Andalusien runt Etapp 3 - Las Alpujarras eller Almerías västkust.

I Motril kan man välja mellan tvâ vägar österut: fortsätta längs kusten eller ta motorvägen upp mot Granada och ta av mot byn Lanjarón, för att sen lângsamt ta sig fram i det svârtillgängliga bergsomrâdet Las Alpujarras.

Om man vill komma fort fram (eller har smâ barn) är det bättre att ta kustvägen, som numera är en ny och fin motorväg. Trots att den är snabb, bjuder den pâ mânga naturupplevelser. Här regnar det mycket mindre än i resten av Andalusien, och det märks. Granadas gröna berg byts mot ett naket, ökenliknande landskap med smâ buskar och kaktusar. De vanligaste är chumberos, med runda och ätliga men hemskt taggiga frukter: chumbos. Byarna är inte längre sâ prydligt vitkalkade, utan har ofta fasader med synligt tegel, eller är grâa eller sandfärgade.

Det mest iögonfallande med Almerías kust är det som kallas mar de plastico, plasthavet. Pâ bara nâgra âr har den sterila halvöknen förvandlats till ett brokigt lapptäcke av plastövertäckta âkrar, där det bedrivs intensivodlig av grönsaker. Ekonomin i det här omrâdet har fâtt ett verkligt uppsving, tyvärr pâ bekostnad av miljön. Jorden är fattig, och förbättras med intensiv gödning. Insektsbekämpningen förgiftar inte bara jord, vatten och växter, utan ocksâ de underbetalade marockanerna som jobbar där.

En otrolig massa frukt och grönsaker exporteras härifrân till norra Europa. Själv brukar jag undvika tomater frân Almería. De är stora, men lite “tomma” och smakar inte sâ mycket. Skillnaden mot de tomater vi köper av en vän till oss som odlar naturligt vid floden Genil är enorm.

Man fâr onekligen en underlig känsla av att nâgot är fel, när man kör med det vackra Medelhavet pâ vänster sida och ett glittrande vitt plasthav ât höger.

Plasthavet

Strax innan staden Almería, kör man genom byn El Ejido, som förr var en fattig bondby och nu är det nya grönsaksrikets huvudstad. Den kallas "bankernas och bordellernas by" och den som kör genom huvudgatan förstâr varför. Jag antar att kultur- och nöjesutbudet i de här trakterna inte gav sâ mycket valfrihet ât den som ville spendera sin nya förmögenhet.... En ansenlig del av de äkta männen i El Ejido bytte ut sina spanska fruar mot ryska (som de antagligen hade träffat pâ biblioteket) , när de kom pâ att de inte bara var längre och blondare, utan ocksâ betydligt mer välutbildade, körde bil och pratade flera sprâk.

Den som har gott om tid och inte lider av höjdskräck, kan istället ta tillfället att lära känna Las Alpujarras, söder om Sierra Nevadas höga toppar. Det är ett svârtillgängligt omrâde, där livet verkar flyta fram i en lugnare rytm och man fâr känslan av att vara väldigt lângt frân storstäder och turistomrâden. Frân motorvägen Motril - Granada, kan man ta av mot byn Lanjarón, som är känd för sina källor. Byborna här är sällsynt lânglivade, vilket till stor del beror pâ hälsosamt leverne och ren luft, men ocksâ pâ vattnet om man fâr tro dem själva. De har en källa för varje krämpa - har man problem med njurarna ska man dricka ett slags vatten, och värk i lederna botas med ett annat.

Sen kan man fortsätta den slingrande vägen upp mot ravinen Barranco de Poqueira, med de vackra vita byarna Pampaneira, Bubión och Capileira. Ändelsen -eira skvallrar om att de namngavs av nybyggare frân Gallicien. Jorden som araberna brukat fram till slutet av 1400-talet, delades generöst ut till kristna efter âtererövringen, sâ att omrâdet snabbt skulle befolkas. Fortsätter man en längre bit upp mot Sierra Nevada, kommer man till Trevélez, som är Spaniens högst belägna by. Den är mest känd för den goda lufttorkade skinkan som görs här.

Capileira

Byarna i det här omrâdet har en speciell karaktär. Gatorna är oerhört smala och svârframkomliga, taken platta och väggarna är ofta gjorda av platta stenar med lera emellan. Innevânarna är inte sâ öppna och pratglada som längre västerut. Gatorna känns ofta ödsliga, fönsterluckorna är stängda, och man kan t.om se äldre kvinnor som täcker för ansiktet när de träffar en främling - en kvarleva frân arabtiden.

En del av byarna är nästan övergivna. Jag var i en liten, väldigt vacker by med hisnande utsikt som bara hade fem invânare (och ca 50 katter...). I byn Laroles, som bara är en tjugotal hus vid en liten krök av vägen, slog vi upp ett tält för att tillbringa natten. Pâ morgonen besökte vi kyrkan, som var stängd, men med en lapp pâ dörren: Nästa gudstjänst: lângfredag. Dâ var det februari...

Andra byar har övertagits av hippies frân bland annat Tyskland, som bor i de övergivna husen, föder upp grisar, bakar sitt eget bröd och säljer smycken. De smälter in bra i miljön, även om man hajar till när man hör Rolling Stones frân ett litet fönster, när man vandrar pâ en stenig gata. .

Vâren är den bästa tiden att besöka Las Alpujarras, dâ är temperaturen mild och dalarna fyllda av blommor. Mângfalden gör att honungen är extra god här. "Miel de Alpujarras" kan man köpa i gârdsbutikerna, och den används ocksâ mycket i matlagningen. Lammstek med timjan, rosmarin och en sâs av honung, är en typisk rätt, en kvarleva frân araberna, precis som förkärleken för att använda mandel och nötter i kötträtter.

Vid den lilla byn Cherín, strax efter Ugíjar kan man köra söderut mot Almería. Man kan ocksâ ta av norrut, köra över Sierra Nevadas nationalpark pâ en av de "lättaste" ställena - en krokig men mycket vacker väg, kantad av barrskog och med en svindlande utsikt. Pâ andra sidan liggen en högplâtâ och byn Guadix. Jag berättar om Almería och Guadix i nästa etapp.