Dags för mânadens kedjeinlägg. Längst ner kommer jag att fylla pâ med andra medlemmars inlägg, allteftersom de skriver.
Precis som jag skrev tidigare, i Att vänta och föda barn i ett annat land är jag väldigt nöjd med hur sjukvârden fungerar i Spanien. Skillnaden är inte sâ stor mellan spansk och svensk offentlig sjukvârd. Bâda ländernas sjukvârd hâller hög klass, men med vissa fel och brister, som köer till operationer och viss brist pâ vârdplatser och läkare inom en del inriktningar. Däremot upplever jag att tillgängligheten är bättre i Spanien, bâde när det gäller vârdcentraler och akutvârd. Man känner sig inte ifrâgasatt när man uppsöker akuten eller gâr till läkare, det kostar inget och man behöver inte prata med nâgon per telefon som ska bedöma om man är tillräckligt sjuk. Däremot klagar spanjorer ofta pâ att läkarna inte tar sig tid att förklara och att de använder ett för invecklat sprâk. Bosatta utlänningar klagar mest pâ att vârdpersonalen inte kan engelska och att det är en massa "spring" i rummen, eftersom de sjukas familjer ofta kommer pâ besök.
Som jag ser det, finns det tvâ stora skillnader när det gäller sjukvârden i de bâda länderna. Den ena är att vi har en privat sjukvârd vid sidan om, som inte pâverkar den allmäna sjukvârden (âtminstone inte negativt). Det finns ett stort utbud av privatpraktiserande läkare och privata kliniker, som finansieras av privata sjukförsäkringar. De spanjorer som har en privat sjukförsäkring använder sig ocksâ av den offentliga vârden. Fördelen med den privata är att man själv kan gâ till en specialist när man vill, utan remiss frân sin allmänläkare. Det handlar alltsâ om ett "extra" system, vid sidan om den offentliga vârden, och som inte ersätter eller ens komplementerar denna pâ nâgot vis. Att man nu i Sverige pratar om att "sälja ut" sjukhus och andra offentliga institutioner tycker jag verkar helt absurt. Den som vill bygga en klinik i Spanien fâr göra det, men sjukhusen finns naturligtvis kvar.
Den andra skillnaden är att familjen är mer inblandad i vârden och ansvaret för sina sjuka. En äldre människa har alltid nâgon med sig vid besök pâ sjukhuset. Mânga gamla bor hos sina familjer och fâr oftare besök när de bor pâ pensionärshem.
För de flesta familjer är det självklart att de har det yttersta ansvaret för att deras gamla och sjuka har det bra. Att det inte "fattas dem nâgot". En nyopererad eller svârt sjuk patient har ofta en familjemedlem ständigt vid sin sida. Man turas om att sitta bredvid den sjukes säng. Personalen tar hand om den sanitära biten och familjen ser till att det sjuke äter, har en extra kudde, fâr vatten när det behövs osv.
Jobbigt? Visst, men jag tror ocksâ att man i Sverige tar för givet att allt ska fungera bara för att man betalar skatt och att det "ska" fungera. Systemet har stora brister och personalen hinner inte, kan inte eller vill inte ta hand om allt. Fallet med Birgit Nilssons tandborste är ju känt, men det finns mânga anonyma sjuka som inte fâr tillräcklig omvârdnad. För att ta ett exempel - när min morbror blev hjärtopererad pâ Lunds Lasarett var han väldigt svag efterât. Hans syster märkte vid ett besök att han var väldigt mager och att han inte ât maten som serverades - han orkade helt enkelt inte! Personalen bara ställde fram brickan och kom och hämtade den en halvtimme senare. Ingen frâgade varför herrn inte hade rört maten och morbror "ville inte besvära". "De hade nog inte haft tid att mata honom ändâ". Morbrors fru var sâklart hemma i sitt hus i byn. Nu blev det visserligen ändring, men för att familjen sâg till att det blev bättre. Ibland glömmer vi som är friska att när man är sjuk, nyopererad eller gammal ORKAR man inte klaga, besvära, berätta om hur man vill ha det. Man trycker inte pâ knappen för att man är törstig, eller för att man har solen frân fönstret rätt i ansiktet.
Nu menar jag inte att man ska ha senildementa eller svârt sjuka människor hemma, det är helt omänskligt för vârdaren. Men vi bör inte släppa vârt ansvar för det. Vi som har gamla i äldrevârden har ocksâ ansvar för dem. Att gâ dit varannan tisdag mellan 16 och 17 räcker inte.
Vi mâste ocksâ gâ dit utanför besökstid och oanmälda.
Tyvärr.
Som samhället ser ut idag är familjens närvaro nödvändig och gör stor skillnad för vâra sjuka och gamla.
Andras inlägg: Pumans Dotter, Krokofanten, Tolken, Barajagjohanna, BrazilianLinda, Frankrikeliv, Annelie, Therese, Agnes, Emma
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
24 comments:
Jag håller med allt som Anna säger. Har också väldigt svårt att förstå mig på hur man förstår "privat sjukvård" i Sverige. Det intressanta skulle ju vara att bygga upp parallell privat sjukvård för de som vill betala för det. Att sälja ut offentlig vård, det känns ju nästan lite som att smita från sitt ansvar! (man kollar om nån annan kan tänkas göra samma sak billigare...)
Jag tror att den offentliga vården i Spanien är så bra just för att den avlastas av de som väljer privat vård. Min man har aldrig i vuxen ålder gått över tröskeln till vanliga vårdcentralen. Han vill helt enkelt hellre gå till sin privata läkare. Och så många med honom (vi är inte överens på denna punkt, men jag går numera bara i privat vård jag med). Hans läkartider finns följaktligen tillgängliga, och köerna bör ju bli en aning kortare. Enbart positivt. Och - här tycker ingen det är särskilt orättvist. (fast, om det skulle ha varit avsevärda skillnader i vården skulle det kanske ha funnits såna tongångar?)
Det ar verkligen jatteinteressant att lasa om hur barnafodande, sjukvard etc fungerar i andra lander! Jag personligen har bara positiva efarenheter av saval svensk som italiensk sjukvard, men sa har jag ocksa god halsa och har inte behovt utnyttja den sarskilt ofta:-) En annan sak som jag skulle tycka vore kul att lasa om ar hur barnomsorgen fungerar i Spanien; har i Italien ar den namligen en katastrof da det finns valdigt fa kommunala dagis och privata dagis samt nannys kostar skjortan sa har ar det verkligen tufft for kvinnor som vill kombinera barn och forvarvsarbete.
Jag har bara goda erfarenheter av den spansak allmäna sjukvården. Om jag bara skulle utgå från mina egna erfarenheter skulle jag rentav säga att den är bättre än den svenska. Framförallt upplever jag att läkarna ägnar mer tid åt varje patient. Kanske har jag bara haft tur men jag har mött supertrevliga läkare som verkligen tagit sig tid att svara på frågor, prata och skämta med mig. Har tyvärr aldrig hänt i Sverieg.
Monica - Ja, just det. Här blir inte den allmäna vârden sämre av den privata.
Karin - Nej, jag har ocksâ haft turen att inte behöva använda mig av vârden sâ ofta.
Noterat om barnomsorg - skriver snart om det.
Nadia . Ja, det tycker jag med. Men vad jag vet, är det ett vanligt klagomâl hos spanjorer. De skulle vilja att läkaren tog sig mer tid med dem. Jag har ocksâ bara positiva erfarenheter av sjuk- och fiskvârd här i Spenien.
Hehe - fiskvârden är det som sagt inget fel pâ :-D
Jag håller verkligen med dig om att det är absurt att sälja ut sjukhusen. Det är våra gemensamma resurser som går till privata intressenter. Jag har ingenting emot att det finns privat sjukvård (även om jag kan tycker att det är fel att tjäna pengar på andras elände), men det är ändå upp till var och en vilken vårdform man väljer. Felet är att man vill ha kvar skattefinancieringen. Då är det ju inte privat!
Väldigt spännande att lära sig! Det skiljer ju sig så enormt mellan länder, och är typiskt en sån där sak man aldrig (nåja, nästan aldrig...) kommer att få insyn i som turist.
Angående vårdcentraler, så är jag inte så förtjust i dem... Jag tycker inte man får förtroende för läkare och sköterskor där, det känns som om de hamnat där för att de inte kvalificerat sig till sjukhuset ungefär. Nu kanske jag har jättefel, men det är den känslan jag ha fått.
Ååååh, vad arg jag blir när jag läser: "Ingen frâgade varför herrn inte hade rört maten och morbror 'ville inte besvära'. 'De hade nog inte haft tid att mata honom ändâ'."
Jag är ändå en normalt helt frisk och pigg vuxen (?) 23-åring och på min andra dag efter operationen var jag hungrig och matbricka beställdes till mig. Även om jag var hungrig så orkade jag absolut inte sitta upprätt i sängen, än mindre skära potatisen i bitar. Jag hade, trots min ålder, min mamma med mig under hela sjukhusvistelsen (då jag låg på en barnavdelning var det givet) och hon skar potatisen i bitar, och gav mig en gaffal med små tuggor, nästan matade mig alltså. Det behövdes. Jag hoppas verkligen att sköterskorna hade gjort detta om jag inte hade haft med mig min mamma... Gud, vad arg jag blir. Med mat tillfrisknar man ju mycket snabbare! Sen var det kanske så i din morbrors fall att de inte hade tid och det är ju fruktansvärt att det ska behöva vara så.
Jag ska försöka få ihop ett inlägg idag. Hann inte riktigt igår. Precis som Nadia har jag bara positiva erfarenheter av spansk sjukvård , något jag inte kan säga om svensk. Fast egentligen har jag haft ganska lite att göra med både spansk och svensk vård.
Puman - Ja, det verkar konstigt att man inte skulle kunna ha en bra och fungerande sjukvârd för (dyra) skattepengar.
Linda - Ja, det är egentligen fantastiskt med bloggvärlden. Att man kan fâ en sâ nära inblick i olika länders vardag, livsstil osv. Jag har lärt mig mycket om Japan genom din blogg.
Johanna - Precis vad jag menar. Det kan hända att sköterskorna hade hjälpt dig, men det är inget man automatiskt kan räkna med. Jag läste vad din mamma skrev och tycker att hon är toppen ;-)
Jag läste en insändare av en Spaniensvensk som hade varit inlagd pâ sjukhus och retade sig pâ att rumskamratens fru satt bredvid och matade, rättade till sonden osv. Han kallade det "obetald samhällstjänst". Lite trist om det bara är OK att hjälpa andra om man fâr betalt, tycker jag!
Therese - Ja, jag har heller inte sett sâ mycket ur pacient-synvinkel, men min erfarenhet av sjukvârden här är ocksâ positiv.
dcmbvrurVi flyttar ju från Thailand mot Sverige nu i vår och min Thailändska fru har bestämt sagt att om hon blir med barn igen skall hon tillbaks och föda i Thailand. De privata sjukhusen där är förhållandevis billiga och lika bra service som vilket lyxhotell som helst. En förlossning inklusive 2 nätter kostar ca 7,000 kr. Blir det kejsarsnitt kanske 2,000 kr extra. Jag har lagat både korsband och hälsena (idrottskador) och har nästan bara gott att säga.
Vilka lider av detta?
Skattebetalarna får ju dras med läkare som så snart de kan flyttar till privata sjukhus. Läkare som sällar har riktigt bra förebilder innan de hamnar hos de privata. tack och lov är läkare i Thailand fortfarande ett statusyrke.
Det ända jag inte gillar med privat sjukvård är att det inte blir speciellt rättvist.
Fråga mig inte hur inlägget ova kom via min frus namn (korakote)och blogg (hade inte en aning om att hon hade en på g). Det var ju jag som skrev det förstås...
Hej Nille! Intressant det du skriver. Men hur är den offentliga sjukvârden i Thailand? Tjänar läkarna mindre och har lägre staus pâ allmäna sjukhus, menar du?
hejsan
ett jätteintressant inlägg. Jag vet inget om den spanska sjukvården själv men jag kan läsa att den har likheter med den amerikanska sjukvården och det som skiljer sig mest mellan den svenska och amerikanska är väntetiderna som är i det närmsta obefintliga
kikar in en annan dag
Jag jobbar ju som du vet inom äldreomsorgen här i frankrike men jag har även jobbat mânga âr i samma yrke i sverige; pâ konvalecenthem, servicehus, hemtjänst och sjukhem. Sveriges äldrevârd var dâ som en enda stor plump i protokollet och jag har svârt att tro att det har blivit till det bättre. 8/10 anhöriga skiter fullständigt i den äldre generationen som bor pâ en vârdinrättning. Jag glömmer aldrig när jag jobbade pâ en julafton. Vi hade det jättetrevligt med uppdukat julbord etc. EN av 11 vârdtagare blev hämtad av sin familj under den julhelgen. Vi hade packat hennes väska med extra blöjor etc. Efter 3 timmar kom hon tillbaka med sonen och storgrät därför att hon hade "gjort" i blöjan och ingen ville besvära sig med att ta henne pâ toaletten eller byta den smutsiga blöjan. Jag var sâ arg sâ min kollega var tvungen att ta över, annars hade jag nog kapat benen pâ sonen. Svenskarna har ingen som helst respekt för den äldre generationen.
Här i frankrike mânar familjen mycket över sina sjuka och de äldre. De gânger min man har legat inlagd sâ har han varit tvungen att säga ifrân ibland om besök för att det blev lite för mycket av det goda.
Dosiss
Jag känner inte till fallet med Birgit Nilssons tandborste. Vad var det?
Nika - Hej och välkommen hit! Men en av de stora skillanderna mellan amerikansk och europeisk sjukvârd är väl att den i USA är nästan uteslutande privat?
Men jag tror ändâ att vi fâ av oss här i Europa är riktigt klara över hur den verkligen fungerar i praktiken.
Dossis - Man blir mâllös. Din berättelse talar ju för sig själv och det finns verkligen inget att tillägga...
Kram till dig!
Therese - Birgit Nilsson anmälde Lunds Lasarett för vanvârd, efter en operation âr 1999. Hon fick bl.a. inte tillräckligt med vatten och fick använda en begagnad tandborste.
Nu râkade det bli tvâ fall frân just det sjukhuset i mitt inlägg, men det är en ren tillfällighet. Bara exempel pâ hur utlämnad man kan vara i vârden. Det finns massor av exempel pâ underbar vârdpersonal, men det är inget man kan ta för givet, som jag skriver. Det är svârt att föra sin talan när man är gammal eller svârt sjuk.
Jag har också bara gott att säga om spansk sjukvård! Jag gick i 1 vecka med blindtarmsinfallation och till slut sprack blindtarmen och jag höll på att dö av blodförgiftning innan jag kom in till sjukhuset (där jag bodde var gatan så smal att ambulansen inte kunde komma fram, så jag fick gå ca 150 meter i trappor till ett litet torg där en taxi väntade för att köra mej till sjukhuset. Jag fick t.o.m. poliserskort så jag skulle komma fram fort nog.), men tack vare studentförsäkringen blev jag opererad och fick ligga kvar på sjukhuset i 3 veckor. Jag betalade inte ett öre, trots att jag hade råkat åka till "fel" sjukhus! Jag fick verkligen toppenvård och personalen var både trevlig och kunnig.
Nu har jag lagt upp mitt inlägg om sjukvåd också.
Håller med dig!
Nejma - men kära vän, det lâter ju hemskt! Tur att allt gick bra.
Emma - :-)
Det sägs ju ofta i Sverige att en privat sjukvård skulle urholka den offentliga(utom Sophia hemmet då, var skulle annars kungen gå till doktorn :-)), men det verkar ju inte som den gjort det i Spanien. Jag har svårt att tro att en privatvård inte skulle kunna samverka med en offentlig.
Angående äldrevården så blir det bara mer och mer eländigt i Sverige. Farfar är 87 år gammal och frisk tack och lov, men i och med att han kan gå upp och ut själv och laga sin mat själv är ingen äldreomsorg över huvudtaget intresserad av honom. Han kan inte ens få någon som tittar till honom regelbundet och ser att han inte ramlat osv. Vi är de enda närstående släktingarna och vi är ju i Paris. Så vi har löst det med snälla grannar och vänner, men framöver så undrar jag om vi måste antingen bo med honom (vilket han själv kanske inte vill) eller betala någon för att ta hand om honom (vilket vi nog inte har råd med). Är det något jag ororar mig för nu så är det vad som ska hända med honom. Vi har tagit hand om både morfar och farmor hemma när de gick bort, så vi är inte heller några som backar för den omsorgen, men man kan ju inte enbart förlita sig på att vi ska vara friska och tillgängliga vilket alltmer verkar vara fallet.
Tack så mycket för din mycket intressant blogg. Muchas gracias. Samma funderingar gjorde mig att tänka på de brister som finns där som t.ex att det saknas svensktalande läkare och sjukvårdsrådgivning på svenska. Jag är ju en spansk läkare med erfarenhet om båda den spanska och den svenska vårdsystemet som nyligen öppnat en fri websida för hjälp med frågor gällande hälsåproblem. Om Ni är intresserade gå in på www.nordiskadoctors.es.
Allt förslag är välkommen så som bannerbyte.
"Jag jobbar ju som du vet inom äldreomsorgen här i frankrike men jag har även jobbat mânga âr i samma yrke i sverige; pâ konvalecenthem, servicehus, hemtjänst och sjukhem. Sveriges äldrevârd var dâ som en enda stor plump i protokollet och jag har svârt att tro att det har blivit till det bättre. 8/10 anhöriga skiter fullständigt i den äldre generationen som bor pâ en vârdinrättning. Jag glömmer aldrig när jag jobbade pâ en julafton. Vi hade det jättetrevligt med uppdukat julbord etc. EN av 11 vârdtagare blev hämtad av sin familj under den julhelgen. Vi hade packat hennes väska med extra blöjor etc. Efter 3 timmar kom hon tillbaka med sonen och storgrät därför att hon hade "gjort" i blöjan och ingen ville besvära sig med att ta henne pâ toaletten eller byta den smutsiga blöjan. Jag var sâ arg sâ min kollega var tvungen att ta över, annars hade jag nog kapat benen pâ sonen. Svenskarna har ingen som helst respekt för den äldre generationen.
Här i frankrike mânar familjen mycket över sina sjuka och de äldre. De gânger min man har legat inlagd sâ har han varit tvungen att säga ifrân ibland om besök för att det blev lite för mycket av det goda."
Hm. Det där verkar variera beroende på var man bor.
Jag jobbade på ett äldreboende i flera omgångar när jag var yngre och känner inte riktigt igen det du beskriver.
Hos oss besöktes de gamla ofta av någon anhörig eller närstående och vid högtider som Jul så kom många och hämtades över dagen för att få fira Jul med familjen. Det anordnades också mycket aktiviteter för de som ville på hemmet, t ex midsommarfirande, promenader ute på sommaren och en massa annat. Min farmor bodde på ett äldreboende för dementa under sina sista 10 år och både jag och min far var där och besökte henne flera gånger i veckan, fikade och försökte se till att farmor hade det så bra som möjligt. Personligen skulle jag aldrig kunna skita i mina föräldrar när de blir gamla och sjuka som en del gör. För så göra man bara inte mot någon som har tagit hand om en under hela sin uppväxt! Folk som gör så borde fan skämmas! Tyvärr så tror jag du hittar den typen av människor lite varstans på klotet, inte bara i Sverige..
Post a Comment