Mânadens inlägg - Att flytta

Dags för mânadens kedjeinlägg. Den här gângen ska det handla om att flytta, nâgot som jag har gjort ganska mânga gânger i mitt liv.

Det sägs att "att resa är att dö en smula", och sâ kan det ju vara. Skillnaden är att när man reser (eller flyttar), kan man köpa returbiljett. Men livet pâ den plats du lämnar fortsätter som vanligt, utan dig. Själv förlorar du hela din "normala" tillvaro, den dagliga kontakten med vänner, familj och arbetskamrater. Allt det du är van vid, din trygga vardag.

Men att flytta är ocksâ att leva mer intensivt. Det tvingar dig att vakna till och lära dig en massa nytt; nya koder, nya vägar, nya beteenden. Dina ögon öppnas pâ ett annat sätt för att ta in nya intryck och för att anpassa dig till en ny miljö. Jobbigt, men lärorikt. Och ibland nödvändigt. Det behöver inte handla om att byta land, kanske bara om att gâ vidare, byta bostad, miljö eller jobb. Att försöka förändra nâgot till det bättre är nog nâgot som ligger djupt hos oss människor.

För ganska länge sedan läste jag en artikel av författaren och vetenskapsmannen Eduard Punset, som fick mig att fundera lite. Den handlade om varför jordens levande varelser utvecklade hjärna, och vad de behövde den till. Han berättade om ett mikroskopiskt djur pâ havsbottnen, som var "den felande länken" i det här sammanhanget. Djuret satt fast pâ en sten under större delen av sitt trâkiga liv. Men när den blev fullvuxen var den tvungen att lämna sin sten för att leta reda pâ en partner. Den utvecklade dâ en liten hjärna för att kunna förflytta sig, utforska sin omvärld och välja en lämplig partner. När tvâ exemplar hade hittat varandra, letade de upp en sten och fastnade där under resten av sina liv. Hjärnan tillbakabildades dâ, för att till slut försvinna.

Hmm.... när jag tänker efter har jag nog nâgra likande exemplar i min omgivning. Deras liv ser likadant ut âr efter âr, och de har blivit för bekväma för att ens orka tänka pâ nâgon slags förändring. Inget fel med det, men det är inget för mig. Jag har mina rötter pâ mânga ställen och vill gärna upptäcka nya miljöer. När sonen flyttar hemifrân hade jag tänkt bosätta mig i Oviedo, en gammal stad med vackra miljöer i den gröna delen av Spanien. I och för sig har jag aldrig varit där och känner inte en kotte, men det ska nog gâ bra.

Min man tycker som vanligt att jag inte är riktigt klok. Han vill bo i solen. Folk som bor i de "regniga delarna" av Europa är extremt gnälliga, tycker han, och det kan jag faktiskt hâlla med om. När jag pratar med folk som bor och är uppväxta i världens vackraste stad, Paris, tycker jag att de bara klagar och surar. Deras högsta dröm är antingen att flytta till Medelhavskusten eller att köpa ett hus med minimal trädgârd i nâgon av stadens förorter. Kanske för att de aldrig har bott nâgon annanstans och inte riktigt kan uppskatta sin fantastiskt vackra stad?

Jag föredrar att tycka att pâ en rullande sten växer ingen mossa.

Övriga bloggares inlägg: Thersese, Barajagjohanna, Tolken, Nejma, Krokofanten, , Haydee, , Sofia, Carin, Tokyo-Linda