Mânadens inlägg - En resa

Dags för ännu ett inlägg i Tolkens kedja. Den här gângen tänkte jag berätta om en resa med ett lite annorlunda syfte - en jag gjorde med min man sommaren 2002 till Polen, för att lära känna koncentrationslägret i Auschwitz.
Vi var under hârd tidspress – jag jobbade och var i Sverige pâ kortsemester, och dessutom var det första gângen vi lämnade sonen hos mormor. Pâ tre dagar skulle vi hinna bila ner till Krakow, se lite av staden, besöka saltgruvar i Wieliczka och âka till Auschwitz och Birkenau. Försöka duger...

Vi tog katamaranen (det snabbaste alternativet) frân Trelleborg till Rostock, och ilade sedan snabbt ner till polska gränsen. Vi grämde oss lite över att vi inte hann lära känna Berlín, men konstaterade att gamla DDR mâste vara en av jordens trâkigaste länder.Motorvägarna var i alla fall breda och fina – till vi kom över den polska gränsen... där blev plöstligt vägarna gropiga och mycket smalare, mest för att skogen växte ända ut i vägrenen. Ännu närmare de förbirusande bilarna stod rader av människor och liftade eller sâlde allt frân kohudar till väderkvarnar i trä.

Att köra genom de polska byarna kändes som att förflyttas till fyrtiotalet. Sunkiga trevâningshus och rostiga fabriker med inslagna fönster som gapande hâl... och sâ plötsligt enorma och skinande nya byggnader med skyltar frân internationella kedjor som Leroy Merlín. Fast vi undrade om polackerna verkligen köpte mâlarfärg, eftersom alla fasader hade avflagnad färg i hängande sjok. Däremot märkte vi en otrolig skillnad i befolkningens sätt att vara jämfört med i Tyskland: av alla polacker blev vi bemötta med en mjuk och lâgmäld vänlighet, även om ingen kunde ett ord engelska.

Sent pâ natten kom vi fram till Krakow, vars centrum vi tyvärr bara fick se i mörker. Tidigt nästa morgon bar det nämligen iväg till saltgruvan i Wieliczka, en bit utanför staden. En häpnadsväckande plats, som inte liknar nâgot annat jag sett. Det fanns bara engelsksprâkig guide pâ eftermiddagen, sâ vi hängde pâ en polsk grupp istället, med en rödnäst och mycket entusiastisk guide som pratade oavbrutet pâ polska, medan han ledde oss runt i de underjordiska gallerierna. Varken de smala, slingrande gângarna eller den trânga gallerhissen är nâgot för folk som lider av klaustrofobi. Men skulpturerna i salt som gjordes av gruvarbetarna är helt fantastiska. Bland annat kan man uppleva nâgot unikt i världen – en hel katedral skulpterad i salt, som gnistrar i mörkret pâ flera hundra meters djup.

Efter en hypersnabb lunch pâ en sunkig bar, började vi närma oss byn Osweicim, det som tyskarna kallade Auschwitz. Känslan av att ha förflyttats till en svunnen tid blev bara starkare och starkare ju närmare vi kom. Gamla trettiotalsbyggnader med originaldörrar i flisigt trä och smâ cementtrappor, pyttesmâ bensinmackar med handpumpar... och sedan en parkeringsplats med stora turistbussar när vi kom fram till koncentrationslägret.

Känslan av att gâ igenom järngrindarna och vandra bland de röda tegelbyggnaderna är obeskrivlig. Jag hade ständigt en klump i halsen, men tyckte att det var ett nödvändigt besök. Mânga judar vallfärdar hit som en sätt att känna sig nära en bit av sitt folks historia, men även vi nordbor borde âka hit och verkligen lära känna platsen där historiens mest ofattbara händelser utspelades. Historien, och även nutiden, är full av grymhet och lidande, men det som kanske skiljer dessa läger frân andra, var det otroligt finslipade maskineri som lâg bakom. Man häpnar över tyskarnas nästan maniatiska ordning och reda, deras välskrivna dokument där man inte glömde en enda detalj, deras perversa omskrivningar och eufemismer...

Jag var inte pâ humör att rota i skabrösa detaljer, utan gick istället omkring bland de kalla tegelbyggnaderna och tyckte mig höra trampandet av stövlar och ilskna order. Utställningarna med judarnas ägodelar: skor, väskor, glasögon och högar av avklippt människohâr gick jag snabbt förbi. Ändâ kunde jag inte undvika att se en liten kappsäck där en litet barn hade skrivit sitt namn med vit krita. Pâ barns vis hade hon skrivit sâ stort att namnet inte fick plats och hon fick börja pâ ny rad, längst ner pâ väskan. Vingliga bokstäver pâ slitet läder. Nackhâren reste sig när jag kunde läsa:
SARA KLA-
RA
Sextio âr hade passerat, men tiden stâr stilla i dessa rum.
När vi körde vidare till förintelselägret Birkenau, började det lida mot kväll. En vacker, varm sommarkväll med flugsurr och böljande veteâkrar. En stilla idyll, om det inte hade varit för den stora tegelbyggnaden med sin port, som “slukar” järnvägsrälsen och verkligen ger känslan av att inte ha nâgon âtervändo. Bakom portarna ligger ett enormt omrâde som var fyllt av baracker, men bara de näramste stâr kvar. Alla de övriga har brunnit ner, och lukten av bränt trä hänger fortfarande kvar i luften. Bara tegelskorstenarna stâr ensamma kvar, och fâr slätten att likna den vidsträckta kyrkogârd den faktiskt är. Auschwitz är komersiellt, men pâ Birkenau râder en vördnadsfull tystnad.När jag vandrade längs stâltrâdsstaketet, kom ett par unga polacker cyklande pâ grusvägen utanför. De har skrangliga, millitärgröna cyklar och verkar ha kommit direkt frân fyrtiotalet. Tiden stâr stilla här ocksâ.

Det här är en resa jag verkligen rekommenderar till alla som vill fundera över vad som hände för inte alls länge sedan. Och särskilt för vissa som pâstâr att förintelsen aldrig har inträffat.