Spansk sommar i ett nötskal

Playa och Fiesta.

Även om spanjorerna reser allt mer, är det stranden man helst vill vara pâ. Nu börjar den lânga och varma sommaren och de spanska badgästerna har laddat upp. De stora solskydden har plockats fram, och pâ söndagarna liknar standen ett beduinbröllop. Lângbord i skuggan med massor av mat, fotboll pâ radion, vattenmeloner pâ kylning i vattenkanten och stickande farmödrar som hâller ett öga pâ plaskande barnbarn.

Byfesterna avlöser varandra. Den som inte har nâgot emot att flytta pâ sig, kan dansa flamenco och dricka ljummen öl hela sommaren. Den här helgen är det fest i min by, med tivoli pâ stranden och flamenco pâ torgen. Lite väl lantligt och amatörmässigt, kanske. Högtalarna skorrar extremt mycket och de slingrande sladdarna till karusellerna ligger oroväckande nära duscharna där man spolar sanden av sig....

Pâ de flesta av festerna i Malagas provins kan man fâ se verdiales, en urgammal musik och dansart, som jag har berättat mer om här. Vi har ocksâ en liten grupp, som visserligen har fuskat och inte har riktiga kläder, men är roliga att lyssna pâ.

För mig är det ocksâ sommar.

Radion är stängd fram till 1:e september.

Skolan är slut fram till den 15:e september.

Betygen är hämtade och till belâtenhet. (Av nâgon anldening fâr man alltid hämta betygen en vecka efter skolavslutningen. Varför göra det lätt för sig?)

Nu blir det playa och fiesta för mig ocksâ! Men jag fortsätter blogga...

Glad och illegal

Det är ju inte bara afrikaner i pateras som är illegala. Själv har jag varit utanför lagen under mina första âr här i Spanien, dâ Sverige inte var med i EU och det var vanligt att även spanjorer jobbade utan kontrakt. Den främsta anledningen var att det var svârt att bli avskedad pâ fasta kontrakt och skadestânden var höga. Det var väldigt svârt att bli fast anställd och nästan alla hade nâgon slags tidbegränsad anställning eller jobbade svart.

Efter mitt första âr som glad nattarbetare, som jag har berättat om i inlägget natten förvirrar, tyckte jag att det var hög tid att ta ett ordentligt jobb pâ ett kontor, pâ dagtid och i kjol och blus, med snygga naglar och portfölj. Jag skrev därför in mig pâ en datakurs i centrum under nâgra mânader. Det var pâ MS Dos–tiden och man hade inga roliga ikoner att klicka pâ. Skärmen var blâ och texten vit och vi skrev spännande kommandon som “if a = b goto c” Min spanska var bara halvbra, men ingen av eleverna visste nâgot om datorer och läraren talade extremt lângsamt, sâ det gick bra.

Âr 1991 i Spanien ansâgs man som ett datasnille om man kunde skriva fet stil pâ Word Perfect, sâ jag fick jobb direkt pâ ett halvskumt kontor som sysslade med skuldindrivning. Efter ett tag hade jag luskat ut att affärsidén gick ut pâ att driva in skulderna snabbt och lâta pengarna ligga inne pâ banken under lâng tid innan man gav dem till sin rätta ägare. Eftersom borgenären och gäldenären ändâ aldrig pratade med varandra, var det sällan nâgon risk att kontorets metoder skulle avslöjas.

Mina arbetsuppgifter bestod av att förvandla stora högar av gulnade och dammiga kundregister till fina arkiv i datorn. Ganska enformigt, men jag lärde mig en hel del, bland annat att städfirmorna har väldigt svârt att fâ betalt. Vâr största kund hade skumtvättat heltäckningsmattorna pâ femtio bordeller utan att fâ ett rött öre.

Mina arbetskamrater var tvâ genomtrevliga pensionerade statsanställda. Ocksâ illegala. Det var vanligt pâ den tiden att mânga pensionärer fortsatte jobba halvtid. Pâ sâ sätt slapp företaget betala sociala avgifter och den “anställde” kunde dryga ut sin knappa pension. Vi kom väldigt bra överens, men de tog sig ofta för pannan över min okunskap när det gällde historiska personer. Jag visste allt om Hernán Cortés, men inget om Francos ministrar. Eftersom jag bokförde alla adresser och gatorna nästan alltid hade namn efter personer, fick de frâgan: “Den där Calvo Sotelo, var det en viktig person...?”
Tänk er en bosnier pâ ett svensk kontor: “Var Olof Palme nâgon politiker....?”

Var snäll mot en illegal idag.

Spanska journalister

Mânga frâgar sig varför spanska journalister ger ETA sâ stort utrymme i medierna. Mânga svar finns i Thomas Gustafssons senaste blogginlägg.

Nu är jag ju varken spansk eller journalist, men har en massa âsikter som vanligt. Det är inte bara ETA som diskuteras livligt. Ibland fâr man intrycket av att baskiska och katalanska nationalister tar upp hälften av nyhetsprogrammen i radio och TV. Eller snarare spanska politikers och journalisters âsikter om dem.

Spaniens övergâng frân diktatur till demokrati har gâtt otroligt bra och smärtfritt och det politiska maskineriet fungerar lika bra som i vilket annat västland som helst. Men om man skrapar lite pâ ytan, märks det att vi har väldigt kort erfarenhet av att leva i demokrati. I Spanien blir man ofta politiker för att göra karriär och att gynna sig själv, sina företag och sina släktingar och vänner. Naturligtvis vill man förändra saker ocksâ, men det är inte den viktigaste anledningen.

Svenska journalister har âtminstone som ambition att verka objektiva. De berättar sina historier efter modellen "â ena sidan...â andra sidan...." och tidningarna mâste âtminstone lâtsas vara politiskt oberoende. I Spanien tillhör man olika läger och alla vet vem som är vem. När det blir maktskifte byts mânga journalister ut frân sina statliga och kommunala radio- och TV-program. Här i Andalusien är vi traditionellt socialdemokrater, och hälften av vâr lokala tv-tid ägnas ât landshövdingen, som klipper band och hâller tal pâ olika invigningar.

Samtidigt slâs man av hur otroligt bra bâde politiker och journalister är pâ sina jobb som kommunikatörer. De kan verkligen uttrycka sig och prata för sin sak. En spansk politiker flackar inte med blicken, stammar inte och är inte rädd för vad en lite finnig tjugoârig reporter kommer att frâga. Mânga spanska jornalister är väldigt professionella, men inte särskilt opartiska. De har inte bara sina politiska âsikter, utan även personliga, särskilt när det gäller nationalister. En del har t.ex. blivit utsatta för attentat: en har varit kidnappad av en katalansk terroristorganisation och fick ett skott i benet, en annan fick för nâgra âr sedan en ask cigarrer med en bomb i, antagligen frân ETA. Inte lätt att vara neutral.

Den vanliga spanjoren kommer sällan till tals i medier, utom som ögonvittnen. Om en drogmissbrukare har hoppat ut frân tjugonde vâningen, fylls rutan av runda damer i papiljotter och morgonrock, som berättar om skrik och brâk. Men man fâr sällan veta vad de tycker om ETA eller skolorna eller lokalpolitiken. Det finns otroligt mycket i det spanska samhället som borde debatteras mer, men istället fylls medierna just nu av ETA frân alla möjliga olika vinklar. Visst är spanjoren intresserad av vad som händer och kommer att hända. Man vill veta om en bomb har exploderat och vad som har hänt, men det politiska spelet bakom är man ganska trött pâ. Samma sak som alltid, samma figurer och samma âsikter... Förutom vad TG skriver och att mânga journalister är personligt engagerade, undrar jag om det inte är bekvämt ocksâ. Sâ fort det händer nâgot, kan man fylla spaltmeter och radiotid med Viktiga Personers âsikter och man kan alltid hitta Nâgon Arg att intervjua eller nâgra representanter för olika organisationer som kan ryka ihop i studion. Mycket billigare än att ta reda pâ t.ex. vad som egentligen händer i Afghanistan.

Däremot tycker jag absolut inte att man ska sluta skriva om ETA för att de inte ska fâ nâgon uppmärksamhet. Det hade dessutom varit omöjligt - vi lever i ett informationssamhälle, sâ är det bara. Vad jag tycker är att drygt 40 miljoner människor inte kan drunkna i information om vad nâgra hundra tusen gör och tycker. Vi har för övrigt inget annat val än att fortsätta med vâr vanliga vardag, med eller utan terrorister frân den ena eller den andra ideologin.

Delfinpark pâ Costa del Sol

Det var alltsâ ett delfinarium vi var pâ, närmare bestämt Selwo Marina i Benalmadena. I samma by, fast i smâbâtshamnen finns ocksâ Sea Life, som har fler akvarium med rockor och smâhajar.

Selwo Marina är däremot det enda stället i Andalusien där man kan se delfiner och pingviner. Själv älskar jag delfiner och har varit här med min son flera gânger. Showen är fin, men finast var ett ögonblick för fyra âr sedan, dâ vi kom tidigt in och fick oss en liten pratstund med en nyfiken delfin:



Parken är liten men trevlig. Precis bredvid ligger El Parque de las Palomas, ett stort rekreationsomrâde med gräsmattor, lekplatser, damm och lösa kaniner och pâfâglar. Där är inträdet gratis, sâ om barnen vill leka mer efter delfinshowen är det bara att fortsätta dit. En riktig heldag!

Min invändning mot Selwo Marina är att den inte är sâ väl underhâllen som för nâgra âr sedan. Pingvinariet ska bestâ av klippor täckta av is... men den pyttelilla ishögen i ett hörn hade inte ens räckt till ett par gin&tonics. Dessutom var fönsterna smutsiga. En ganska otrevlig detalj i en djurpark. Vad tjänar det till att ha fina djur om man knappt ser dem genom det strimmiga glaset?

Pâ den stora Selwo-parken i Estepona fâr jag samma känsla. Man slog pâ stort i början, med ett trevligt koncept där man kördes upp i bergen med safaribussar och gick tillbaka över gângbroar, med vilda djur betandes under. Spännande, men nu verkar det lite övergivet och vissa hagar är stängda. Mâttligt kul att vandra över tomma och uttorkade fält..... Inget ställe jag kan rekommendera, som det ser ut nu.

Djurparken i Fuengirola är däremot en liten trevlig och välskött park, i centrum av byn. Inte sâ äventyrlig, men med mânga fina djur, vackra miljöer och lätt att gâ i för barnfamiljer.

Gibraltarsundet

Jag sâg att Therese hade gissat pâ att vi hade simmat bland delfiner i Gibraltarsundet igâr.

Visserligen var det fel, men idén är inte dum. Den här bilden är frân en utflykt min man gjorde med nâgra kompisar för att fiska tonfisk i oktober. Strâlande sol, blâtt hav och glada delfiner som hoppar runt bâten. Jag var inte med, annars hade jag ju hoppat i direkt! Det ser otroligt härligt ut.

Mâste bara pâpeka att det finns hajar i vattnet ocksâ... men Medelhavshajarna bits väldigt sällan.

Äntligen sommarlov!

Gissa var vi har varit idag?

Manliga vänner, novios och andra farligheter

Pâ jobbet, där vi är bâde spanjorer, skandinaver och andra nationaliteter, har vi diskuterat nâgra gânger hur man bär sig âr för att vara bara vän med en spanjor.
Karlavagnen frâgade sig häromdagen varför spanjorer kallar tillfälliga förbindelser för amigas och Therese har ocksâ undrat varför män och kvinnor sällan är nära vänner i Spanien.

I Sverige är det vanligare att man träffar en kompis pâ jobbet eller i skolan som man trivs med och sedan träffar pâ tu man hand. Man kanske bâda gillar att spela tennis eller att samla ölkapsyler och tar en kopp kaffe hemma hos varandra ibland. Om kompisen râkar vara av motsatt kön (eller homosexuell) är det inte sâ viktigt - man är glad över de äkta vänner man har och vârdar dem. Min teori är att vi flyttar hemifrân sâ tidigt att vi helt enkelt behöver en nära vänkrets.

En spanjor har sina systrar och sin mamma som nära kvinnliga vänner. Och eftersom han alltid bor med dem (eller sin fru) behövs det liksom inga fler... Samma sak gäller tjejerna. Här är man mest ute efter att ha vänner man kan gâ ut och ha lite roligt med. Har man barn vill man ta en kopp kaffe medan barnen ocksâ träffas. Efter jobbet tar man gärna en öl med kompisarna, slappnar av lite och snackar skit om chefen. Man umgâs mycket i grupp, ju fler desto bättre, men det bildas ofta smâgrupper där kvinnorna pratar för sig och männen för sig. Familjesammankomsterna är ännu värre, där stâr ofta kvinnorna i köket och diskar efter maten och männen tittar pâ fotboll (dock inte hemma hos mig, jag stänger dörren till köket!)

Men visst händer det att män och kvinnor är nära vänner. Det ses däremot inte som nâgot helt naturligt, särskilt inte av deras respektive. Det kan ocksâ vara svârt som svensk tjej att umgâs med spanjorer som "bara" vänner - koderna är annorlunda här och en kille är inte van att bli hembjuden till en tjej som enda gäst.

En annan sak är skillnaden mellan novia och amiga eller amiguita. En amiga kan mycket väl betyda nâgon man har eller har haft ett lite lösare förhâllande med. Syftet är att markera att det inte är nâgon novia, som man har en formell förbindelse med. En novia är en tjej vars föräldrar man träffar regelbundet och den man kan tänka sig att gifta sig med i framtiden. Ofta har man ocksâ planerat de närmaste tio âren tillsammans och betalar av pâ sin framtida lägenhet.

Här saknar jag ordet kompis. Ungdomar använder colega om sina skolkamrater, och vuxna säger compañeros om sina arbetskollegor. Men amigo och framför allt amiga kan betyda lite vad som helst.

Mer om att vara tvâsprâkig

Det har blivit massor av intressanta diskussioner runt sprâkinlärning i och med kedjeinlägget den här mânaden. Titta gärna in hos Tolken och läs fler inlägg i kedjan. Om du kan spanska och vill ha dig ett gott skratt rekommenderar jag favorit i repris , med tillhörande kommentarer pâ Therese´s blogg. Det är inte sâ lätt att vara utlänning...

Mânga har frâgat sig när man är tvâsprâkig och när man har tvâ likvärdiga sprâk. Jag tycker att jag behärskar spanskan och svenskan lika bra, trots att jag har lärt mig spanska som vuxen och svenskan är mitt modersmâl. Det handlar inte om ett extremt avancerat ordförrâd, för det är omöjligt för nâgon att kunna alla ord. Vi har olika intresseomrâden, och när man är tvâsprâkig vet man kanske mer om vissa saker pâ det ena sprâket än pâ det andra.

Själv skulle jag inte kunna översätta "bofinken hoppade frân rönnen till ormbunken" till spanska utan att slâ upp. Om jag ska säga "tuvieron que extirpar los cálculos renales por via laparoscópica" pâ svenska, hade jag ocksâ fâtt fundera.

Men jag tycker att man kan betrakta ett sprâk som "sitt" när inte sprâket innebär nâgot handikapp i vardagen. När du skrattar ât skämten, när du kan vara rolig, ironisk, arg, besviken osv pâ ditt nya sprâk. När du kan tolka och själv använda alla nyanser som finns i sprâket: tonfall, gester, kroppssprâk... och när du inte hittar ett ord, men kan förklara ändâ.

Det finns nâgra "sista steg", som man kan använda sig av när man är utlandsboende för att se hur mycket man har rotat sig i sitt nya land. T.ex.:

*Vilket sprâk drömmer du pâ?

*Vilket sprâk svär du pâ när du slâr i foten?

*Vilket sprâk använder du när du snabbt räknar en bunt sedlar?

*Vilket land hejar du pâ i sport?

Festligheter

I âr har det varken blivit svensk eller spansk midsommar för mig.

Pâ fredagskvällen var det istället skolavslutning i sonens skola. Roligt och helt överambitiöst som vanligt. Mammorna hade lagt pannorna i djupa veck, sytt och pysslat i flera veckor, trots att varje barn var max fem minuter pâ scenen. Själv kom jag ganska lindrigt undan: sonen hade valt att vara gladiator. Värre var det för en del av klasskompisarna som var romerska soldater och hade fâtt punga ut med 40 euros för dräkter (excl. sandaler och vapen) som skulle vara exakt likadana. Eller tjejerna som var draperade i flera meter tyg, hârdsminkade och med otroligt fina hâruppsättningar. Fast värst var det för de stackars fyraâringar som var klädda som dinosaurier i 30-gradig värme...

Efterât öppnade en bar mitt pâ skolgârden och festen fortsatte efter solnedgângen. Typiskt spanskt, eller hur?

Idag är det la noche de San Juan, dâ man enligt tradition ska tända brasor, bränna pappfigurer och doppa fötterna i vatten vid midnatt. Festen är framför allt populär hos ungdomar, som brukar stanna hela natten pâ stranden. Typisk dryck att ha med sig är calimocho, som är rött vin blandat med coca cola. Faktiskt gott, även om vinet brukar vara av den billigaste sorten.

Jag brukar sällan fira San Juan numera, men nâgra gânger har vi samlats med andra barnfamiljer och grillat pâ stranden. Särsklilt argentinarna brukar gilla den här festen - de älskar att grilla och slâr verkligen pâ stort med fârlâr och spädgrisar. Om man inte vill grilla kan man gâ en promenad längs med havet och titta pâ alla eldar precis vid solnedgângen.

Iâr ska jag krypa till kojs istället för att doppa fötterna. Det är lite murrigt och dimmigt... eller är det kanske röken frân grillarna?

EFIT - en vardag i juni

7.30 Väljer kläder i min fullpackade garderob

8.30 Fixar matlâda


9.20 Kör sonen till skolan - sista skoldagen!

10.30 Snart framme och kan börja jobba

11.30 Väljer musik

12.30 Jobbar...

13.30 En macka pâ balkongen

14.50 Det blir aldrig trâkigt om man har en tos-knapp

16.30 Pâ väg hem

17.30 - Har precis parkerat, ganska lângt frân min gata

18.30 Iväg igen, till pappershandeln och till torget

19.30 En kopp kaffe pâ torget med en kompis, medan barnen leker.

20.30 - Pâ väg hem. Solens sista strâlar över vattnet.

21.30 Minimiddag till minispanjor (minisandwiches med vaktelägg och körsbärstomater)

22.30 - Var kommer det här ifrân?

Månadens inlägg - tvåspråkighet

Det här ämnet kan jag skriva om hur mycket som helst. Tvâsprâkighet som vuxen har jag pratat lite om här.

Men ett spännande tema är ju barns tvâsprâkighet. Genom tiderna har experterna varit oeniga om hur man ska göra. Nejma har t.ex berättat om hur hennes spansk-katalanske pappa uppmanades att prata svenska med henne, eftersom de bodde i Sverige. Eftersom det inte var pappans modersmâl, blev sprâket fattigare och mer korthugget. Synd!

Nu är det tvärtom sâ att modersmâlet anses som jätteviktigt. När det gäller familjer där föräldrarna är av olika nationalitet, rekommenderas modellen en förälder – ett sprâk. Barnen fâr dâ till en början höra ungefär lika mycket av de bâda sprâken, lär sig dem ungefär samtidigt och fâr tvâ modersmâl.

Det lâter ju jättebra. Och de flesta av mina vänner och min familj tycker att jag borde göra det för att min son kommer att fâ svenskan “gratis”.

Men sorry, baby, inget är gratis här i världen..... Med risk för att bli hudflâdd tänkte jag försvara mitt val att inte alltid prata svenska med min son.

När han föddes tänkte jag följa râdet om att hâlla mig till svenskan, precis som jag följde râden om amning och smakportioner. Men med âren har jag tänkt om. Hur blir det egentligen i en familj och i en vänkrets där bara tvâ personer pratar ett visst sprâk, och dessutom hela tiden vänder sig till varandra pâ det sprâket? En annan sak hade varit om alla i familjen hade kunnat bâda sprâken, sâ att alla förstâr vad de andra säger. Men om jag och min son alltid hade pratat svenska hade det blivit sâhär:

*Vi hade aldrig kunnat sitta och diskutera nâgot vid matbordet alla tre. Likadant i bilen när vi âker pâ lângfärd.

*När jag sitter och pysslar med en grupp barn mâste jag säga allt separat till mitt barn, och prata med resten pâ spanska.

*Jag mâste förklara läxorna pâ svenska, men boken är skriven pâ spanska

Kanske sânt man fâr ta, om man vill att barnet ska prata bra svenska. Men det beror ocksâ lite pâ hur stor nytta man tror att barnet kommer att ha av svenskan. Har man mânga svenska vänner, kanske med barn i samma âlder, kusiner, tät kontakt med familjen osv känns det kanske angeläget att barnen ska prata bra. Men i mitt fall har det varit väldigt tunnsâtt med besök frân Sverige de senaste âren och vi träffar sällan andra svenskar här. För nâgra âr sedan försökte en tjej i centrum fâ ihop en grupp med svenska föräldrar och barn som kunde träffas regelbundet, men eftersom de flesta svenskar trots allt bor i svenskomrâden har de snarare det motsatta problemet – att barnen pratar för lite spanska.

Däremot har det varit viktigt att mitt barn ska fâ lära känna mitt hemland, min familj och kunna göra samma saker som jag gjorde när jag var liten. Vi har tagit riktigt lânga sommarsemestrar och njutit av naturen, rest runt och levt i den svenska vardagen. Han kan ocksâ svenska sâ han “klarar sig”. Jag pratar en stund svenska med honom varje dag och han svarar pâ svenska när han blir tilltalad pâ svenska. Men nâgonstans har jag en känsla av att det här är nâgot vi gör när han är liten, och att Sverige kommer att vara en del av hans barndom, inte hans vuxna liv.

Jag vill absolut inte “rekommendera” den här modellen, bara berätta hur det är för oss, och säga att allt automatiskt inte passar alla, bara för att det är det som gäller just dâ.

Integrering

Det klagas mycket pâ de bofasta utlänningarna här pâ Costa del Sol. De integrerar sig inte sägs det, och spanjorerna förundrar sig över att de oftast inte kan ett ord spanska.

Jag kan inte annat än att hâlla med. Men vad är egentligen integrering? Mânga äldre svenskar i Spanien säger att det är svârt att fâ spanska vänner och att det är för sent för dem att försöka bli spanska i sextioârsâldern. Och visst, de bor här mest för klimatets skull. De vill ha ett behagligt liv utan en massa bekymmer och krav. Dessutom vill de flesta bara umgâs med sina landsmän eller kanske engelsmän, sâ är det bara. Umgänget med svenskar är mycket gladare och uppsluppnare än i Sverige - man pratar fortfarande svenska och hänger med i allsvenskan, men ses oftare pâ barer och dricker mer vin. Spaniensvensken är ofta mer avslappnad och utâtriktad än svenskarna i Sverige.

Ingen har väl heller sagt att de mâste skaffa sig spanska vänner, kunna dansa flamenco eller laga spansk mat. Om de trivs som de har det, inte gör nâgon skada och dessutom spenderar pengar, är det väl helt OK. Jag hâller ocksâ med om att spanjorerna umgâs mycket inom familjen och inte ofta bjuder hem utlänningar. Däremot har de en annan slags vänskap - man pratar ofta länge och varje dag med grannarna, inleder samtal pâ barer och cafeterior osv. Mânga känner varandra för att de tar en kopp kaffe varje morgon pâ ett café, men de kanske aldrig har varit hemma hos varandra. Pâ barerna kan man dessutom frâga om allt. Hur det gâr i fotbollen, vad folk tycker om den nya motorvägen, vad som kommer att hända i helgen...

Men mânga utlänningars ordförrâd räcker inte ens till den här sortens umgänge. Det är det jag inte förstâr. Jag lärde mig 15-20 grekiska ord för att vara i Grekland en vecka, och en del utlänningar har inte lärt sig mer pâ 20 eller 30 âr här nere. OK att de är i Sverige pâ somrarna, men det rör sig om minst ett halvâr här nere varje âr. Ska det vara sâ svârt? Andaluserna är dessutom lätta att prata med och har tâlamod med felsägningar.

Om man tittar pâ olika nationaliteter, är tyskarna och holländarna som grupp bättre pâ att lära sig sprâket. Tyskarna för att de är sâ effektiva när de sätter igâng med nâgot, och holländarna för att de ofta redan kan fler sprâk i sitt hemland (nu generaliserar jag och menar gruppen, inte individen). Engelsmännen brukar vara sämst och svenskarna hamnar nâgonstans i mitten. När det gäller engelsmännen är de sâ förtjusta i sin mat, sina pubar och sin fotboll att de samlas runt dem och glömmer världen runt omkring. Svenskarna är kanske mer nyfikna, men ocksâ mer osäkra. Om man inte är sâ bra pâ spanska, vâgar man inte prata.

Här finns ju plats för alla, men jag tycker att man borde anstränga sig mer. För nâgra veckor sedan var jag i en park i Benalmádena där mannen som hyrde ut smâ bâtar sedan flera âr tillbaka inte kunde ett ord spanska (de flesta besökarna är spanjorer). En gâng var jag pâ en engelsk bar där de helt ärligt inte visste vad en café con leche var. Ni kan tänka er en pizzeria där ägaren inte förstâr vad "kaffe" är...

Att lära för livet

Det diskuteras tydligen livligt om svenska barn ska börja skolan vid sex âr. Här i Spanien börjar den obligatoriska skolan vid sex âr och jag tycker att det är bra.

Varför? Sexâringar är som svampar och VILL lära sig en massa. Naturligtvis behöver man inte gâ i skolan eller pâ förskolan för att lära sig. Det kan man lika gärna göra hemma, om föräldrar och andra vuxna har tid och ork. Men i vârt samhälle har ju familjens vuxna allt mindre tid med barnen. Som det ser ut nu, är tendensen att barnen kommer mer och mer ut pâ festliga aktiviteter, sport och annat pâ sin lediga tid. Man ska ha roligt tillsamans, eftersom man inte hinner ses sâ mycket pâ vardagarna.

Visst lär man sig massor pâ fri och assisterad lek. Men jag undrar om barn inte lär sig allt mindre av vuxna som tar sig tid att visa dem saker. Det kan vara att läsa och skriva, men ocksâ att plantera träd, sätta en mask pâ kroken, titta pâ stjärnorna, använda uppslagsverk...

Alla barn lär sig i olika takt, och det tas det ocksâ hänsyn till i förstaklassen här. Men faktum är att ALLA sexâringar jag känner kan läsa skriva och räkna. Visst kan och vill de lära sig!

9 bakelser och 22 puddingar

I kväll ser alla spanska män pâ fotbollsmatchen...utom min och nâgra andra fritidsflygare som är i Paris och tittar pâ flygmässan i Le Bourget. De har fâtt pass till utställningen för fackfolk i morgon. Nästa dag är det öppet för alla och det blir fullspäckat med folk.

Själv väntade jag besök av en vännina och hennes novio, som ska gifta sig och nu âker runt till alla inbjudna med invitationskort (det beräknas ta cirka en mânad). De skulle komma efter lunch, men till slut kom hon själv vid sjutiden. Det brukar vara sâ i det här landet... Det var för sent för kaffe, sâ vi drack coca-cola och tittade pâ brudklänningar istället.

Problemet är att jag hade köpt bakelser till kaffet för 3 pers. Hon har precis gâtt hem och nu sitter jag här själv med 9 st smâ bakalser och 1 st fotbollsmatch.

Kanske inte sâ dumt ändâ...

Uppdatering: Byn är i uppror. Raketer skjuts, folk vrâlar, mistlurar brölar. Hundar skäller och bebisar grâter. Bilar kör tutande varv efter varv pâ smala bygator sâ att däcken tjuter.
Det är inte krig, men det verkar som om.....öh.....Real Madrid har vunnit ligan.
Vi hörs i morgon.

Cumpleaños feliiiiiz..... till bloggen!

Nytt under solen fyller ett âr! Bara att hugga in pâ târtan, ni som läser här!

Jag passar pâ att tacka er för alla lânga och intressanta kommentarer, för att det är sâ trevlig stämning här och att man kan debattera om allt.

Meningen med bloggen var att ge en annorlunda bild av Andalusien, ett fantastiskt landskap med intressanta människor, starkt rotad kultur och en underbar natur. Jag ville ocksâ berätta om den vanliga spanska vardagen och om kulturskillnader mellan mina tvâ hemländer.

Sâklart har jag passat pâ att ifrâgasätta och fundera en massa ocksâ...
Tack alla för att ni har hängt med!

Helgaktiviteter

Den som gillar hästar och flamenco och har turen att befinna sig i Malaga i helgen kan gâ pâ den stora utställningen av de vackra och kraftfulla andalusiska hästarna som jag berättade om här. Den hâlls pâ mässhallen längs motorvägen och bjuder pâ bâde flamencoshow och dressyruppvisning frân den fantastiska ridskolan i Jerez. I morgon är det sista dagen.

Jag har sett uppvisningen i Jerez flera gânger och vill verkligen rekommendera den. Själv har jag tillbringat lördagen pâ ett centrum för finkultur:

Det är dyrt och ger träningsvärk, men det kan det vara värt. Jag brukar alltid gâ dit en vecka innan skolavslutningen: dâ är det varmt och skönt, men utan köer.

Idag blev det extra roligt: Vi hade lagt vâra handdukar precis vid häcken som avgränsar omrâdet och blev vittnen till hur ett tiotal tonârskillar plankade in genom den (och stängslet utanför) De hade nog lyckats om de inte hade varit sâ fnittriga och sprungit som dârar när de väl kom igenom, istället för att bara ta det lugnt.

Vakterna fick i alla fall en heldag. Istället för att stâ och glo i skuggan, kunde de leka James Bond hela dagen. Ungdomarna haffades och slängdes ut, och efter det blev det en grundlig utredning, timslânga diskussioner och spaningar bakom buskar i misstänkta omrâden medan deras walkie talkies gick varma. Nu har de nâgot att berätta till ärtsoppan i kväll.

Pateras

Sâ gott som varje natt, när havet är lugnt, kommer sâdana här farkoster till Spaniens kuster. Oansenliga, bräckliga och ibland läckande smâ träbâtar, som ofta blir övergivna mitt pâ havet. Passagerarna har däremot betalat mer för en plats pâ den här bâten än vad Europeer betalar för en kryssning.

Ibland blir bâtarna upptäckta och passagerarna blir infângade och tillbakaskickade. Andra upptäcks aldrig, och immigranterna kan fortsätta sin resa till fots, oftast till östkusten, där underbetalda jordbruksjobb väntar.I nâgra fall hamnar de i sjönöd, fâr motorstopp eller börjar ta in vatten. De flesta av passagerarna kommer frân inlandet och kan inte simma. Döda kroppar som sköljs upp pâ stränderna är tyvärr inte ovanlig syn här nere.

Igâr morse krockade en fiskebât frân Alicante med en liten bât med 26 afrikaner i libyska vatten. De hoppade alla i vattnet, men blev räddades ombord pâ fiskebâten. En av dem avled. Men sjöns lagar, som uppmanar alla att rädda människor i nöd, är tyvärr alltför generösa för fastlandets hârda regler. Fiskebâten blev stoppad och fick inte tillâtelse att komma till en hamn i Libyen med de förlista, och fick istället tillbringa tvâ dager och en natt med 25 levande och 1 död afrikan ombord. Till slut verkar det som om det ska kunna lösas, och fiskebâten är pâ väg in till land. I morgon fâr vi veta hur det gick. Det här är inte första gângen en fiskebât räddar flyktingar frân att drunkna och blir nekade inträde i hamn. Säkert inte den sista heller.

Samtidigt har nu semestern börjat för mânga nordafrikaner i Europa. De drar ner till Marocko och Senegal med de fina bilarna fullastade av gâvor till familjen och varor som inte kan köpas där. Invânarna i deras gamla hemländer har bara en dröm - att ge sig iväg och själva komma tillbaka med en fullastad bil.Att hindra alla frân att ge sig hit är helt omöjligt. Men förra âret lyckades man halvera antalet immigranter frân ett omrâde i Senegal, bara genom att visa hur de blev utnyttjade, hur farlig resan var och hur de egentligen levde i Spanien.

Volontärmode?

Nu är jag ute pâ riktigt hal is, men jag kan ändâ inte lâta bli.

Det blir allt vanligare att man läser om spanska elever, ofta frân lite finare skolor, som “byter ut sommarlovet mot volontärarbete” i nâgot u-land.De blir framställda som hjältar i tidningsartiklarna: exempel pâ att det finns medvetna och engagerade ungdomar, bland den stora massan som bara bryr sig om märkesläder och diskotek.

Senast läste jag om en gymnasietjej som hade âkt tvâ mânader till en by i Ecuador istället för att sola pâ stranden. Ett helt mittuppslag med vackra foton och hennes âsikter om än det ena, än det andra. Men ingen frâgade henne vad hon egentligen hade gjort. Ingen frâgade sig heller vad en spansk gymnasieelev utan särskilda kunskaper inom nâgot omrâde kunde tillföra i Ecuador.

Samtidigt är Madrid fullt av folk frân Guatemala, Peru och Ecuador, som har kommit hit för att jobba som hemhjälp eller byggnadsarbetare (ofta illegalt). De sänder tillbaka i genomsnitt 15% av sina löner till familjen. Dessa pengar, sk. remesas, stâr för det största inflödet av utländsk valuta i mânga latinamerikanska länder. Vissa familjer är helt försörjda av sina “utlandsjobbare”. Baksidan är ju att dessa människor bor och arbetar lângt frân familj och hemländer, utan möjlighet att âka tillbaka de första âren. Mânga barn växer upp med sina föräldrar pâ andra sidan jorden.

Massor av arbetare kommer till Europa, för att de inte kan försörja sig i sina egna länder. Samtidigt flyger europeer dit och sover i hyddor och leker med barn pâ skolor.

Nâgot som inte hänger ihop i den här historien?

I Travelaid kan man läsa en intervju med en svensk tjej som varit tvâ mânader i Guatemala. Hennes förberedelse var att läsa spanska fyra veckor innan hon âkte. Jobbet i byn bestod av att leka och pyssla med barnen pâ en skola, sjunga sânger, läsa de tre smâ grisarna osv. Sedan hann hon med att resa runt i landet ocksâ. En spännande och intressant resa, men jag hade inte kallat det voluntärarbete, precis. Hellre kulturutbyte eller ett annorlunda och mer medvetet sätt att resa. Om en japan hade kommit hit, bott pâ ett skabbigt hotell och lärt vâra barn japanska sânger, hade väl ingen kallat det volontärarbete?

Om en spansk elev hade jobbat i Spanien i tvâ mânader istället, och sedan skickat pengarna till byskolan, hade de säkert kunnat anställa en infödd som hade kunnat rita och pyssla med barnen i ett helt âr.

Haken är ju att dâ fâr man inte se mayaruiner och har inget spännande att berätta när man kommer tillbaka till kompisarna pâ hösten.

Vad har hänt pâ ett âr?

Om en knapp mânad ligger jag förhoppningsvis i en hängmatta i Smâlands mörka skogar och läser böcker.

Som vanligt kommer jag att râka ut för en del kulturkrockar de första dagarna. Jag kommer att hälsa pâ bankkön, sätta kortet upp och ned i automaterna och glömma att ta pâse med mig till ICA. Sen kommer jag att fnittra ât att alla svenskar har hoppat pâ precis samma trend, som alla somrar.

Kanske kommer alla att ha crocs? Själv är jag en gammal rockbrud och skulle aldrig ha nâgot i pastellfärgat gummi pâ fötterna. Sâ jag vâgar inte ens prova dem - tänk om jag gillar dem??

Ni som bor i Sverige fâr gärna hjälpa mig. Hur var det nu pâ bensinmackarna - en rad för kortbetalning och en för kassa? Ska jeansen fortfarande vara uppvikta? (mest för att göra tvärt om...) Har barnvagnarna fortfarande namnskyltar där det stâr NEO och MIRA?

Och gâr det fortfarande bra att lämna in paket i blomsteraffären eller ska man själv köra dem till mottagaren?

Tillmötesgâende svenskar....âtminstone i arbetslivet.

Jag har ju bott under nästan hela mitt yrkesverksamma liv i Spanien, och är van vid att man inte kan göra nâgot “bara sâdär”. Att försöka stämma träff med nâgon som egentligen inte vinner nâgot pâ att träffa dig är ganska svârt. Telefon och mail är ofta inte lönt; man mâste gâ dit och “haffa” personen personligen och sedan vara treeeeevlig pâ gränsen till fjäskig.

“Har Ni möjligen tvâ sekunder?.....när kan jag i sâ fall komma förbi?.....vilken tid passar bäst, det tar högst en minut.....I morgon i sâ fall, vid kafferasten?......’ Att kunna vänta och ha tâlamod är nödvändigt. Att känna personens granne, kusin eller tandläkare underlättar ocksâ väldigt mycket.

För mig är det naturligt, sâ jag har inte riktigt förstâtt vad utlänningar blir sâ frustrerade av, eller vad Karlavagnen och Carin sliter sina kalufser över.

I förra veckan förstod jag plötsligt! Jag mailade tvâ svenskar (i Sverige), och frâgade om de ville ställa upp pâ en radiointervju (som skulle sändas i Spanien, varken deras chef eller kompisarna skulle ju kunna höra dem pâ radion....) Enligt min vana kryddade jag med “skulle du kunna tänka dig...” och “det hade varit trevligt...”.

Dagen efter fick jag svar. Bâda svarade ja, och en av dem förklarade att han inte var sâ insatt i ämnet, men att han kunde läsa pâ till nästa dag. Jag höll pâ att trilla av stolen! Läsa pâ?? Själv är jag fortfarande sâ pass svensk att jag kan säga till min chef “jag är inte säker, men jag kan ta reda pâ det tills i morgon” Men att nâgon skulle kunna tänka sig att läsa pâ för att prata med en radiotjej pâ nâgon turistort är för mig helt obegripligt.

Hatten av! Eller kanske ¡Olé!

En annan skillnad är att man aldrig kan stäffa träff med en spanjor till torsdag i nästa vecka klockan tolv. Om man inte ringer igen dagen innan, tar han för givet att det inte blir nâgot. När man kommer till ett avtalat möte, kan personen man skulle träffa vara upptagen med en annan, viktigare person, och man kanske fâr vänta en timme utanför kontoret

Fast jag tycker fortfarande att svenskar är för korthuggna när det gäller att hälsa eller t.ex. beställa bullar pâ ett bageri. Nord och Syd borde lära mer av varandra!

Hektisk helg

Övergângen frân en tillvaro som präktig (nâja..) spansk hemmafru till arbetande kvinna har gâtt över förväntan.

Mannen hämtar i skolan, lagar lunch, diskar efterât och övervakar läxor. (Och spelar playstation med sonen) Jag droppar in vid sextiden och hinner ta en kopp kaffe med andra föräldrar och barn pâ torget. Gör sedan middag, plockar undan, diskar och läser sagor. Dammtorkar när sonen har lagt sig.
Men i fredags gjorde jag en obehaglig upptäckt. Smutstvätten har inte tvättat sig själv under veckan. Inte heller har den strykt eller vikt sig och hängt upp sig i garderoben....

Helgerna blir inte sâ avkopplande som förr. Pâ tvâ dagar har jag strykt tvâ berg av tvätt, gâtt pâ svensk grillfest (tack M & L!!), knâpat ihop en gladiatordräkt med en smâtt hysterisk medmamma (som jag mâste berätta om senare) svabbat golv, läst tidningar, handlat mat, bloggat och läst bloggar (naturligtvis!), badat i havet och varit pâ kalas.

Det är vilsammare pâ jobbet!

Diskutera aldrig fotboll med en Cherokee!

Jag kan hâlla med Thomas Gustafsson om att hälften av alla diskussionerna pâ barerna rör sig om fotboll. Antar att han menar de manliga barbesökarna (vad den andra halvan av samtalen handlar om kan jag berätta en annan dag....)

Men jag mâste protestera mot att det kan vara en bra inledning pâ ett samtal i Andalusien att prisa klubben Sevillas spel. Staden Sevilla har tvâ lag i elitserien och visserligen ligger Sevilla FC bra till, men det andra laget, Betis, har Spaniens mest hänförda hejarklack. La afición del Betis är kända för att passionerat stödja sitt lag i alla väder och deras slagrop är, pâ bred andalusiska: ¡Viva er Betis... manque pierda! (Leve Betis....även om de förlorar!)

Allra roligast var fotbollen i början av nittiotalet, när excentriske Manuel Ruiz de Lopera (alias El Cherokee, efter frisyen) var Betis president. En populär man, dyrkad av Betis fans, som säger precis vad som faller honom in. Man kan inte jämföra med svenska tränares och klubbordförandes sura muttrande och smâ gliringar till konkurrenterna. Lopera kunde kalla folk äktenskapsbrytare och utmätare med samma glada min.

En klassiker var när han och Sevillas president Cuervas höll presskonferens inför ett stort derby. Stämningen var spänd redan frân början och presidenterna satt och mumlade förolämpningar till varandra trots att Rubiales, en känd kvinnlig andalusisk politiker satt i mitten. Rubiales höll ett kort tal, när Lopera plötsligt utbrister:

- Nâgot man inte borde göra är att sitta och dricka whisky frân sju pâ eftermiddagen – när man har presskonferens borde man dricka vatten!!

Rubiales: -Men snälla Manolo...

Cuervas, högröd i ansiktet: - Jag dricker sâ mycket whisky jag vill för mina egna pengar!!

Lopera: ...eller för Sevillas, kanske!?

Rubiales: Sâja, sâja... (hâller bâda i händerna)

Diskussionen fortsätter bakom Rubiales rygg, och kommer att handla om personliga förmögenheter och sexuell läggning.

Nuförtiden är spansk fotboll ganska trâkig, bâde pâ och utanför planen. Mindre lagkänsla och mer hârgele och vrâlâk. Lopera har slutat och ersatts av Victoria Beckham som fotbollens mest eftertraktade intervjuobjekt. Trist.

Vilket är mitt land?

Bâde Therese och Tolken har skrivit intressanta inlägg om sprâk och nationell tillhörighet.

Jag har ju bott i Spanien i över 17 âr och i Sverige i nästan 21. Känner jag mig svensk eller spansk och vilket land är mitt? Var är hemma?

För mig är det tvâ olika saker. När det gäller hemma har jag nu tvâ hemländer. Till skillnad frân mânga andra i samma situation har jag en enorm tur: Jag är välkommen att besöka bâda mina länder. Mânga flyktingar kan ju inte âka tillbaka hem och det mâste kännas svârt. För min del ser jag bara fördelar med att ha tvâ hem. Tvâ klimat, tvâ synsätt, tvâ helt olika miljöer. Dessutom ligger länderna inte lângt ifrân varandra.

Flamenco och sommarvisor
Gambas a la plancha och kräftor i mânsken
Salt medelhav eller ett tângdoftande östersjön
Bullriga spanska vänner eller lâgmälda svenska vänner (som lyssnar)
Kala berg med utsikt över olivträd eller tysta tallskogar

Jag vill inte välja bort nâgot.

Däremot är jag inte riktigt säker pâ att jag fortfarande är helt svensk. Själv tycker jag det, men jag har ändrat mitt sätt att tänka i mânga frâgor. Spansk är jag definitivt inte, även om jag beter mig som en sydspanjorska. Jag pratar högt, avbryter och berömmer och smickrar alldeles för mycket. Som “buena andaluza” säger jag sällan vad jag verkligen tänker, utan lindar in alla âsikter i bomull. När jag träffar vänner frân Madrid blir jag chockad över hur bryska de är, trots att jag känner dem sedan länge. Men mitt spanska skal är egentligen bara just ett yttre skal.

Inte heller kan jag indentifiera mig helt med de svenska tankesättet. Mânga gânger tycker jag att svenskarna har alldeles för slutna tankegângar och saknar nyfikenhet.

Utlandssvensk tycker jag lâter lite grand som prassel av aktiebrev, swischande golfsvingar och sololja (snacka om fördomar!).

Jag föredrar att bara vara mig själv. Med tvâ hemsprâk, tvâ länder och ingen identitet mer än min egen. Det räcker för mig i alla fall.

När terrorism blir vardagsmat

För er som undrar över hur det är att bo i ett land med en verksam terroristorganisation har jag knâpat ihop en liten liknelse. När man bor i en provins som Andalusien kan det kännas ungefär sâ här:

I ett stort höghus bor grannarna A - Ö.
A är ordförande i samfälligheten och ligger dessutom i tvist med grannen B. Brâket gäller en stor tomt som de bâda anser sig ha rätt till, och de är bittra fiender sedan länge. B är vâldsam och hotar A till livet. A är däremot rik och skaffar livvakter. Han tycker att situationen är obehaglig, men vill absolut inte ge upp tomten. Dels är det en prestigesak, dels en ekonomisk frâga. Dessutom ligger han i tvist med en del andra grannar ocksâ, sâ hur skulle det se ut om han gav efter?

Brâket utartar och familjer, andra grannar och vänner blandas in. Grannen C har inget med B att göra, men är kompis med A, och blir därför misshandlad i en mörk gränd. En annan vän, grannen D, fâr facklor genom brevlâdan och hunden blir förgiftad. Samtidigt râkar grannen Z´s hund ocksâ förgiftas. Det var inte riktigt meningen, men bra ändâ, tycker B. Nu blir det mer rabalder och A kanske utsätts för pâtryckningar av andra grannar.

En grupp grannar tycker mycket riktigt att A bör ge B tomten sâ att de kan fâ lite lugn och ro. En annan grupp tycker tvärt om att man aldrig bör ge efter för hot och vâld, rätt ska vara rätt och B borde till slut förstâ att vâld inte är den rätta vägen. Resten av grannarna struntar högaktningsfullt i bâde A, B och deras tomt, men de tycker det känns olustigt med mordhot i huset och undrar vad som kommer att hända härnäst. Z och D ylar om att man aldrig bör förlâta B, eftersom deras hundar har dött. En del andra hundägare är oroliga för att deras hundar ocksâ ska bli förgiftade.

B stäms och hamnar i fängelse, men har barn och barnbarn, som ocksâ hatar A och trakasserierna fortsätter. Dessutom sysslar B med utpressning och har gott om pegnar. Han lockar till sig en del ligister och uttrâkade ungdomar som sluter sig till gruppen. A har â sin sida ännu mer pengar, och lejer nâgra proffs som klâr upp nâgra av B´s underhuggare. Ingen kan riktigt bevisa att A lâg bakom.

A vill egentligen samarbeta med B, men bara om det är pâ A´s villkor. B vill inte alls veta av A, bara ha tomten. Ingen verkar ändra sig.

A är spanska staten, B är ETA och resten av grannarna är det spanska folket. Malaga är granne M. Vi bryr oss inte det minsta om Baskien och vet knappt var det ligger. Ändâ har vâr idrottsarena inte fâtt sitt namn efter nâgon heroisk idrottsman, utan efter JM Martín Carpena, en helt vanlig politiker som sköts till döds utanför sitt helt vanliga höghus i ett helt vanligt bostadomrâde i staden.

ETA är inte tillbaka...

...för de hade ju egentligen aldrig slutat. Klockan tre i morse blev det i alla fall officiellt att vapenvilan är över. Antagligen är det första vi kan vänta oss en liten "sommarkampanj" som alla âr, antingen pâ Costa del Sol eller vid Alicanteomrâdet, kanske med nâgon liten hotellbomb, och sedan blir det tyngre grejer.

Vi i södern är extremt trötta bâde pâ ETA och pâ all uppmärksamhet de fâr i medier.

Almejas och coquinas

Sâ här ârs är det dags att sluta göra mäktiga grytor och soppor. Det är nästan 30º vid lunchtid och vi är sugna pâ lite lättare mâltider. Fisk och skaldjursrätter är mina favoriter.

Almejas salteadas är en vanlig rätt här nere: smâ musslor som steks lätt i olivolja med vitlök och persilja. När de öppnar sig häller man vitt vin över och lâter dem puttra. Sen är det bara att pressa lite citron över och äta. Naturligtvis doppar man bröd i skyn.

Den här gângen är det coquinas vi har köpt, de är lite avlânga och har slätare skal. Men är lika goda!

Sagan om den lilla, lilla gumman

I det här huset bor en liten, liten gumma. Varje dag sopar hon sin lilla, lilla trottoar med sin lilla, lilla kvast och vattnar blommorna med sin lilla, lilla vattenkanna.

Det är bara den lilla, lilla katten som fattas!

Sverige med spanska ögon

Bâde Thomas Gustafsson och Carin pâ Sydkusten har skrivit om hur Sverige blir allt populärare hos spanska turister. I deras ögon är hela Skandinavien ett exotiskt och outforskat omrâde, som de förr bara kände till genom alla de turister som besökte de spanska kusterna pâ somrarna.

Jag har guidat runt en del spanska vänner i mitt hemland och haft förmânen att fâ se det svenska landskapet med deras ögon. I inlägget Spanska turister i Sverige berättar jag om hur de upplever vârt land. Ganska lustigt hur det vi svenskar ser som typiska turistattraktioner; Varbergs fästning, Stadshuset i Stockholm, Läckö Slott osv inte alls blir sâ uppskattat av spanjorer. Hela Spanien är ju fullt av borgar, broar och akvedukter frân antiken och slott frân den arabiska medeltiden. Kanske är Glimmingehus inte sâ spännande dâ.

Sydlänningarna hänförs istället av det vi inte ens reagerar över - vârt vardagsliv. Enorma rena gräsmattor i parkerna, där man läser en bok under ett träd medan barnen leker. Mysiga städer utan sopor och felparkerade bilar pâ trottoarerna. Kommunala badplatser (helt allvarligt!) med stora grönomrâden och plats för alla. Stilla sjöar med höga granar och smâ bryggor med förtöjda ekor. Lugnet och tystnaden, särskilt tystnaden.

Men allt är inte sâ rosenskimrande som reseföretagen vill pâskina. Det kan vara svârt att vara självständig turist i Sverige. Det är inte alltid sâ roligt att be om hjälp och frâga hur saker fungerar. Svenskarna är ovana vid utländska turister och tror att alla är invandrare "som inte kan sprâket". Spanjorerna blir ocksâ fövânade över det klena utbudet av restauranger. Utanför storstäderna finns det nästan bara gatukök. De brukar ocksâ klaga över de smala och dâliga vägarna där det är svârt att köra om.

Stressig dag

Idag började jag med min praktik. Som den genompräktiga spanska fru jag är, hade jag naturligtvis gjort linsgryta med chorizo i gârkväll, som familjen bara kunde värma upp till lunch. Men i nästa vecka fâr de klara sig själva!

Pâ jobbet var det full fart och trevlig stämning. För min del blev det mest att sitta bredvid och titta pâ,lyssna och ställa frâgor.

Nu ska jag âka och titta pâ bil. Jag har en Citroen Xantia som har gâtt tio varv runt jorden och vill ha en liten, bekväm och pâlitlig ny bil. Vilken ska jag köpa?