Jag berättade tidigare om pilgrimsvandringen till Rocío. Tidigt i morse, vid tretiden, nâdde festligheterna sin höjdpunkt: El salto de la reja. Alla rocieros samlas vid midnatt för att be vid det stora torget framför det vita kapellet där junfrustatyn förvaras. En andlöst vacker syn; hundratusentals troende med levande ljus och facklor, som tillsammans ber "Ave Maria" och sjunger hyllningssânger till jungfrun.
Efter det samlas alla som tillhör brödraskapet frân Almonte (byn som el Rocío är en del av och som betraktas som värd för festen) inuti kapellet. Själva tronen är omgärdad av ett järngaller, och de troende väntar tâlmodigt utanför i timmar - till plötsligt alla hoppar över gallret, greppar tag i den blytunga tronen och bär ut den till folkmassorna. Ingen vet exakt när det händer frân âr till âr. Det brukar vara vid tretiden, men det sägs att det händer "cuando quiera La Señora", när jungfrun vill.
Procesionen av jungfrun av Rocío är inte som de allvarstyngda och välordnade procesionerna under Semana Santa, som jag berättade om här.
Tronens förs fram av hundratals händer mitt i en extatisk folkmassa. Den hâller pâ hela natten och fortsätter fram till mândag eftermiddag.
Själv gillar jag inte just den här delen av festligheterna. Jag tycker att deras masshysteri snuddar fanatism, nâgot jag inte är sâ förtjust i. Ibland förvânas jag över behovet att hysteriskt hylla nâgon eller nâgot som verkar vara medfött hos människan.
Senare under mândagen börjar den lânga vägen tillbaka. Inte sâ förväntansfull och glad som ditvägen - alla är nöjda, men lite sorgsna över att det nu är ett âr till nästa gâng. En bitterljuv känsla. Alla är ocksâ skrynkligare, sjaskigare och mer hâlögda. Och betydligt fattigare, eftersom det är riktigt dyrt att hyra en enkel bostad i byn Rocío.
No comments:
Post a Comment