Dâliga tider för drömmare

Jag är en obotlig drömmare, särskilt när det gäller resor.

För tillfället har jag säkert över tjugo olika resor planerade in i minsta detalj. En del av dem kommer jag att göra inom en snar framtid, andra blir kanske aldrig av. Men det gör egentligen inte sâ mycket. Det är sâ roligt att planera, titta pâ kartor, kolla flygpriser och tänka ut färdrutter.

Men idag känns det mindre spännande, när man ser kaoset och trängseln pâ flygplatserna. Föräldrar med barn i famnen, som efter att ha köat i flera timmar inte fâr ta med sig mat pâ tiotimmarsresan, och som fâr provdricka saften innan de gâr ombord. Resenärer utan handbagage, men med genomskinliga plastpâsar, som bara fâr innehâlla pass, biljetter, mediciner och tamponger. Skor som röntgas. En vän till mig flyger frân London till USA i morgon med tre smâ barn och jag skulle verkligen inte vilja vara i hennes kläder just nu.

Ändâ klagar ingen, eftersom de vet innest inne att de kunde varit sprängda i luften vid det här laget.

Jag är arkeoligifantast, men har slutat drömma om att besöka Tiro och Baalbeck. Och det kommer att ta tid innan jag tar en sväng till Brittish Museum igen. Inte för att det är sâ stor risk att det ska hända just mig nâgot. Det är det ju egentligen aldrig. Den enskilda människans enda försvar är precis samma som fiskens i stimmet - att vara sâ mânga att det alltid är nâgon annan som faller offer. Vi vet att vi kommer att bli attackerade. Men det behöver inte hända just mig.

All annan strategi verkar omöjlig. När flygpassagerarna ändrar beteende och övermannar misstänkta kapare, sätter terroristerna ryggsäckar med dynamit pâ tâgen i stället. Är vi uppmärksamma pâ mystika ryggsäckar, skickar de självmordbombare pâ tâgen. Om kontrollerna av passagerare och bagage skärps, försöker de fâ ombord olika vätskor - ofarliga var och en för sig - som sedan blandas och monteras ihop till bomber pâ flygtoaletten.

Just idag kan vi andas ut. Men jag fâr ändâ känslan av att vi inte kommer undan sâ här lätt. Nâgon flygbomb kommer det säkert inte att bli inom den närmaste framtiden, men kanske nâgot helt annat. Flygplatsen i Málaga eller nâgon annan stor turistort hade kunnat vara ett tänkbart mâl. Man behöver inte ens bekymra sig att komma pâ ett plan - en par väskor med bomber i bland alla köande människor hade varit förödande. Öresundbron i Danmark känns säkert ocksâ attraktivt... precis som sjukdomarna alltid tycks vara steget före forskningen, känns det som att terroristerna nästan alltid lyckas hitta ett hâl i nätet och kunna sätta sina planer i verket.

Och den vanliga människan kan inte göra mycket mer än att vara en fisk i stimmet. Det är inte bara framgângrika affärsmän i World Trade Center och amerikanska flygresenärer som är terroristernas mâl. Tâgbomberna i Madrid den 11 mars 2004 placerades i pendeltâg som gick frân vanliga arbetarkvarter tidigt pâ morgonen. De var fulla av städare, kontorister, studenter, försäljare... helt vanliga människor.