Barajag johanna skrev en sâ intressant kommentar om ungdomars situation i olika länder, som svar pâ mitt förra inlägg, att jag tänkte svara här uppe i stället.
För svenska ungdomar är frihet och självständighet ofta det viktigaste av allt. Man vill râ om sig själv, resa, flytta hemifrân, tjäna egna pengar och spendera dem pâ vad man vill. Även om föräldrarna har välbetalda jobb, är det inga problem för en sjuttonâring att extraknäcka pâ en restaurang pâ lördagarna, eller att dela ut tidningar pâ söndagsmorgnarna.
För en läkare eller advokat i Spanien, hade det varit en stor skam att deras barn hade jobbat pâ café pâ helgerna. Här betalar föräldrarna allt: studier, resor, körkort, uppehälle och även studentrum, om barnen mâste bo pâ annan ort. (man fâr vissa bidrag av staten om man studerar lângt hemifrân, men det täcker inte hela kostnaden). Det är vanligt att man fâr en bil av sina föräldrar när man börjar pâ universitetet.
Trygghet och familj är viktigt för spanska ungdomar. Även de som slutar studera och jobbar heltid, bor hemma hos föräldrarna tills de gifter sig i 28-30 ârs âldern. Dels för att bostadspriserna är sâ höga, men ocksâ för att de ofta inte gillar idén att bo själv. Att komma hem till en tom lägenhet och äta själva är inget de känner sig lockade av. Eget hem vill de ha först när de bor med nâgon annan.
De betalar sällan nâgot hemma, men en stor del av lönen sätts av till den framtida lägenheten. I Spanien är det vanligt att man köper en lägenhet "sobre plano" lângt innan den börjar byggas. Man ger en handpenning med sin partner (som ocksâ bor hos föräldrarna) och sen betalar man av under flera âr, medan huset byggs. När det är inflyttningsklart gifter man sig och flyttar in. Föräldrarna hjälper till även här. Det är tradition att brudens föräldrar betalar hela bröllopet (utom klänningen, som brudgummen ska köpa) och gâvorna är verkligen pâkostade. När en av mina arbetskamrater gifte sig, hade brudens mamma betalat hela möblemanget. Och dâ ingâr verkligen allt: kök med tvätt och diskmaskin, komplett barnrum och allt sänglinne och handdukar, t.ex. Brudparet brukar ju inte ha nâgot alls, eftersom de har bott i föräldrahemmet.
Familjelivet och synen pâ relationer är nog den absolut största skillnaden mellan det svenska och det spanska samhället. Själv är jag nog fortfarande ganska svensk i mitt sätt att resonera; jag tycker att det är viktigt att barnen blir självständiga, oberoende och starka som individer. Det viktigaste är att ge dem en fin barndom, en bra utbildning och berikande upplevelser, som resor till olika länder och kulturer. Men sin lägenhet fâr de fixa själva! Känslan av att kunna stâ pâ sina egna ben är nâgot av det viktigaste i livet, tycker jag. Att kunna be om hjälp och râd, men att ta sina egna beslut och skaffa sig egna erfarenheter.
Däremot har jag kanske blivit lite generösare i mitt sätt att tänka. Svensken verkar ofta tänka: "varför ska JAG betala det?", när det gäller bensin, t.ex. Spanjoren skulle aldrig haft en tanke pâ att varken erbjuda ellar ta emot bensinpengar. Inte heller tycker jag det är sâ viktigt att barnen betalar för mat och tvättmedel hemma. Det mâste ju ändâ bli mer pengar över när de börjar jobba? Om man mâste köpa precis allt till en sextonâring: kläder, mobiltelefon, fotbollsutrustning och biobiljetter, mâste det väl vara en stor lättnad när han börjar jobba och kan köpa allt sânt själv? I Sverige säger föräldrarna att det är bra att ungdomarna fâr betala hemma, för dâ lär de sig att saker och ting kostar och omställningen till ett eget boende blir inte sâ svâr sen. Men dâ hade man väl bara kunnat "konfiskera" pengarna och sätta in dem pâ ett konto, till en insatslägenhet t.ex?
Man kan säga att det kanske inte är sâ viktigt att ungdomarna är självständiga i Spanien, eftersom inte ens de vuxna är det. Navelsträngen klipps aldrig av här, den bara töjs ut.
Nu har jag naturligtvis generaliserat, som alltid i min blogg. Det varierar sâklart mellan individer, och ingen familj är helt lik nâgon annan. Men i det stora hela finns det intressanta skillnader, som kan vara roliga att diskutera.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
22 comments:
Kul och intressant inlägg!
Det här med att man betalar hemma, tycker jag är en självklarhet. Vissa behöver inte göra det och kanske är det så att det ligger någon sorts svartsjuka hos mig... :) ...varför ska JAG betala hos mina föräldrar, när andra får bo hos sina föräldrar gratis? Nä, men såhär är det, att när jag kom hem tres års plugg i Uppsala flyttade jag till mina föräldrar, jag hade inget jobb och inget att göra. Sedan fick jag ett heltidsjobb, och började spara till mina studier i Paris ett halvår senare. Eftersom jag skulle åka iväg hade jag inga planer på att skaffa mig en egen lägenhet. Jag betalade lite till mina föräldrar men kunde ändå lägga undan massor, trots min låga lön, eftersom det är så mycket annat man inte behöver betala när man inte har eget boende. För mig är det en självklarhet att betala om man bor hos föräldrna som vuxen och har jobb! Jag skulle få jättedåligt samvete att bo hos dem (ta upp ett rum, äta av deras mat flera gånger om dagen, tvätta kläder, ringa på deras telefon, surfa på deras dator osv). Jag blir nästan arg när ungdomar runtomkring mig jobbar och tjänar massor av pengar, bor hos föräldrarna men inte betalar något till dem. När man sedan flyttar hemifrån lär man ju få en chock när man ser vad allt kostar.
Vilket utlåtande va?! :) Jag flyttade hemifrån när jag var 17, då började jag plugga i Uppsala. Då gick mitt inackorderingstillägg (som man får om man pluggar på annan ort än hemorten) direkt till mina föräldrar, som betalade min hyra, och förde över lite matpengar till mig varje månad.
Där är det nog himla stor skillnad på svenska och spanska ungdomar. Elelr så är det jag som är konstig? :) Jag vet inte. Som jag skrev tidigare skulle det vara väldigt svårt för mig att bo hos föräldrarna. Jag vill ha mitt eget liv. Men det är klart att det låter skönt att föräldrarna betalar studierna, ger en en bil när man börjar på universitetet osv. Men jag har svårt att ta till mig det tankesättet. Det känns främmande. Varför ska mina föräldrar ge mig en bil? Den ska jag väl spara ihop till själv!?
Att lära sig att ta tag i saker själv, som att skaffa sig en lägenhet, leta efter det själv osv. som du skriver, tror jag är jätteviktigt verkligen. Genom att bott ensam redan under hela gymnasietiden har jag verkligen fått lära mig det, och jag trivs jättebra med det. Har svårt att se mig själv bo ens ihop med en partner. :)
Förlåt, det här blev jättelångt och tjatigt och flummigt, men jag blev inspirerad att skriva, då jag gillade inlägget...
Just det, jag måste tillägga något... haha.
Om man bor hos sina föräldrar helt gratis, så får man ju MASSOR av pengar (herregud, då får man ju behålla hela lönen!) och då kommer man väl aldrig vilja flytta, när man har det så himla bra med massor av pengar. Och så ser ju livet inte ut, tyvärr. Den största delen av lönen går åt till hyra, mat, försäkringar, telefon osv, och jag anser att det är bra att lära sig det, ta ansvar för pengar osv.
Jättespännande att läsa! Väcker massor med tankar som jag tyvärr inte hinner skriva ned nu, men man kanske skulle ta och skriva ett blogginlägg om ungdomar i Japan...
Jag har haft otaliga diskussioner med spanjorer om just detta du skriver om. Vissa av mina spanska kompisar, speciellt de som har rest en del tycker att det är ganska hemskt att de är fast hemma, min expojkvän till exempel sa senast häromdagen hur jobbigt han tycker det är att vara helt beroende av sina föräldrar vad det gäller att kunna flytta hemifrån och så. Det finns säkert för och nackdelar med båda sätten att leva på, problemen uppstår när de ska blandas, vilket du säkert har erfarenhet. Att behöva "uppfostra" sin vuxna pojkvän känns ju ganska hopplöst. Skrev ett blogginlägg om spanska killar och tvättmaskiner härom månaden. En spansk kompis sa en gång till mig att spanjorer älskar sin familj mer eftersom de bor hemma längre. Jag blev ganska arg och sa att jag älskar min mamma så mycket att jag inte skulle drömma om att bo hemma och låta henne tvätta min smutsiga tvätt. Jag vet hur situationen är i Spanien och vet att de flesta inte har något annat val än att bo hemma, men jag tror att det är just när det gäller att bli vuxen och bli oberoende av sina föräldrar man hittar några av de största skillnaderna mellan Spanien och Sverige.
hmm
Alltså jag kommer nog gå emot strömmen lite här tror jag:). Jag skulle gärna vilja betala för mina barn så länge jag har möjlighet till det och vill gärna att de bor hemma medan de studerar/börjar arbeta, tills de får råd att köpa något eget så att de slipper ta på sig en massa lån och skulder samt kanske kan spara till något, men idag vet jag ju dock inte om jag har den möjligheten när de blir stora och har jag det själv knapert så utgår jag från att mina barn hjälper till att bidra så att allt går ihop ifall vi delar boende. Jag tror att många spanska föräldrar faktiskt njuter av att ha sina barn hemmaboende länge och att det inte alls känns som ett utnyttjande av dom att de kanske sköter tvätten till sin 25-åriga son utan de gör det av kärlek och känner att det även ger dom mkt att ha sitt vuxna barn omkring sig, sällskap, hjälp med saker osv.Jag känner dock till några som helst vill att barnen skulle flyttat ut igår;).Problemet blir väl om någon känner att det är ett utnyttjande, annars ser jag inget fel i att hjälpa barnen så länge det går, tror inte på det här med att "puffa ut" barnen så att de blir så självständiga som möjligt så tidigt som möjligt, jag tror mer på att man ska rå om varandra så mkt man kan på alla sätt och vis. Jag hoppas och tror att jag lyckas lära mina barn att bli självständinga människor ändå (jag kommer INTE stå och tvätta åt min 25årige son:) utan hoppas att jag har lyckats lära dom att hjälpa till med allt i hemmet). Min mans bror bodde hemma tills han var ca 30 och har aldrig behövt lyfta ett finger hemma vad gäller hushållsssysslor, jag hade mkt svårt att föreställa mig hur han skulle klara av att bo utan mamma när han gifte sig och flyttade hemifrån, men han lagar faktiskt både mat, städar och tvättar själv nu:), (hans fru klagar bara ibland;)).
Anna förresten vad jag gillade din förklaring om att navlesträngen aldrig klipps av här, bara töjs ut. Det sämmer verkligen mer än väl tycker jag och jag tror att jag gillar det på något sätt:)
det var jag som skrev ovan alltså, emma madrid
Oj vad kul med sâ mânga och lânga kommentarer!!
Barajagjohanna - Ditt inlägg besriver ju jättebra hur de flesta svenska ungdomar tänker. Jag tycker det är bra: sâ var jag ocksâ, dvs betalade hemma, flyttade till en liten lägenhet när jag var 18 osv. Samtidigt kan jag förstâ hur spanjorerna resonerar ocksâ - de har ju rätt i "sin" värld sâ att säga.
I Sverige ser man sig som individ i första hand, därför att man är uppväxt med det tänkandet. En spansk tjej hade aldrig skrivit "deras mat" t.ex, för henne hade det varit självklart att det är "familjens" mat, vem som än betalar den.
Jag är ocksâ självständig och vill leva mitt eget liv, för att jag har blivit formad sâ av samhället jag växte upp i. Samtidigt är det inte självklart att jag kommer att uppfostra mitt barn pâ samma sätt, eftersom jag ser fördelarna med det här systemet ocksâ. En medelväg blir det nog ;-)
Och ja, ungdomarna här fâr en massa pengar över, men som jag skrev gâr det mesta till att köpa en bostad. Jag har en kompis som är 26; hon bor hemma och har betalat till en lägenhet i fyra âr, tillsammans med sin pojkvän. Nu är den nästan helt betald! Pâ ett sätt är det ju ett jättebra sätt att hâlla kostnaderna nere och att fâ ett eget boende. Men jag hade inte velat "kedja fast" mig vid en kille när jag var sâ ung. Vi svenskar vill nog ofta ha ett lite friare liv ;-)
Anna - Du har en poäng när du säger att det inte har med kärlek att göra - sâklart älskar svenska ungdomar sin föräldrar lika mycket (eller lite) som de spanska. Men däremot tror jag ändâ att det finns en stor skillnad i att man sätter familjer före mycket annat. Och som Emma säger, vill de flesta spanska föräldrar inte att barnen ska flytta när de blir 18. Bättre att vänta tills de har en utbildning, pengar sparade och ett "ordentligt" boende.
Som du säger, är mânga ungdomar "fast" hemma pga de höga priserna och de lâga lönerna. Men HELT omöjligt är det inte ;-). I Stockholm är bostäderna ocksâ dyra, och där bor folk inte hemma tills de fyller 30. Spanska ungdomar är ganska bortskämda, har det bra hemma och vill ofta inte bo "hur som helst".
Och jo, jag har "uppfostrat" min spanske man, sâ helt omöjligt är inte det heller. Med tâlamod och ett bitskt humör gâr det mesta.
Emma - vill du adoptera mig? ;-)
Hmm, nej, jag glömde att du är ett âr yngre....
Precis sâ tycker jag ocksâ. Du beskriver pâ ett sâ bra sätt hur föräldrarna här tänker. Samtidigt tycker jag att de kan vara lite överbeskyddande, särskilt mot tjejerna. Det är verkligen en utmaning att försöka ta det bästa ur tvâ världar och försöka undvika det negativa. Jag vill inte begränsa mitt barn pâ nâgot vis och tror att det är viktigt att ta sina beslut själv, spara ihop till saker man vill köpa själv, resa och flytta som man känner för osv. Men jag tycker ocksâ det är viktigt att man är en del av familjen även om man är vuxen.
Den här hjälpen är ju förresten ömsesidig - jag känner en del som har gett HELA lönen hemma, för att föräldrarna har haft ekonomiska problem.
Linda - det hade varit jätteintressant att läsa om japanska undomar!!
Självklart, man formas ju av det samhälle man växer upp i. Och jag tror din son får det bästa av båda kulturerna vilket gör det alldeles optimalt. :)
Jag har nog vuxit upp med den spanska synen men jag ska försöka följa "medelvägen" när det gäller mina egna barn. Men jag kommer nog att ha lite svårt för det, för jag är en typisk spansk hönsmamma som överbeskyddar sina barn. Jag försöker jobba på det...
Jag vill att mina barn bor hemma så länge som möjligt. Inte för att ha koll på dom eller begränsa dom på något sätt, utan bara för att jag hoppas att vi fortfarande kommer att trivas med varandras sällskap om 10 år eller så när dom börjar bli unga vuxna. Vi planerar att bygga eget och då ska vi bygga en varsin lägenhet till barnen och en till oss. På så sätt kan dom själva välja när dom vill umgås med oss och när dom vill gå hem till sitt. Det blir både privatliv och familjeliv i samma trappuppgång liksom. Vill dom sedan inte bo där så kan vi alltid hyra ut lägenheterna och på så sätt har dom en extra inkomst som kan komma väl till pass för att köpa en lägenhet någon annanstans. Min man och jag började spara till barnens universitetsstudier/egna lägenhet samma dag som dom föddes. Men vi kommer inte att kunna ge dom hela summan utan bara en del. Resten får dom fixa själva med helgjobb och stipendium, precis som vi fick göra.
Samtidigt vill jag så klart att mina barn ska få prova sina egna vingar och göra sina egna val och misstag, precis som deras pappa och jag fick göra. Det är ju tack vare det som vi är dom personerna vi är idag och lever som vi gör. Jag hade nog aldrig flyttat till Marocko om inte mina föräldrar hade släppt iväg mej till Spanien. Iof hade dom inget val, jag var ju myndig, men jag hade nog inte velat åka om dom tvärvägrat.
Kram,
Nejma
Väldigt intressant.
Jag tycker det är en balansgång. Man vill ta hand om sina barn men samtidigt lära dom att vara självständiga.
Vi kommer att försöka betala för universitet. Och vi har även sagt till barnen att även om de studerar på hemorten så vill vi att de flyttar ut.
Nejma - det verkar ju vara en bra idé. Du har ju dessutom tre vägar att välja mellan :-). Hur är det med universitet Marocko, förresten? Hur länge varar spanska skolan?
Malin2 - Hej, ja visst är det kul att jämföra. Kan tänka mig att det blir knivigt med tre barn pâ universitetet.... Här är ju âtminsteone själva studierna gratis, men allt runt omkring kostar en del.
Väldigt intressant. Bra idé det där att ta betalt av vuxna barn och sätta in pengarna på konto till bostadsrätt eller likande. Nu dröjer det innan det är aktuellt för min del. Jag har inte funderat så mycket på det här. Självklart vill man hjälpa sina barn så mycket man kan så länge man kan. Min bror bodde hemma tills han var några år över 30 , jobbade heltid , betlade inte ett öre och köpte ingen mat. Visst kan jag ibland känna att det känns en aning orättvist att han haft möjlighet att spara i princip hela sin lön i över 10 år samtidigt som jag flyttade efter gymnasiet , pluggade , tog studielån , jobbade , fick barn och har betydligt mindre på sparkontot än han. Fast allt är ju inte pengar här i världen och jag hade säkert också kunna bott hemma så länge men då hade det väl varken blivit man eller barn
Therese - sâ ni är framme nu, hoppas allt har gâtt bra!
Nej, för mig är det ju inte heller aktuellt just nu.
Du har rätt i att pengar inte är allt här i världen. Mina föräldrar hade lagt undan en del i aktier till mig, som jag investerade i nöjen. Min son har ocksâ ett litet fondsparande via sin mormor, som jag misstänker kommer att användas pâ samma sätt ;-). Jag har själv inte sparat ett öre ât honom, men investerar mânga timmar i bokläsning, muséibesök och resor och hoppas det ger nâgon utdelning det ocksâ.
Jo, killar har ju fördelen att de inte har brâttom att bilda familj, men precis som du hade jag inte velat bo hemma i 30 âr.
Nadia - det är en stor fördel att inte ha CNS "hängandes runt halsen". Jag jobbade och studerade halvtid samtidigt, sâ tog bara bidragsdelen. Â andra sidan är det ju vÄldigt bra att studielânet finns, eftersom det ger alla som vill en möjlighet att plugga. Men - skönt att vara skuldfri!
hej! jag heter lovisa och jag bor i borås. vi håller på med ett projekt i skolan om ungdomars situvation i spanien. jag undrar om jag skulle kunna få ställa lite frågor, och därmed kunna få din e-mail adress eller något liknande? eller om du kan mejla mig? lowwisa@hotmail.com. det är svårt att hitta information men så kom jag av en händelse in på din blogg. tacksam för svar. Lovisa
Bor man hemma och jobbar borde man också betala lite till sina föräldrar. Men hur mkt får föräldrarna bestämma och även vad de gör med pengarna, sparar dem åt en eller gör av med dem.
Jag är 19 år, bor hemma, är arbetslös och betalar ingenting. Och hur skulle jag kunna göra det utan inkomster?
Jag ska resa till Spanien i 8 månader och leva på mina besparingar sedan när jag kommer hem ska jag bo hemma och jobba under sommaren. Har ingen aning om ifall jag då behöver betala hemma. För de pengar jag tjänar in är sådana pengar jag kommer behöva då jag pluggar vidare till hösten och då jag lärt mig pengars värde i Spanien, slipper jag helst betala.
Så jag tycker att det är väldigt individuellt och att alla familjer borde komma på lösningar som passar för dem.
Tack så hemskt mycket för detta inlägg! Jag fick nämligen i upgift från skolan atta skriva om skillnaden mellan spanska ungdomar och svenska. Och jag tänkte då, hur ska jag klara av det här? jag hade nästan gett upp när jag hittade ditt inlägg som var superbra! det gav mig nya krafter att leta vidare och resultatet blev perfekt! Så tack så hemskt mycket ännu en gång! :)
Hej, jag är Mrs Jennifer John, ett privat lån långivare som ger livstid möjlighet lån. Behöver du ett lån akut att betala dina skulder eller om du behöver ett lån för att förbättra din verksamhet? Du har avvisats av banker och andra finansiella institutioner? Behöver du en konsolidering lån eller inteckning? söker mer Därför att vi är här för att göra alla dina ekonomiska problem ett minne blott. Vi lånar ut pengar till personer i behov av ekonomiskt bistånd, hade en dålig kredit eller i behov av pengar för att betala räkningar, att investera i affärer i en takt av 2%. Jag vill använda detta medium för att informera er ville vi ge en tillförlitlig och stödmottagare stöd och kommer att vara villiga att erbjuda ett lån. Så kontakta oss idag via e-post: (jenniferjohn536@gmail.com)
Post a Comment