Thursday, May 17, 2007

Ring hem

Det är ganska fantastiskt att fundera över hur mycket mobiltelefonen har betytt för alla som är pâ resande fot. Plötsligt har den blivit helt oumbärlig, och man undrade hur folk kunde resa förr utan att kunna bli nâdda var som helst, när som helst. Eller var det kanske det som var en del av tjusningen med att resa?

De av mina kompisar som har lite större barn, funderar pâ att ge dem mobiltelefoner inför skolresorna. Hur ska de annars kunna nâ dem? Förr när man reste försvann man, och familjen fick hâlla till godo med nyheterna de fick när man kände för att leta upp en telefonkiosk och när man hade växel. När jag tâgluffade till Spanien med tvâ kompisar -86 fick vâra föräldrar nöja sig med att veta att vi levde nâgon gâng i veckan. Dâ gick vi till den gröna, halvt sönderrostade telefonkiosken pâ gârden och försökte säga nâgra meningar innan automaten hade ätit upp vâra 25-pesetasmynt.

En annan kompis till mig âkte jorden runt i början av nittiotalet, och var borta nästan ett âr. Dâ fick man en lista pâ vilka olika ställen man kunde skriva brev till; postboxar i Mexico, Los Angeles och Fidji. Sedan öppnade hon breven när hon kom dit. Ibland fick man nâgot salt- eller vinfläckigt vykort som var stämplat flera veckor tidigare. Nu fâr folk filmer pâ hur kompisarna hoppar i poolen eller âker skidor precis när det händer. Eller mobilsamtal: "Bengan! Jag är uppe i Frihetsgudinnan!" Kul! Fast kanske inte sâ spännade.

En stor fördel för oss som bor i Spanien är att man kan ringa sin sena lunchdate och undra var han/hon hâller hus. Förr fick man snällt vänta, eller bli sur och gâ därifrân. Man kan ocksâ ringa när man hamnar i en trafikstockning, nâgot som är ganska vanligt här nere. De som reser i jobbet, fick för bara nâgra âr sedan ringa hem och berätta vilket hotell de var pâ, nummer och rumsnummer. Nu är det bara att ringa när som helst. En ganska bra uppfinning, trots allt.

14 comments:

Celia said...

Ja, visst försvinner kanske viss spänning. Samtidigt finns det olika sorters spänning, varav en viss man kan klara sig utan. Och ibland när jag reste som tonåring längtade jag hem och kunde nog ha uppskattat en mobil. Då var telefonkort en kär ägodel. En närstående sjökapten hörde sällan av familjen när han på 1960-talet kunde vara till sjöss i över ett halvår. Och de hörde knappt något från honom. Nu kan han ringa var han än befinner sig i världen, i princip, och jag tror att alla är glada över det. Jo, jag håller med dig om att det är ganska bra med mobil - man kan ju stänga av den om man vill gömma sig.

Thérèse said...

Man klarade sig utan att bli nådd jämt för inte så längesen även om det är svårt att förstå idag. Jag gick hemifrån utan mobilen igår och blev riktigt orolig. Skadad? Nej men jag är noga att ha med den så dagis och skola ska kunna ringa om det är något. Fast det brukar dom aldrig göra , hittills har inget allvarligt hänt på dagis eller i skolan

Anonymous said...

Jag blev mobilfrälst när jag bodde i USA under 9/11 attackerna. Vi såg på TV hur folk berättade att deras anhöriga ringde till dem från sina mobiler när de sprang ner för trapporna i WTC och från många andra ställen i NY. Dte var så tydligt hur viktigt det var att kunna ringa, vart man än var, för att säga "jag älskar er" till sin familj och också kunna meddela om man var OK, att man hade klarat sig. Sen den dagen går jag aldrig hemifrån utan min mobil om inte min familj är med mig.

Efter att jag har fått barn känns den också ännu mer viktig. Jag vill kunna bli nådd direkt om det händer mitt barn något. jag tror att många idag upplever världen som mer farlig än förr, och då blir det viktigare att vara nåbar.

All ny teknologi skapar nya behov, som i efterhand undrar hur man klarade sig utan. Tänk så mycket lättare det är nu att hitta information om saker när man kan gå och googla det man är intresserad av jämfört med när man var tvungen att gå till biblioteket och hoppas att det fanns någon någorlunda uppdaterad bok i ämnet. Fast det ställer ju också stora krav på oss att kunna sortera genom informationen och kunna vara kritisk till källorna.

Dina said...

Ja, mobiltelefonfrälst är även jag. Men ibland är det ju retligt, t.ex. när mannen ringer och är sur för "jag har ringt massor av gånger, var är du? Vad gör du??" Och så kanske jag bara var trött och låg och vilade, eller var i affären och inte hörde telefonen. Måste man alltid vara tillgänglig tänker jag?

Här i Malaysia är de stenhårda med mobiler och bilkörning, man måste ha hands free, annars får man böta. Och som i de flesta asiatiska länder är böterna höga på oönskat beteende. Så nu har jag min hands free i bilen, jag brukar passa på att ringa när jag ändå kör, då får jag åtminstone prata i fred för barnen :-) Men helt trafiksäkert känns det inte.

Anna Malaga said...

Celia - Just för sjömän mâste det ju vara en otrolig skillnad. Eller för fiskare, som kommer bort sig i dimman. "Jag är Ok", är sâ lätt att säga nuförtiden.

Therese - Ja, jag känner mig naken utan mobilen. Nästan ;-) Min son var ganska vild i treârsâldern och slog upp bâde hakan och ögonbrynet pâ skolgârden, sâ jag har fâtt samtal ibland.

Tuttan - Ja, usch! Jag ryser fortfarande när jag tänker pâ tjejen som talade in ett meddelande i ett rum fullt av rök. Och mânga andra som kanske hann säga farväl till sin familj.
Men jag hörde att mobilnätet helt klappade ihop senare, för att alla ringde för mycket?
Jag glömmer aldrig bilderna frân 9/11, det hände precis innan trenyheterna här.

Dina - Ja, här fâr man ganska höga böter om man kör med mobil. Det är ganska kul att se spanjorer som pratar när de kör eller gâr, för de fäktar med händerna lika mycket ändâ..:-) Lite farligt att köra dâ, kanske.
Min man har ocksâ blivit mobilhysteriker och jag fâr knappt gâ ut med soporna utan mobil.

Anonymous said...

Jag haller med om att oftast ar det mycket praktiskt med mobiltelefon; sarskilt nar man ar pa utflykt eller pa resa. Men i vardagslivet tycker jag att faktiskt att manga overdriver mobilanvandandet. En gang pa bio (i Sverige!) satt jag bredvid en person vars mobiletelefon borjade ringa och kvinnan ifraga fiskade upp den ur handvaskan och SVARADE med hog rost: NEJ JAG AR PA BIO SA JAG KAN INTE PRATA NU! Grrr... hon kunde val bara ha stangt av den?! Pa pendeltaget har i Italien hander det alltsomoftast att jag hamnar bredvid nagon som pratar hogljutt i mobiltelefonen om rena privatangelagenheterna, eller t.o.m gralar med partnern... Jag tycker faktiskt att det ar lite oforskamt att tvinga pa sina medpassagerare sina egna konversationer. Jag ar dessutom overtygad om att manga samtal rings helt i onodan just darfor att man faktiskt alltid har mobilen till hands.

Anna Malaga said...

Karin - hehe, just det. En del är nog rädda för att stänga av. Man MÂSTE finnas där jämt, liksom. Även om det är för att säga att man inte har tid just dâ.
Senast jag var pâ begravning var det en som tog ett samtal medan prästen pratade. Han gick visserligen ut, men i alla fall...

Anonymous said...

En ganska bra uppfinning, trots allt, ja. Men vad bekväma vi blir.

När jag var liten och gick ensam på bio med mina kompisar, var föräldrarna tvungna att kolla när bion skulle var slut, och då stod de snällt därutanför och väntade när man kom ut. Numera plockar man bara upp mobiltelefonen och säger att man vill ha skjuts hem.

Ofta när jag är ute på promenader, så lämnar jag telefonen hemma, bara för att det är så skönt att vara utan den. Det har faktiskt också hänt att jag stängt av den när jag är hemma. Bara för att slippa bli nådd ibland. De som verkligen behöver få tag i mig har ju mitt hemnummer... Men ibland får jag sådana tankar att det är lika bra att ta med telefonen, man vet ju aldrig om något händer och så vidare... Hur tusan gjorde man förr? Jag var ändå tonåring några år utan mobiltelefon, men har ändå nästan glömt hur det funkade.

Anna Malaga said...

Johanna - Vad man gjorde förr? Man ringde hem till varandra (sâ man kände allas föräldrar) pâ en gräslig grâ telefon med en rund platta. Om numret hade höga nummer, fick man vänta en evighet pâ att skivan skulle "hacka" tillbaka. Under telefonen hade man en liten telefonbok med allas nummer.
Sen skrev man medelanden pâ lappar: Pelle har ringt, han kan inte komma i morgon osv
Lâter kul, va?
När man plötsligt fick telefonsvarare var det jättespännande att komma hem och lyssna.

Carin said...

Mobilen har gjort oss latare och vi planerar mindre, man bestämmer ju aldrig nåt förrän i sista sekunden, dvs exakt när och var man ska ses eller göra nåt. Men det är ju rätt skönt med den friheten. Och skulle jag skicka ut mina framtida barn i världen skulle jag gå under utan att få ett sms varje dag. Tänk att våra föräldrar överlevde! Och tänk att man överlevde utan telefon, mitt första år hemifrån hade jag varken fast eller mobiltelefon. Men å andra sidan gick jag fortfarande på gymnasiet och man träffade sina kompisar varje dag och kunde göra upp kvällens planer. I övrigt var det lappar på dörren som gällde :)

Anonymous said...

Eller göra som jag imorse som ringde min borttappade man pâ mobilen när vi storhandlade.......

Dosiss

Anonymous said...

Ja, mobilen har ökat vår frihet, ett klart plus. Och äventyr finns det nog alltid kvar för den som vill leta upp dem. Enda lilla nackdelen är väl just det - att man blir så dålig på att planera. Alla tar för givet att man kan ringa och säga "du, jag blir 10/20/30 minuter sen... det är OK va?" Istället för att räkna med lite marginal som man gjorde förr för att vara där i tid. Kan vara lite irriterande. Jag har exakt samma ovana själv, för den delen.

Anna Malaga said...

Carin - ja, hur överlevde vâra föräldar? Fast de hade ju inget val, liksom..
En sak jag och en kompis brukade göra pâ gymnasiet, var att ringa varandra efter skolan. Alltsâ vi var tillsammans hela dagarna och ringde varandra när vi kom hem och satt och snackade i timmar. Jösses vad töntigt!
Dessutom bodde vi ca 300 meter frân varandra.

Dossis - Haha: "Jag är vid tvättmedlet, var är du?"

Sofia - Ja, och mânga samtal är extremt onödiga. Min man brukar ringa och säga att han är pâ väg hem. Jaha, och?

Anonymous said...

Just ja, tack för påminnelsen, så gjorde man ja. Det där med att man kände allas föräldrar är ju sant. Visserligen skulle väl ingens föräldrar svara om jag ringde hem till någon idag, eftersom mina kompisar sällan bor hos föräldrarna. :) Men ändå.