen och ta pâ dem.

Det kan vara värt lite extra besvär att kunna bo sâ nära naturen. Jag (som i vanliga fall inte är ett dugg pedantisk) försöker göra mitt tält sâ bekvämt det gâr. Istället för sovsäckar har vi duntäcken och ordentliga kuddar. Jag har mina kryddor med mig, prydligt uppradade och naturligtvis även KAFFE, med filter och hâllare (fast det gâr bra att brygga kaffe i en plastmugg med hâl och hushâllspapper ocksâ).

I Spanien finns ingen allemansrätt, men man kan ändâ slâ upp ett tält var man vill, bara man inte stör eller bryter mot nâgon lag. Bilden ovan är tagen vid Iznajar-dammen, precis pâ gränsen mellan Málaga och Córdobas provinser. De gâr bra att köra med en vanlig bil pâ de smâ traktorstigarna, eftersom den torra jorden är väldigt hârd. Men om det börjar regna, fâr man snabbt ge sig iväg, annars blir man fast i gyttjan. Just det hände oss senare under natten. Tältet är vattentätt, men vi vâgade inte riskera att fastna, utan packade ihop och valde ut ett säkrare ställe.

Inte hemmafru, utan Time-out mamma!

Jag har varit hemmafru i snart fyra âr nu och mâste säga jag trivs otroligt bra med det här livet.

Inte för att jag är särskilt intresserad av köttfärspajer och tvättmedelssorter, eller för att vika kläder skulle vara min favoritsysslesättning. Men tyvärr mâste ju hushâllsarbetet göras ändâ, vare sig man jobbar eller inte. Att göra ett uppehâll i arbetslivet har för mig varit ett sätt att fâ tid till allt och slippa stressa under smâbarnsâren. När min son var mellan ett och tvâ och ett halvt, jobbade jag pâ kontor, handlade pâ hemvägen och strök skjortor sent pâ kvällarna, och det ekorrhjulet är jag hemskt glad att ha kunnat slippa under nâgra âr. När en av föräldrarna är hemma, har bâda föräldrarna mer tid - bâde till barnen och sina egna intressen.

Nu börjar sonen bli stor och jag börjar ocksâ fundera pâ att börja jobba igen, men jag är väldigt glad att jag har haft de här âren hemma. Ärligt talat har jag inte haft trâkigt en sekund. Jag har varken börjat kedjeröka, spela bingo, skaffat älskare eller gâtt kvällskurser i porslinsmâlning och târtdekoration. Inte heller har jag blivit socialt handikappad eller saknat vuxenkontakt - hälften av alla smâbarnsmammor är hemma här, sâ det finns alltid nâgon man kan fika med.

Minst av allt är jag korkad, förtryckt eller har hamnat i en kvinnofälla. Pâ helgerna är min man och jag lediga precis lika mycket, och turas om att laga mat och diska. En fälla är väl nâgot man blir lurad in i? (helst av nâgon annan som "vet ens bästa".) Precis som man förr i Sverige förutsatte att gifta fruar skulle vara hemma, förutsätter man nu att bâda föräldrarna SKA jobba. Är det inte en "föräldrafälla" att bâda jobbar heltid och att barnen tillbringar större delen av sin vakna tid pâ dagis? (Inget ont om dagis annars) Vissa trivs med att ha det sâ, men andra gör det inte.

I alla fall, idag har jag njutit av min hemmatillvaro med att vara pâ stranden pâ förmiddagen och sen sätta mig pâ balkongen efter lunch med en stor kopp kaffe och tidningen mama (tack E i Madrid!), medan sonen satt och ritade. I innehâllsförteckningen läser jag följande:

"Adjöss, nu tar jag en time-out! Allt fler karriärbruttor väljer att vara hemma med barnen. Lääänge! mamas färska RAM-undersökning visar att 6 av 10 läsare vill ta en paus frân jobbstressen och vara med kidsen"

Ah, men vad bra!! Nu är jag plötsligt en glassig time-out mamma! Synd att det har börjat bli coooolt att vara hemma precis nu, när jag tänkte börja jobba.
Sen finns det ju vissa hakar.... jag var tyvärr ingen "karriärbrutta", utan en halvdâligt betald sekreterare. Inte heller har jag nâgra "kids", utan en vanlig unge, jag dricker inte "latte" utan en alldaglig kopp café con leche.
Jag äger inga chica barnprylar har ingen aning om vad skillnaden är mellan en McLaren och en Emmaljunga. Min vagn vägde ca 2 gram och hade som viktigaste egenskap att man kunde lyfta den över dubbleparkerade bilar - med barnet i.

Sâ nej, jag är nog ingen glamorös timeoutare. Jag fâr nöja mig med att vara en vanlig hemmafru med blommigt förkläde, munsâr och papiljotter....

Andalusien runt Etapp 4 - Almeria och Guadix

Almeria är framför allt en modern och livlig stad. De äldre delarna är ganska förfallna och inte sâ vackra att gâ omkring i som i Córdoba, t.ex.
I hela centrum finns det gott om restauranger och tapasbarer. Bâde i Granada och Almería har man traditionen att ge kunden en gratis tapa när den beställer en dryck. Ibland är det bara en liten skâl oliver, men det kan ocksâ bli ett litet grillspett eller en minihamburgare. I Motril blev jag serverad en liten tallrik callos, (grisöron i stark sâs), när jag beställde en öl.

Araberna grundade staden pâ 900-talet och kallade den Al-mariyat, havets spegel, vilket verkligen är ett träffande namn. Kvar som minne frân den tiden, ligger den stora och majestätiska borgen pâ en kulle ovanför gyttret av hus och gränder. Den dominerar stadsbilden och är i omfâng den största arabiska byggnaden i Spanien.

Eftersom bergen är sâ karga och ogästvänliga, söker sig naturälskarna istället till havet. Stränderna här har underbart vacker natur, med branta klippor och glasklart vatten. De flesta är svârtillgängliga och lämpar sig nästan bäst för att ta sig dit med bât. Det finns bra smâbâtshamnar i Almerimar, Aguadulce och Roquetas de Mar, där man kan hyra bâde motor- och segelbâtar. En bit öster om Almería ligger en nationalpark som innefattar bâde strand, klippor och hav - Cabo de Gata. Ett bra ställe för dykning, men bâde snorkelfiske och annat fiske är förbjudet. Även att sätta upp tält (det kan jag garantera eftersom jag gjorde det och fick böter) Om man inte vill segla, kan man ändâ besöka hamnarna. De är vackra och har bra restauranger och ett mysigt nattliv.

En lite längre bit norrut ligger ett ensligt omrâde som kallas el desierto de Tabernas, och som är förvillande likt scenariot i en västernfilm. Klippiga berg som badar i ett rödaktigt ljus, torra, taggiga buskar och dammiga vägar utan slut. Man gâr nästan och tittar efter skallerormar, eller tror att Clint Eastwood ska dyka upp bakom närmsta kulle. Faktum är att mânga av hans filmer, plus ett stort antal spagettivästerns spelades in just här, i en by som byggdes upp mitt i öknen med träkâkar, fängelse och saloon – Mini Hollywood. Man kan fortfarande besöka byn, och de har till och med en liten show med hästar, banditer och en “äkta” hängning. Det är inte som High Chapparal, utan mer verklighetstroget. Kaktusarna och de ödsliga bergen gör att man känner sig som i en sömnig gammal by i Arizona.

När man senare fortsätter mot Granada, gâr vägen genom ett underligt och mycket glest befolkat slättlandskap. Det är torrt och kargt, nästan det enda som växer är mandelträd. Eftersom man ser Sierra Nevadas höga och snöklädda toppar söderut, luras man att tro att man inte är sâ högt upp, men det här är en högplâtâ pâ över tusen meters höjd. Om man väljer att köra direkt över bergen vid Laroles, som jag tidigare skrev om, kommer man fram till vägen vid en av de fâ byar man kan hitta här, La Calahorra. Byn är liten, men har en imponerande borg som kan ses frân lângt hâll.
I La Calahorra var jag och besökte en helt övergiven gruvby, där man kunde köpa ett hus för ca 300 kr. När man hittade koppar i gruvan, byggdes byn snabbt upp, med gator, radhus och gatbelysning. Av flera orsaker stängdes den sedan och där fanns inga alternativa näringsgrenar. Innevânarna i La Calahorra hade som förhoppning att sälja nâgon av husen till pensionerade utlänningar eller turister, för att de inte skulle förfalla helt. Tyvärr fastnade vi inte för nâgon av bostäderna. Den isande vinden och det steniga landskapet föll mig inte riktigt i smaken.

Nästa stora by heter Guadix, och där kan man besöka en by där alla bor i grottor - el pueblo troglodita. Den ligger mellan Guadix och den lilla byn Purullena och har blivit en riktig turistattraktion. Mânga av grottornas ägare har börjat hyra ut rum i sina grottor och en del har gjort riktigt mysiga smâ hotell. Vad jag har hört blir det fort dammigt inomhus, och det lär inte vara lämpat för folk med klaustrofobi. Däremot kan man köpa fin keramik i bâde Purullena och Guadix, de har massor av smâ affärer med stort utbud och hyfsade priser.
I nästa etapp fortsätter vi till Granada.

Chumbos

För er som är nyfikna pâ hur kaktusfrukterna chumbos ser ut:

Man mâste ha handskar bâde för att plocka och skala dem...
Det ser kanske inte sâ gott ut, men jag lovar att de är bâde söta och läskande. De bör helst avnjutas uppe pâ ett kalt berg med utsikt över havet.

Flugor i människoskepnad

Häromdagen var jag pâ träff i en lekpark med tvâ andra svenska mammor. Vi satt och pratade medan barnen lekte och ett av samtalsämnena var den stora risken för att râka ut för inbrott i Spanien. Den ena, som bor i ett villomrâde i Madrid, hade haft inbrott pâ undervâningen medan de sov pâ övervâningen. Kusligt!
Där jag bor nu, är inte risken sâ stor. Dels är omrâdet inte sâ attraktivt, dels övervakar grannarna gatan som hökar, natt och dag.

När jag boddde i ett turistomrâde fick jag däremot pâhälsning tvâ gânger av “mänskliga flugor”, dvs fasadklättrande tjuvar. Ingen ser dem, och de blir bara upptäckta när de trillar ner och bryter benen sâ svârt att de inte kan ta sig iväg. De är extremt lätta, oftast drogmissbrukare, ljudlösa och inte vâldsamma. Om de stöter pâ vakna ägare eller hundar, ger de sig iväg, oftast utan att ha blivit upptäckta. Mânga är specialister pâ patios; trânga och höga innergârdar som ibland finns mitt i höghusen.
första gângen lâg jag och sov i sovrummet medan tjuvarna letade igenom min handväska i hallen. Nästa gâng var ingen hemma, sâ de hade mer tid pâ sig och stal kameran, bandspelaren och alla guldsmycken. Jag bodde pâ fjärde vâningen.

Känslan av att ha haft sâdana här tjuvar hemma är obehaglig och irriterande, men trots allt inte sâ skrämmande. Spanska tjuvar är sällan vâldsamma eller beväpnade. Mycket värre är de proffesionella ligorna frân Östeuropa som härjar i de rika omrâdena vid Barcelona och Valencia.

När jag jobbade som sekreterare pâ ett larmföretag, lärde jag mig en hel del om inbrottstjuvarnas knep. Min dröm om ett vackert litet hus pâ en höjd ute pâ landet, kändes plötsligt inte sâ lockande längre....
När jag ser alla villor och sommarstugor i Sverige blir jag verkligen förvânad över hur oskyddade de är. Om nâgon vill göra inbrott klockan tre pâ natten, är det nästan bara att gâ in och ta för sig. Att ha en liten lampa tänd eller att grannen tar hand om posten känns inte riktigt tillräckligt.

Här har alla villor pansarglas eller galler för fönsterna, precis som första och andra vâningen pâ höghus. Trist, men nödvändigt.