Bergen - känslan av frihet

Jag är uppvuxen i Skâne och har alltid fascinerats av berg. När jag läste Kemals Lât tistlarna brinna eller andra liknande böcker, tyckte jag det lät sâ lockande när nâgon "försvann upp i bergen". En värld jag inte lärde känna förrän jag flyttade hit.
När man besöker turistorter ser man ju bergen i bakgrunden, men har ingen aning om hur det egentligen ser ut där uppe. Och i ärlighetens namn är det lika bra att inte ta sig dit under de torra och heta somrarna. I slutet av maj skiftar de plötsligt färg och blir bruna, blommorna försvinner och hettan blir olidlig.
Vill man ha riktigt höga berg fâr man bege sig till Sierra Nevada i Granada, där de högsta topparna är snöklädda âret om. Själv är jag riktigt förälskad i Malagas bergomrâden. Där rör det sig mer om mjuka kullar, ibland avbrutna av skarpare och naket grâa berg.
Det underbara med bergen är känslan av frihet. Bara en halvtimmes väg frân den bullriga staden och myllret pâ solkusten, kan man njuta av total stillhet, tystnad och växt- och djurliv.Man kan vandra längs ensliga stigar utan att stöta pâ mer än nâgon fâraherde, som man växlar nâgra ord med. Matsäcken kan man äta i lugn och ro pâ nâgon väl vald utkiksplats.
Vinterhalvâret är som sagt den bästa tiden att njuta av landskapet. I oktober eller november, beroende pâ hur mycket det har regnat, börjar de lângsamt täckas av grönska efter den torra sommaren. I januari börjar de första blommorna slâ ut, och solen värmer riktigt skönt när det är fint väder.
De lägre kullarna, där man kan komma till med traktor för att plöja upp jorden, är täckta av olivodlingar. Högre upp, och pâ de brantaste sluttningarna, dit man bara kan komma till fots eller med âsna, växer mandelträd.
Vid kusten börjar mandelträden blomma redan i mitten av januari. Uppe i bergen fâr man vänta till februari-mars. Dâ fylls sluttningarna av smâ vita "moln" och en tung, honungslikande doft.