Det här ämnet kan jag skriva om hur mycket som helst. Tvâsprâkighet som vuxen har jag pratat lite om här.
Men ett spännande tema är ju barns tvâsprâkighet. Genom tiderna har experterna varit oeniga om hur man ska göra. Nejma har t.ex berättat om hur hennes spansk-katalanske pappa uppmanades att prata svenska med henne, eftersom de bodde i Sverige. Eftersom det inte var pappans modersmâl, blev sprâket fattigare och mer korthugget. Synd!
Nu är det tvärtom sâ att modersmâlet anses som jätteviktigt. När det gäller familjer där föräldrarna är av olika nationalitet, rekommenderas modellen en förälder – ett sprâk. Barnen fâr dâ till en början höra ungefär lika mycket av de bâda sprâken, lär sig dem ungefär samtidigt och fâr tvâ modersmâl.
Det lâter ju jättebra. Och de flesta av mina vänner och min familj tycker att jag borde göra det för att min son kommer att fâ svenskan “gratis”.
Men sorry, baby, inget är gratis här i världen..... Med risk för att bli hudflâdd tänkte jag försvara mitt val att inte alltid prata svenska med min son.
När han föddes tänkte jag följa râdet om att hâlla mig till svenskan, precis som jag följde râden om amning och smakportioner. Men med âren har jag tänkt om. Hur blir det egentligen i en familj och i en vänkrets där bara tvâ personer pratar ett visst sprâk, och dessutom hela tiden vänder sig till varandra pâ det sprâket? En annan sak hade varit om alla i familjen hade kunnat bâda sprâken, sâ att alla förstâr vad de andra säger. Men om jag och min son alltid hade pratat svenska hade det blivit sâhär:
*Vi hade aldrig kunnat sitta och diskutera nâgot vid matbordet alla tre. Likadant i bilen när vi âker pâ lângfärd.
*När jag sitter och pysslar med en grupp barn mâste jag säga allt separat till mitt barn, och prata med resten pâ spanska.
*Jag mâste förklara läxorna pâ svenska, men boken är skriven pâ spanska
Kanske sânt man fâr ta, om man vill att barnet ska prata bra svenska. Men det beror ocksâ lite pâ hur stor nytta man tror att barnet kommer att ha av svenskan. Har man mânga svenska vänner, kanske med barn i samma âlder, kusiner, tät kontakt med familjen osv känns det kanske angeläget att barnen ska prata bra. Men i mitt fall har det varit väldigt tunnsâtt med besök frân Sverige de senaste âren och vi träffar sällan andra svenskar här. För nâgra âr sedan försökte en tjej i centrum fâ ihop en grupp med svenska föräldrar och barn som kunde träffas regelbundet, men eftersom de flesta svenskar trots allt bor i svenskomrâden har de snarare det motsatta problemet – att barnen pratar för lite spanska.
Däremot har det varit viktigt att mitt barn ska fâ lära känna mitt hemland, min familj och kunna göra samma saker som jag gjorde när jag var liten. Vi har tagit riktigt lânga sommarsemestrar och njutit av naturen, rest runt och levt i den svenska vardagen. Han kan ocksâ svenska sâ han “klarar sig”. Jag pratar en stund svenska med honom varje dag och han svarar pâ svenska när han blir tilltalad pâ svenska. Men nâgonstans har jag en känsla av att det här är nâgot vi gör när han är liten, och att Sverige kommer att vara en del av hans barndom, inte hans vuxna liv.
Jag vill absolut inte “rekommendera” den här modellen, bara berätta hur det är för oss, och säga att allt automatiskt inte passar alla, bara för att det är det som gäller just dâ.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
28 comments:
Det där med tvåspråkighet är inte helt lätt. Maken har väl inte varit särskilt bra på att prata italienska med barnen, och det är väl för att det är mest naturligt för oss att prata svenska hemma. Däremot när vi är i Italien pratar vi mycket italienska eftersom då människorna runt omkring oss är italienska och det automatiskt känns mer naturligt. Barnen förstår en hel del italienska men de pratar inte så gärna själva tyvärr vilket släkten i Italien tycker är jättesynd... men för dottern tror jag att det kommer att släppa mer och mer, det verkar så iaf :-)Sonen kanske vågar lite mer när han är äldre, engelska är de däremot superduktiga på...
Nu förstår visserligen hela min familj både svenska och finska - men jag har alltid gjort så att jag pratar svenska med min mamma och finska med min pappa. Det kan visserligen kännas jättekonstigt att behöva växla språk med föräldrarna, men jag är så glad att jag fått "två språk till priset av en" (ett språk är ju det "normala" i familjer).
Ja, det är inte helt uppenbart hur man ska göra. Min man pratar också svenska och vi har valt att ha svenskan som vårt språk hemma. Engelskan finns ju överallt runt omkring oss. Jag är mycket tacksam för att min man vill prata svenska med sonen t o m när de är själva. Det skulle kännas konstigt för mig att inte prata mitt modersmål med mitt barn, men min man ser det som ett sätt för honom att hålla liv i sin svenska också. När vi är med sonens farmor eller med vänner pratar jag engelska med sonen. Jag tycker precis som du att annars kan man ju aldrig ha några gruppkonversationer, och dessutom skulle det vara väldigt oartigt och otrevligt att exkludera andra närvarande från vårt samtal.
Visst ar det jatteinteressant det har med tva- och flersprakighet! Kul att lasa om hur du gjort, Anna. Personligen tycker jag det verkar vettigt att folja principen "en foralder, ett sprak" men samtidigt ar det ju precis som du skriver inte mojligt att folja detta till 100%.. Jag och F. brukar for ovrigt skoja om att om vi far barn kommer de val att prata vastgota-svenska samt italienska med siciliansk accent... he he:-)
Jag förstår fullständigt att även om man bestämmer sig för vissa saker när det gäller barnens uppfostran, blir det ju inte alltid så. Jag tycker det låter som att du hittat den ultimata vägen med era förutsättningar. Din son får svenskan med sig från barndomen, tillräckligt för att kunna klara sig, och har sedan ett val om han vill arbeta vidare med det och på egen hand hålla det aktivt. Det låter väldigt rimligt att tala en stund svenska varje dag med barnet, men skulle förstås vara väldigt knepigt om inte pappa eller mamma förstår när man umgås allihop.
Om ett par år kan du sätta honom i svensk internatskola för några läsår. Det gör nog susen!
Sarachella - Nej, det är inte helt lätt. Dina barn kan säkert en massa latens, men har lite svârt att släppa ut det ;-) Har de förresten nâgra jämnâriga kompisar i Italien?
Jove - Det lâter ju jättebra! Kul att du känner dig finsk ocksâ, fast du har växt upp i Sverige.
Tuttan - Vad kul att din man kan svenska! Nej, som du säger är det lite svârt att vara i "sprâkbubbla" med sitt barn, att umgâs allihop är ju sâ viktigt...
I mitt fall känns spanskan som mitt moders¨mâl och mitt vardagssprâk, jag har haft svârare att prata svenska under mânga âr.
Karin - Ja, det viktigaste är att veta vad man vill och vad som fungerar i familjen. Gulligt med en västgöta-sicilianare ;-)
Carin - Ja, jag har prioriterat vârt sociala liv här känner jag. Kanske hade det varit annorlunda om min familj hade kommit ner oftare t.ex.
Niklas - Där har vi det! Men jag följer med till internatet och kokar soppa och ser till han han är varm om fötterna ;-)
Ja, de har jämnåriga kusiner som speciellt dottern brukar chatta med, dessutom kusinernas kompisar som iofs tycker att det är roligt att träna engelska med henne ;-)
Det är ett jätteintressant ämne och även om jag inte har barn än med min spanska pojkvän så har jag ändå erfarenhet av två-språkiga barn:
Min sk lettiska syster (hon var utbytesstudent i min familj) som bor i Sverige med svenska man, talar lettiska med sin dotter. Hennes man förstår också lettiska men han talar alltid svenska med dottern. Hennes regel är dock att är det andra människor omkring dem så talar de alltid svenska! Ibland säger dottern (hon är 6 år gammal) ngt på lettiska till sin mamma, då blir hon alltid tillsagd att upprepa det på svenska.
När jag var au-pair i Schweiz i en svensk-schweizisk familj för 13 år sedan så talade jag och pappan svenska med barnen och mamman franska. När hela familjen var samlad så talades det franska. Nuförtiden när barnen är nästan vuxna så talas det bara franska i familjen men jag snackar svenska med "barnen" när jag träffar dem och det går till och med att chatta med dem på svenska (även om stavning är väldigt intressant!).
Jag tror att om vi får barn någongång i framtiden så kommer jag att tala svenska med dem (speciellt som min spanska än så länge är non-existing! och det skulle vara löjligt att snacka engelska med dem!) men jag tror att det är viktigt att man inte har ngt "hemligt språk", det är inte så trevligt för de andra som är runt omkring.
Svårt med språk. Det är inte bara föräldrarna utan även barnen.
Jag tycker själv att jag pratat lika svenska med mina tre barn. 14 åringen och 10 åringen har haft fördelen att åka till Sverige varje sommar. 5 åringen har inte varit på tre år. Vilka pratar bäst?? 14 och 5 åringen.
Jag pratar svenska, vi tittar på svenska filmer, de går på svenska skolan (inte 14 åringen) men 10 åringen vägrar.
Jag tycker det är naturligt att prata svenska med dom. Sedan vill jag inte höra om 10 år att varför... lärde du oss inte svenska?? Det hände med min sambos systers barn, de undrade varför de aldrig fick lära sig koreanska. Fast där talade båda föräldrarna språket.
Men det är svårt. Min sambo stöttar mig totalt i svenskan och blir nästan arg när jag inte pratar svenska med barnen.
Gud vad skönt att läsa ditt inlägg om problematiken kring tvåspråkighet. Jag är själv tvåspråkig /fransk/svensk och kan intyga om att det inte bara är häftigt att ha två språk/ kulturer. Min pappa har ALLTID växlat franska och svenska med mig utan att det blivit något problem.
Med mina barn här i Spanien talar jag spanska och franska. De lär sig med tiden att inse skillnaden på situationer. När mamma är med mormor pratar hon franska, när hon hjälper mig med läxorna spanska, osv. Det viktiga är att OM man vill att barnen ska bli tvåspråkiga så måste man vistas mycket i de båda längerna och låta barnen prata med fler människor ur de olika språken. Endast EN förälder kan inte förmedla ett språk, resultatet blir torftigt då.
Jag tycker din blogg är helt fantastisk bra och du gör sååå pricksäkra och intelligenta inlägg om Spanien och spanjorerna. Kul!!
Hälsningar
Amy Nygren i Murcia
Alltså jag skulle också skriva om att det inte bara var häftigt att vara tvåspråkig, sen såg jag att jag missat att skriva det. Lite vimsig där. Det jag menade är att jag också tyckt att det varit jobbigt att vara tvåspråkig. Inte veta vart jag hört hemma riktigt. Sen att jag aldrig lärt mig något av språken till 100% (typ svenska talesätt t.ex, har jag inte lärt mig förrän i vuxen ålder) och ibland har viss terminologi varit helt obekant för mig i Frankrike, exempelvis att som 25 åring komma till matbutiken och inte veta vad gräslök eller nötkött heter – folk måste ju tro man är dum! För uttalet är ju perfekt! (?) Språk och intelligens är intimt förknippad, så finns det missar....tyvärr. Amy Nygren /Murcia
qÄr ny läsare av din blogg-tycker den är otroligt bra du kunde lätt bli krönikör i nån större tidning! Jätteintressanta inlägg.
Jag har också funderar mycket på flerspråkighet. Använder själv dagligen 4 språk (engelska,tyska och finska på jobbet)samt svenska(med sonen) och finska(med min man)hemma.
Vi har från början talat varsitt språk med sonen och när han var under 2 flyttade vi till Tyskland-kände mej jätteorolig över hur det skulle gå med hans språkutveckling och har verkligen understrykit en person-ett språk(kanske t om i överkant även DVD filmer ser han alltid bara på ett valt språk)
Nu började han på Kindergarten med väldigt knappa kunskaper i tyska och "frauerna"(dagisfröknarna)är imppade hur snabbt han lärt sig.
Jag har ett knep jag brukar köra med när han vill lära sig ett nytt ord.Jag säger t ex mamma säger "sol" ,pappa "aurinko" och kindergarten "sonne".Vet ej om det smart eller ej men det funkkar.
När jag ännu var i mammagrupp här märkte jag att det fanns flera icke-tyska familjer som talade sitt eget språk med barnet hemma men genast i grupp framhöll endast tyskan.Känner att det inte är rätt då barnet lätt kan få någonslags "skamkänsla" över det andra språket, så jag försöker verkligen framhålla hur fantastisk stolt han kan vara över sina olika språk och mångfaldighet...
Nu han ännu så liten men jättebra att få tips och tankar för framtiden.
Imorron midsommar--så glad midsommar till er alla!!
Det är spännande med tvåspråkighet. Jag har inga barn (än), men min pojkvän är från Danmark och vi bor i England. Jag talar till honom på svenska och han svarar på danska och vice versa. Vi har vägrat att tala engelska sinsemellan även om det blev lite problem och missförstånd i början. (Vissa danska ord har helt annan betydelse på svenska...)
Jag kommer absolut att tala svenska med mina barn, men man får ju göra undantag. Om man är i en grupp där andra inte förstår måste man ju anpassa sig.
Sarachella - Det där med engelska kan jag tänka mig är ett annat "problem" när barnen blir äldre. Det är kanske cooolare att prata ;-)
Petra - Visst är det intressant. Och när man väl pratar om det märker man att det finns nästan lika mânga modeller som familjer.
Förstâr att det blir roligt att skriva svenska pâ "franska". Likadant här - sonen skriver till Murmur och Murfar ;-)
Malin 2 - Kul att höra om hur det är i Canada. Samma sak tror jag man faktiskt hâller pâ med i Sverige just nu. Man tar bort julgranar frân torg bl.a.
Intressant att höra om dina barn, annars brukar man ju höra att det äldsta barnet pratar bäst och det yngsta sämst. Men det har säkert ocksâ att göra med deras inställning och personlighet, som du säger.
Amy - hej och välkommen hit!! Vad roligt med sâ lânga och intressanta kommentarer! Jag hâller verkligen med om att det gäller att visa att sprâket kan snvändas till nâgot. Alltsâ, det här är inte bara mammas eller pappas sprâk, utan ett helt land och massor av intressanta männsikor talar det ocksâ. Viktigt ocksâ att träffa andra barn som talar sprâket.
Amy - Och tack förresten :-) Kul att du gillar bloggen.
Det där med att man har sämre ordförrâd inom olika omrâden när man är tvâsprâkig upplever jag ocksâ. Jag kan inte mânga blommor pâ spanska, t.ex. Pâ svenska kan jag inte nya uttryck som att saker gâr fetbort osv...
Ingalill - Välkommen hit och tack!!
Oj, det var verkligen mànga sprâk! Kul att höra om hur ni har det. Den där "skamkänslan" som du skriver om eller kanske hellre oviljan hos barn att vara annorlunda och ha ett "konstigt" sprâk är ganska vanligt hos tvâsprâkiga barn. De kanske förnekar ett av sprâken under en tid och det har ofta med funderingar över identitet och tillhörighet att göra. Sen är ju barn ocksâ sâ olika som individer.
Glad midsommar till dig ocksâ!!
Lisa - Förstâr precis vad du menar, danska är lätt att förstâ men ocksâ lätt att missförstâ ;-)
mitt månadens inlägg är här! http://hallo.blogg.se/1182463294_tvsprkighet.html
Jag förstår att det inte funkar så bra att alltid tala svenska med sonen. Måste bli konstigt när din man inte kan svenska och ofta umgås man ju hela familjen.
Jag tycker ändå det verkar som om din son förstår det mesta och en längre vistelse i Sverige någon gång i framtiden skulle säkert få honom att prata flytande.
Jove - Kul!
Therese - Ja, i âr ska vi t.ex. vara i Sverige i nästan tvâ mânader, och sen följer min mamma med oss ner hit i ett par veckor.
Jag tillhör dem som träffat en kille, Miguel, som var bitter över att hans pappa inte talat spanska med honom. Miguel läste spanska på universitetet med mig och andra helsvenska svenskar, han var duktigare än oss andra, men fick nog också kämpa. Jag tror att det är en gåva man kan välja att ge sina barn, men en gåva som är mycket krävande av en själv. Jag förstår att det inte kanske funkar i längden att vara benhård när andra är med (inkl barnets andra förälder, det vet jag att jag inte klarar), men, jag hoppas att jag kan ta fighten att i _alla_ lägen som jag är på tu man hand med min son prata på svenska (iallafall om det är minoritetsspråket där man bor. Skulle vi bo i sverige skulle jag bli tokig om min stackars son inte skulle lära sig katalanska, så då skulle jag nog kunna frångå en-förälder-ett-språk regeln...)
Som sagt, det är inte lätt, men, jag tror att man i längden vinner på att göra en ansträngning när barnen är små. Sen är det försent... Vet ju inte vad det innebär när du säger att du försöker prata lite svenska varje dag med din son, blir det allt tid ni tillbringar ihop ensamma? Eller talar du även spanska med honom när ni är ensamma? Det är ju det enklaste har jag förstått, på alla dem som har "gett upp" och talar på det språk som barnen tilltalar dem. Men, det är enkelt när konversationen består av:
min son: caca
Jag; jaha, bajs
Han: caca
Jag: bajs. Har du bajsat? Nähä.
Han: caca
Jag: bajs.
Det blir nog svårare längre fram ;-)
Monica - *asg* Ni är pâ hög nivâ hör jag! Jag tycker att du har tänkt jättebra, och dessutom âker ni ju ganska ofta till Sverige och har kusiner osv...
Jag har inte "gett upp", och sen fyraârsâldern kunde D hâlla isär sprâken. Men svenskan är mycket enklere och han tilltalar själv alltid mig pâ spanska. Men om jag tilltalar honom pâ svenska fâr jag svar pâ svenska. Sâ här kan det lâta hemma hos oss:
-Mamá, hoy me dijo Javi: ¡Yo chuto mucho más fuerte que tú y corro más!
-Jaha, men dâ kan du väl bara säga: ¡No importa, lo importante es divertirse y que juguemos todos!
Jag tycker personligen att det är synd när föräldrar inte talar sitt eget modersmål till sina barn, men självklart är det viktigaste ändå att allt som görs känns naturligt. Annars blir det bara konstigt.
Mycket intressant skrivet! Jag har alltid haft den åsikten att föräldrarna ska tala sitt modersmål med barnet när det är litet (typ innan skolan börjar), men kan förstå att det blir komplicerat i vissa situationer. Det viktigaste är att göra så som känns bäst för en själv och ens familj. Det finns alltid experter som har en massa synpunkter (som det där med att mata bara var fjärde timme, det är ju horribelt!), men jag tycker att man ska "följa sitt hjärta". Jag känner familjer som har tre språk i sin vardag och det fungerar alldeles utmärkt.
En aspekt som du inte hade med är ens egen förmåga att tala språket. Om du inte hade varit så duktig på spanska hade situationen kanske varit en annan.
Haydee - Ja, just det. Spanska kändes faktiskt mest naturligt för mig just dâ. Men alla barnvisorna blev pâ svenska ;-)
Puman - Följa sitt hjärta är ett jättebra râd. Spanska var ju som mitt modersmäl, jag hade bott här i tio âr när jag fick barn.
Nä, just det, ingenting är gratis! Det är det jag har lärt mig på det här resan. Det låter så romantiskt - man får ett språk gratis. Men som sagt, ingenting är gratis.
Med risk för att jag inte läste hela ditt inlägg och alla dina bakomliggande motiv - men jag tycker inte det är rätt om barnet skulle förlora sitt modersmål.
Vill bara berätta kort om min franske vän - han växte upp med en fransk mamma och en portugisisk pappa. Pappan som hade kommit till Frankrike för att göra uppbrott mot allt portugisiskt vägrade prata ett enda ord portugisika med sin son. Resultatet blev att han inte kunde kommunicedra med sin morfar - det skar sig mellan far och son - och att han sen ägnade sitt liv åt att lära sig portugisika och andra språk som vuxen. Tyvärr hann hans morfar gå bort innan han pratade tillräckligt bra för att kunna kommunicera med honom. En tragedi som drivit honom att blanda i så många språk i sitt som bara är möjligt. Idag väldigt harmonisk - men varför göra detta mot sin son. Jag upplever det som orättvist mot sonen.
Särskilt bland spanskättlade vänner jag har i Sverige så är det många som använt sin tvåspråkighet till att välja alternativa karriärvägar när det varit svårt o hitta jobb i Spanien.
Kalle
Tolken - Nej, det är det jag menar. Det lâter väldigt enkelt och romantiskt, men även helsvenska familjer utomlands stöter pâ problem. Barnens personlighet och funderingar runt tillhörighet osv spelar ocksâ in. Sen skiftar allt ofta med âldern.
Kalle - det jag menade med hela inlägget är att det är sâ svârt att säga att nâgot är "rätt" och "fel". Om du ser pâ vad som sades för tjugo âr sedan, var det helt annorlunda. Och tittar du pâ familjer med fler sprâk, ser du att det i praktiken finns lika mânga modeller som familjer.
Varför? Precis som du säger har vi olika motiv och en del har helt enkelt mer kontakt med sin familj än andra.
Att tappa sitt modersmâl är ju trist, men min sons modersmâl är ju inte svenska utan spanska. Man blir dessutom inte svensk bara för att man pratar sprâket, det är sâ mycket annat som ligger bakom.
Gud vad glad jag blev att hitta någon som tänker självständigt! Jag bor i England och har nu en snart två årig son. Engelsk släkt och vänner har nu börjat att kritisera mig för att jag har beslutat att inte aktivt lära min son svenska. Jag är så less på den här bandwagonen alla måste hoppa på "ooh, you are DEPRIVING your son of a second language!" Vi har nästan inga band med Sverige längre, vi träffar min halvsyster kanske en vecka om året, högst. Vi har inga svenska anknytningar här i England heller. Jag tar hand om min son själv, han går inte på något dagis eller så. Om jag ska börja prata uteslutande svenska med min son, så kommer svenska att bli hans första språk. Jag har svårt för att se att det skulle vara en fördel för honom att komma ut i det engelska samhället och tala svenska! Vad kommer han att ha för motivation att underhålla sin svenska, när ingen annan än jag talar det? Och som sagt här tidigare, min man kan ingen svenska och det kommer att bli någon sorts segregation inom familjen. Jag kunde hålla på för evigt om olika nackdelar och kan inte tänka på någon fördel alls att lära sonen svenska nu, särskilt som han är sen i språkutvecklingen redan som det är! Jag kunde förståss ta ett jobb, och spendera hela lönen på att sätta sonen i ett svensktalande dagis (om det existerar), men jag tycker det är mycket skrik för lite ull. Svenska är precis inte något världs språk, jag tvivlar på att han skulle ha en enorm nytta av det i sitt professionella liv. Jag kan också lära honom svenska när han blir lite äldre, om han vill. Det hade varit skillnad om vi haft en stor, italiensk:spansk:fransk familj där grannies och nannies kan tala sitt hemspråk med barnen. Jag blir så frustrerad av att bli sedd som en dålig mor/ett dumhuve, för att jag har tagit det här beslutet. Jag har läst flera böcker om tvåspråkighet och forskat på internet och har inte tagit beslutet på något himla infall! Och tro inte att någon av släkt och vänner här kan bry sig om att lära sig lite svenska inte! Men kritisera det går bra! Usch vad jag är arg! Skönt att läsa inläggen här!
Post a Comment