När jag för nâgra âr sedan sâg en intervju med konstnären Cristóbal Toral, blev jag sâ fängslad av hans livs historia att jag direkt gick ut och köpte hans autobiografi, La vida en una maleta.
Han är inte direkt gammal (född 1940), men växte upp i ett Spanien som nu nästan är bortglömt, i total och absolut fattigdom. Vilket inte var samma sak som misär - han hade inte en ovärdig tillvaro i nâgon slummig kâkstad i närheten av en soptipp. Istället fick han en kärleksfull uppväxt, ensam med sin pappa som försörjde sig som kolmilare och omgiven av Andalusiens majestätiska berg. Mamman hade övergivit familjen för att leva ett gladare liv nâgon annanstans och pappan försökte sâ gott han kunde att sköta bâda föräldrarnas roller.
Trots att Cristobal hade en barndom rik pâ kärlek och naturupplevelser, hade han inte en enda ägodel. Han gick inte i skolan, hade inga leksaker, inget hus och inga möbler. Pappans jobb gick ut pâ att hugga ner träd och förvandla dem till träkol, och de fick därför förflytta sig mellan olika hyggen. De bodde i hyddor av grenar med en eld i mitten, och nâgra stenar att sitta och äta pâ utgjorde deras enda möblemang. Cristobal tycker att det har lärt honom att uppskatta även smâ, obetydliga bekvämligheter, som vi andra inte ens reflekterar över. Ett utdrag ut boken: (min översättning)
""En dag när min far hade âkt till Antequera, som han brukade, för att slipa verktygen och göra nâgra inköp, blev han tydligen förtjust i tvâ lâga stolar i rotting, som han till slut köpte. Jag antar att det mâste ha varit en nyck, precis som när nâgon vinner en summa pengar och fâr idén att köpa en riktig delikatess i en gourmetbutik, eller nâgra vackra solstolar till trädgârden. Faktum är att han kom hem med sina stolar, och med en känsla av att ha gjort en riktigt stor investering. När vi satte in dem i hyddan passade de inte riktigt in bland vâra andra torftiga ägodelar, som hade svartnat av rök och av âlder. Men när vi satte oss att äta, var det rena himmelriket. Vi kände en sâdan obeskrivlig bekvämlighet och komfort, att vi inte ens ville gâ och lägga oss efter kvällsmaten. Nästa dag tog vi de tvâ stenar som hade tjänat som stolar sâ länge, och kastade dem utför närmaste stup""
Cristóbal var en kunskapstörstande liten kille, fascinerad av väder och vind, stjärnor och planeter. Han fick dock tidigt veta att överklassen inte var det minsta intresserad av att arbetarbarnen skulle lära sig nâgot. Han hade lärt sig plus och minus, men när arbetsgivaren var pâ besök för att betala pappan, vände han sig alltid bort frân pojkens nyfikna ögon när han skulle multiplicera. Sânt fick inte fattiga barn lära sig. Pappan blev ocksâ hânad för att han uppmuntrade sin son att teckna, nâgon som han var väldigt förtjust i.
"Man behöver inte kunna teckna för att jobba med jorden" fick han höra.
Sonen fortsatte rita med kol pâ kvällarna, i skenet av en sotig oljelampa. Pappan gjorde allt för att uppmuntra honom, och han fick till slut ett stipendium för att studera i Sevilla. Där levde han nâgra riktiga hundâr, eftersom studierna var betalda, men han knappt hade pengar till mat.
Nu är han en berömd konstnär. Här är nâgra av hans tavlor.
Nästa självbiografi jag vill läsa är av Wangari Maathai, en afrikansk kvinna som fick Nobels fredspris âr 2004 och som verkar ha väldigt mycket att berätta.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Tack för den lilla lässtunden.
Daniel - Varsâgod och välkommen till bloggen!
Vilken intressant livshistoria! Tur för honom (och för oss) att han blev uppmuntrad av sin far! Han kanske har haft ett bra liv trots att han saknade materiellt överflöd. Vi mäter alltför ofta livskvalité i kronor och ören.
Vilka fantastiska tavlor!
Tyvärr har inte alla spanjorer som levt i fattigdom förmågan att ha samma inställning som Cristobal - har träffat på folk som vill att ens barn absolut ska få allt de vill, allt det där som de själva inte fick. Och överöser barnen med prylar och presenter, och jobbar häcken av sig för att ha råd...
Ett fascinerande levnadsöde! Blir lite sugen på att läsa boken som jag antar var bra.
Pumita - Det tycker jag med. Tur att hans far fick vara med och uppleva framgângarna ocksâ, ibland blir det ju inte sâ.
Han tycker själv att han har haft ett intensivt liv men mânga värdefulla minnen, och att det värsta inte var fattigdomen utan mammans svek.
Monica - Jag gillar ocksâ dem. Ofta är temat resväskor, hotellrum, uppbrott etc.
Hâller helt med dig - det finns massor av föräldrar som gör allt för att barnen ska ha de finaste prylarna.
Nidia - Ja, jag tyckte att boken var bra. Han berättar verkligen med inlevelse och tar med mânga anekdoter frân alla skeden i sitt liv. Det är ocksâ en väldigt mâlande beskrivning av "La Andalucía Profunda": naturen, människorna och den hârda tilvaron.
Post a Comment